Ätstörnings problematik i allmänt

Anorexi, den bästa ätstörningen?

2015-02-23 15:13 #0 av: SaaraE

Jag har länge funderat på en sak. Tanken har väckts genom åren inom ätstörningsvården där många som fortfarande drar åt det sjukare hållet strävar efter att få anorexi. Det är som att den ätstörning är bäst, som att det där dem som har lyckas.

Att leva med anorexi är ett rent helvete. Det är få som kan säga att det fört något gott med sig. Inte i det stadiet då man väljer att faktiskt gå emot den friska vägen. Då har man ett enormt berg att klättra över. Det är inte så att jag hävdar att personer strävar efter att få just diagnosen anorexi, mer att de flesta i en ätstörningsproblematik vill bli smala, vill sträva mot den där super tunna tjejen som går samma behandling.

För mig är det här skrämmande. Det finns inget som säger att det skulle vara "mer värt" att ha anorexi än bulimi eller ätstörningen UNS. Det kan vara plågsamt. När jag själv satt och läste över nätet häromdagen hittade jag en tjej, varpå flera hakade på att de med anorexi skulle lida mer än någon som exempelvis har ätstörningen UNS. Hur kan ens tanken väckas?

Hur kan någon ha insyn i en annan problematik så pass mycket för att kunna hävda detta? En person med en annan ätstörning kan lida minst lika mycket. Det är så lätt att jämföra siffror. Att den som är smalast är sjukast. Det behöver inte vara så. Den som väger minst är inte alltid mest under isen.

Jag tror det är jätteviktigt att lyfta den här frågan och faktiskt våga fundera över den. Varför strävar folk efter att bli sjuka i något som handlar om så mycket mer än viktnedgång och mått?

Anmäl
2015-02-24 20:47 #1 av: Lindb

Helt sant, värt att ta upp till ytan! Den där tanken snubblar jag över varje dag. "Har man anorexia får man i alla fall vara smal medan man mår dåligt. Med bulimi är jag normalviktig och mår dåligt.." Men, det man i sin sjukhet glömmer, är att problemet sitter i huvudet oavsett diagnos och vikt. Problemet med bulimi, anorexia, UNS är ju att man aldrig tycker att man är smal nog, och strävar alltid efter att bli smalare. Jag har träffat f.d anorektiker som numera har bulimi eller UNS som faktiskt säger att dom längtar tillbaka till anorexin, för då var dom ju smala. SÅ skev bild har man när man är sjuk.. I jämförelse; Vem saknar till exempel känslan av att bryta ett ben, eller att ha influensa? 

Anmäl
2015-02-25 17:50 #2 av: SaaraE

Det där känner jag också igen. har hört tjejer säga just det, att anorexin iaf innebar att man var underviktig och såg finare ut. Skev kroppsbild :/

Anmäl
2015-02-26 09:05 #3 av: Atropa

Jag började min ätstörning med anorexia, nu när jag håller på att bli bättre har det gått över till bulimi och jag säger helt ärligt, jag tycker bulimi är mycket jobbigare än anorexia...

Anmäl
2015-02-27 11:49 #4 av: SaaraE

Det kan jag faktiskt förstå... :/ Känner du att du tappat kontrollen nu eller hur upplever du att skillnaden är?

Anmäl
2015-02-27 20:09 #5 av: Lucifer Sam

Jag har också uppfattat att anorexi är klart ”finast” eller det som har högst status av alla ätstörningar. På sätt och vis är ju en bulimiker en ”misslyckad anorektiker” som inte kan stå emot hungern helt men som åtminstone har sinnesnärvaro nog att kompensera så att de vanligtvis inte blir feta. Jag har själv haft de flesta varianter i omgångar (allvarlig anorexi, bulimi, ortorexi samt UNS i form av att jag ”bara” har ett konstant skruvat förhållningssätt till mat och kropp som ständigt påverkar mitt allmänna mående och förmåga att sköta jobb m.m.)

Det dumma är att jag ofta saknar anorexin och det krävs ofta att jag läser gamla dagboksanteckningar eller talar med en vän som får påminna mig om hur mycket jag grät och led även då; ofta har jag en tendens att bara minnas smalheten och den där triumfen då man klarat dagen utan att äta eller då man pallat ett extra träningspass och visste att vågen skulle visa mindre dagen därpå. Just detta selektiva minne är nog det värsta i mitt fall. Jag mår ju trots allt oändligt mycket bättre nu och såväl fysiskt som psykiskt och allt handlar nog om acceptans samt att jag måste inse att det absolut inte är värt allt slit och allt lidande som faktiskt krävs för att vara så där smal som jag skulle kunna vara.

Att anorexi anses ”fint” beror nog mest på att det på ytan kan tyckas vara ett skolexempel på total kontroll. Inifrån sett så är det ju dessvärre bara rena motsatsen, alltså ingen kontroll alls eftersom allt har gått överstyr och man har tappat all kontroll över liv, känslor och självbild. Inte ens det man brukar hävda att anorektikern kontrollerar till max, d.v.s. maten har man kontroll över för hade man haft kontroll hade man ju bara kunnat börja äta igen och det kan man ju inte. Jag tror att det är viktigt att få bort den där illusionen om kontroll eftersom skälet till varför anorektiker är rädda att börja äta är att de är rädda att förlora just kontrollen. Det enda man kan förlora är slaveriet under en livslögn – att börja äta är med andra ord snarare att börja återta den kontroll man tappade på vägen.

Tillägg: Kom att tänka på en av mina ”idoler” (eller vad man ska kalla det) – Rousseau som i sin utläggning om slaveri i Samhällsfördraget skriver att ”slaven förlorar allt i sina bojor, även viljan att bli fri från dem”.  I en tidigare text beskriver han början till moralens förfall genom att likna inflytandet från vetenskaperna och konsterna vid blomstergirlanger som täcker de kedjor som fjättrar mänskligheten och alltså får eländet att se bättre ut än vad det är.  

 Jag tror att den ätstörda snärjer sig i dessa illusioner och så småningom lär sig ”älska” den till viss del trygga och välkända värld h*n börjar leva i. För tryggt blir det ju för det är en liten värld som blir kvar efter alla restriktioner och inbillade förbud.  

Anmäl
2015-03-18 15:11 #6 av: Saga85

Åh, vad det där känns igen. Jag kan ibland komma att sakna den där "kontrollen" och "självdisciplinen" då det kom till maten.

Jag sitter och läser ibland på en blogg jag skrev eller i min dagbok. Ibland sitter jag och tänker att jag saknar den där tiden och glorifierar den tiden av mitt liv. Hur "duktig" jag var då. Men sedan tänker jag på hur mycket rikare mitt liv är nu, jag slipper ljuga för vänner och familj, nej tack, jag har redan ätit. Och slippa de där dömande blickarna om jag går på toa under eller strax efter en måltid. Hur isolerad jag var och stängde ute allt och alla andra. 

Jag blir fortfarande triggad när folk pratar om olika dieter och vikt, men försöker stänga ute det. Jobbigast var nog i början av året då min kille skulle gå ner 5 kilo på 2 månader*. Var avundsjuk på hans disciplin, men han slutade prata om det när jag berättade att det kändes jobbigt.

*(Han skulle ner en viktklass inför en kick boxnings-tävling)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.