2014-03-17 13:53 #0 av: SaaraE

Att stå bredvid och se någon bli sjukare och sjukare i en ätstörning utan att kunna göra något är minst lika jobbigt som att befinna sig i den. Kanske ännu jobbigare, för vid sidan av har du ingen kontroll alls.

Anhöriga finns alltid. Det kan vara familj, vänner, arbetskamrater och skolkamrater. Även om du som sjuk inte tror att någon bryr sig om dig då du själv ser dig själv som värdelös, dålig och en katastrofal människa. Folk omkring en kommer alltid att drabbas och bry sig på ett eller annat sätt och det är inte något som går att bortse från.

Mina föräldrar har haft ett heltidsjobb under åren då jag varit sjuk. De har ringt runt till olika behandlings alternativ. De har läst på och puschat på vården så att det hela går snabbare. Som föräldrer vill man gärna att ens son eller dotter ska bli frisk på snabbast möjliga sätt. Men ibland kan ivern till att hjälpa bli fel och faktiskt göra något värre.

Vad ska man göra då? För mig var det självklart vad jag ville. Ville ha deras stöd och närvaro utan att dem skulle lägga sig i min vård. Utan att de skulle ringa, tjata och bråka med sjukhus personal för att saker och ting inte gick i den takt som dem ansåg var okej. Men frågan är om man kan ställa det kravet på någon som älskar en annan människa?

På senare år har jag fått vänner inom mina egna behandlingar som jag knutut starka band till. Nu stod jag i den sits som mina föräldrar gjorde. Vad kan jag göra för att rädda min väns liv? Jag kunde inte bara se på hur hon dog av undernärning, jag kunde inte vänta på att en chef skulle höra av sig för att evetuellt boka ett möte. Varför tog inte någon tag i problemet? Varför såg ingen på vårdcentralen hur pass sjuk hon är? Varför i hela friden tog inte dem på ätstörningsteamet tag i saken nu? Innan det är för sent! Det var så frustrerande att se på.

Om vi tar ett exempel, ett hemskt sådant. Säg att en tjej om och om igen försöker ta livet av sig, kanske kunde flera års tid. Det kan komma perioder där hon faktiskt mår lite bättre, där hon inte aktivt planerar något nytt suicid försök men det kan inte de anhöriga veta om. Att stå bredvid innebär att man är orolig varje dag, varje timme för att det ska ske igen. Det här tror jag är en förklaring till att det ofta blir bråk. Till att den som är sjuk anser att ens anhöriga lägger sig i så mycket. Att oron är för stor nu när hon mår lite bättre.

Det går inte att se utifrån hur en människa faktiskt mår. Till dig som står vid sidan av: Du är inte en hemsk människa som försöker hjälpa. Du får troligtvis höra om och om igen att du är dålig, säger fel saker och lägger sig i. Ta ett steg tillbaka, fundera på vad som sker när du agerar på ett visst sätt. Det kan vara ett sätt för dig att se hur även du själv ska må lite bättre i den jobbiga situationen. Ta inte på dig sådant som du i alla fall inte kan påverka. Det kommer bara bygga upp din frustration ännu mer och du får då svårare att faktiskt vara det stöd som du troligtvis uppskattas vara.