2015-05-08 11:37 #0 av: SaaraE

Klara är en tjej som så många andra. Hon drabbades av ätstörningar, i något senare ålder dock. Men det ledde henne ned i ett tvång kring sjuka saker som har varit omöjligt för henne att bryta. Det här är hennes historia som jag har fått ta del av. Hon valde att vara anonym och därför inte skriva det här från hennes sida. Men hon vill dela med sig av något som kan sluta riktigt illa om det inte tas på allvar i tid.

"Jag var 16 år gammal när jag började förstå att jag inte hade samma förhållande till mat som mina klasskamrater i skolan. Jag kunde inte tänka mig att äta något annat än fil till lunchen, ibland hoppade jag över den helt och satt ensam i korridoren och inväntade de andra. Jag gick ned i vikt och fick kommentarer som bara sporrade mig mer, jag lyckades med någonting, äntligen.

Jag umgicks med ett gäng tjejer som var smalare än mig. De hade perfekta kroppar och behövde inte skämmas över hur dom såg ut. Det gjorde jag. Även om jag så här i efterhand kan se att jag såg ut som dem. Jag var också smal. Snudd på underviktigt när bulimin kom in i mitt liv.

Det började med att jag snodde mat hemma och åt direkt efter skolan, då jag var ensam. För att det inte skulle märkas började jag inhandla onyttiga saker själv och smyg-äta hemma. Ibland kom min syster på mig, det luktade mat och jag skämdes. Nekade men visste så väl att hon förstod. När jag började kräkas så gjorde jag det först väldigt försiktigt. Det räckte med en eller två gånger för att jag skulle känna mig nöjd. Jag önskar att det kunde vara så idag.

Med åren började jag hetsäta allt större mängder mat och kräkningarna ökade till något enormt tidskrävande. En dag i skolan kom en av mina kompisar på mig. Vi gick på toan efter en lunch och jag kunde inte stå emot rösterna i huvudet, de styrde över mig. De pratade med min mentor som jag i sin tur kallades in till. När jag skulle berätta för henne hur läget var fick jag inte fram orden, varför skulle det vara så svårt att säga ordet bulimi. Jag har bulimi. Jag Klara är sjuk i en ätstörning!

Efter gymnasiet började jag dagvård. Jag gick hos ätstörningsteamet flera gånger i veckan men blev bara sämre. Jag lades in som 17 åring på vuxen psykiatrins slutensvårds avdelning. Ätstörningen kompletterades med ett allvarligt självskadebeteende där jag fick sy flera gånger i veckan, jag sattes in på över tjugo tabletter om dagen och tog överdos efter överdos. De flyttade mig till intensivvårdsavdelningen medan jag bara blev sjukare och sjukare. Det är jag än idag.

Med min historia vill jag delge att hjälp behövs i tid. Det är allvarligt att kräkas en gång i veckan, det är allvar när någon vill gå ned i vikt. Snälla ta in det jag skriver för att leva som jag gör nu är inte roligt alls."

Vi tackar Klara för att hon ville dela med sig av sin historia!