Annons:
Etikettätstörnings-problematik-i-allmänt
Läst 1341 ggr
SaaraE
3/14/14, 11:54 PM

Att hantera en vänskap innanför de låsta dörrarna

När du blir inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, alternativt behandlingshem så kommer du mötas av ett hav med människor som är där av olika anledningar. De har likt du ett eller flera problem att jobba med. Ibland krockar patienternas problematik ute på landets behandlingshem. Det blir helt enkelt för svårt att leva med andra sjuka människors problem när en själv mår dåligt.

Problemen kan vara olika. Det kanske är för många med samma problem, ständiga jämförelser och ett litet tävlande om vem som är sjukast, vem som behöver platsen bäst och hur länge. Patienter drar verkligen ned varandra när en behandlingsform används där det är många medpatienter inblandande.

Men det kan även leda till något bra. Jag fann mig en bästa vän inne på en låst avdelning. Vi firade två nyår där tillsammans och året efter flyttades vi rent slumpmässigt till samma boende och firade nyår utanför sjukhusväggarna.  

Att umgås med någon som är sjuk kan vara svårt. Man vet inte vad man ska svara och trösta med då ens anhörig ligger i sängen efter en tablettöverdos. Till en början var personalen stark emot vårt prat, våra promenader eller all den tid som vi umgicks. Vi gav inte upp och personalen började förstå att vi faktiskt fick ut positiva saker att umgås trots att vi båda hade svåra problem med mat och självskadebeteende.

Att finna en vän innanför psykiatrins dörrar kan göra stor skada men med texten ovan vill jag ändå få fram att de finns händelser som gör att det går att leva med en vän som också är sjuk. De går att få en relation som enbart bygger på stöttning och inte behandlande. Jag ville så gärna lägga tillbaka rakhyvlarna på hyllan i affären, de rakhyvlar som skulle omvandlas till vassa rakblad för att kunna tränga in i hennes hud.

HÄR måste man backa och inse att det inte går att behandla sin kompis samtidigt som du ska reparera dig själv. Skulle du slänga hyvlarna köper hon nya, du är ju lika dan själv? Du kan inte behandla din kompis bara för att du älskar honom eller henne. Vänskapen är så viktigt för att kunna bli frisk – något att hålla sig fast vid, våra riktiga vänner!

Sara - Sajtvärd för Ätstörningar ifokus

 

Annons:
litenvovve
3/16/14, 9:04 PM
#1

Detta är en jätteintressant fråga! På mina första inläggningat var jag supersocial och skaffade mig vänner som stod mig supernära men efter fem olika avdelningar insåg jag att det inte var det rätta för mig. Många klarar det men jag gör det inte. Jag har vatit inlagd efter dess och är inlagd nu också och jag håller mig i bakgrunden, är gärna för mig själv. Jag är inte på något sätt alls otrevlig men kan folk som inte känner mig kan tycka a t t jag är lite "kylig" och tillbakadragen. Detta stämmer egentligen inte alls. Jag har svårt för vänskapsrelationer med "sjuka" människor och därför väljer jag att inte ha någon som helst kontakt med medpatienter. Men vi är alla olika och detta är MIN efarenhet! Tack för ordet!

SaaraE
3/16/14, 11:19 PM
#2

Det du skriver stämmer in så väl på mig! För några år sedan var jag verkligen framåt, pratade med dom andra på avdelningen. Satt kvar vid matbordet eller gick ut mycket till tv:n. Nu springer jag förbi grupper av människor som vill ställa frågor och bjuda in en till en gemenskap. Undra varför det blir så efter ett tag egentligen?

Sara - Sajtvärd för Ätstörningar ifokus

 

Upp till toppen
Annons: