2014-01-20 16:22 #0 av: SaaraE

Hur är det egentligen att leva med en ätstörning? Det är svårt att förstå varför någon väljer att utsätta sig för återupprepade kräkningar efter en god måltid som andra verkligen njuter av. Det är svårt att sätta sig in i varför någon väljer att svälta sig själv till en vikt långt under gränsen för vad som är friskt. Hur kan någon vilja bli smal till det priset att kroppen tar skada rent näringsmässigt? Frågorna är många från omvärlden, från oroliga anhöriga som inte förstår varför någon de alltid älskat så mycket gör så här mot sig själv.

Hur  mycket kärlek du än ger till en person med en ätstörningsproblematik så kommer inte det hjälpa att göra den personen frisk. Har det gått en bit in i sjukdomsförloppet spelar det inte längre någon roll vad du som anhörig gör. Även om du ser en underbart fin och härlig person kommer du inte själv kunna ge den kärlek och omtanke som du känner till honom eller henne, känslan förvandlas i huvudet och blir istället till någon form av självhat. ”Jag är inte värd att älskas när jag sviker dem som bryr sig”, ”Jag kan inte ta emot komplimanger när jag ser ut som jag gör” och så vidare. Den vänskap, kärlek och omtanke du ger till ditt barn, ditt syskon, din flickvän kan istället hamna i att skulden växer inuti den personen som är sjuk.

Tänk er att leva med en stark vilja i kroppen, som driver dig till att följa en inre röst vars enda tanke är att du inte duger som du är. Skulden kan vara tung att bära, vetskapen om att någon försöker hjälpa en men inte kan ta emot det som sägs gör att du känner dig väldigt värdelös och dålig. Det betyder att för varje gång personen som är sjuk får höra att hon (jag använder hon eftersom att det till större delen är tjejer som drabbas med vetskapen om att även killar självklart drabbas lika jäkligt som tjejer) är bra, att hon är fin och omtyckt så växer skulden i vetskapen om att någon försöker hjälpa utan att den som är sjuk kan ta emot det. Det går alltid, ingenting är omöjligt och så ska ni som är anhöriga fortsätta tänka. Det tar bara lite längre tid för den som är sjuk att förstå det. Även om skulden blir tyngre och tyngre ska du stå kvar. Du kan vara chanslös, hon behöver professionell hjälp och den hjälpen kan inte du som anhörig ge. Det du kan göra är att försöka stå kvar, inte rubbas av skrik, av bråk och extrema känslor som uppkommer när någon gör så mot sig själv.

Skam är något som ofta präglar en ätstörningsproblematik. Det kan vara skamfyllt att gå runt och kräkas om dagarna. Att inte äta kan upplevas som väldigt konstigt utifrån, det har säkert du som inte varit sjukt tänkt på, hur kan någon göra så mot sig själv? De tankarna är bara en bråkdel av de som rör sig inom en ätstörds person tankemönster. Skammen över att inte tycka om sig själv trots att det finns så många fina personer runt en som gör det blir till slut enorm. Tänk att gå omkring och försöka leva upp till de förväntningar och de tankar personer omkring alltid har. Som att sköta skolan, som att gå till jobbet och ta hand om sitt hem. Bas saker som är så självklara för många. Men så är det inte för alla, att klara av att göra allt det vardagliga samtidigt som man ska mörka med att maten har blivit ett stort problem är inte bara tufft, det leder snart till att måendet och ätstörningen dalar utför.

Att hantera lögner, svek och det vanliga livet på det blir oftast för mycket. Jag har alltid sagt att jag hatar orden ”jag förstår”. Vem förstår? Alla är olika och när jag var som sjukast var det ingen som förstod helt och hållet, hur skulle någon kunna göra det? Jag kan inte förstå hur någon annan i min närhet tänker om allt, inte hur någon funderar som är sjuk heller trots att jag själv befunnit mig i sjukdomens värld länge. En vän sa till mig att du Sara, inte förstår jag varför du väljer att göra så här mot dig själv, men jag försöker sätta mig in i det, även om jag aldrig kommer förstå. Ta inte på dig rollen att förstå allting, du kan mötas av ilska, rädsla och osäkerhet plus att det för dig kan bli ett nederlag att inte lyckas. Försöka duger!