Vänskap inom den slutna vården
Konsten att klara av att leva med andra sjuka människor omkring sig dagarna i ända kan vara väldigt påfrestande. Men det kan även leda till en stark vänskap, till något fint som håller livet ut. Jag brukar säga att om en vänskap håller flera år inne på en sluten avdelning lär den inte braka utanför de låsta dörrarna i första taget.
När du blir inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, alternativt behandlingshem så kommer du mötas av ett hav med människor som är där av olika anledningar. De har likt dig ett eller flera problem att jobba med. Ibland krockar patienternas problematik ute på landets behandlingshem. Det blir helt enkelt för svårt att leva med andra sjuka människors problem när en själv mår dåligt.
Problemen kan vara olika. Det kanske är för många med samma problem, ständiga jämförelser och ett litet tävlande om vem som är sjukast, vem som behöver platsen bäst och hur länge. Patienter drar verkligen ned varandra när en behandlingsform används där det är många medpatienter inblandande.
Men det kan även leda till något bra. Jag fann mig en bästa vän inne på en låst avdelning. Vi firade två nyår där tillsammans och året efter flyttades vi rent slumpmässigt till samma boende och firade nyår utanför sjukhusväggarna.
Att umgås med någon som är sjuk kan vara svårt. Man vet inte vad man ska svara och trösta med då ens vän ligger i sängen efter en tablettöverdos. Till en början var personalen stark emot vårt prat, våra promenader eller all den tid som vi umgicks över huvud taget. Vi gav inte upp och personalen började förstå att vi faktiskt fick ut positiva saker att umgås trots att vi båda hade svåra problem med mat och självskadebeteende.
Att finna en vän innanför psykiatrins dörrar kan göra stor skada men med texten ovan vill jag ändå få fram att de finns händelser som gör att det går att leva med en vän som också är sjuk. De går att få en relation som enbart bygger på stöttning och inte behandlande. Jag ville så gärna lägga tillbaka rakhyvlarna på hyllan i affären, de rakhyvlar som skulle omvandlas till vassa rakblad för att kunna tränga in i hennes hud.
HÄR måste man backa och inse att det inte går att behandla sin kompis samtidigt som du ska reparera dig själv. Skulle du slänga hyvlarna köper hon nya, du är ju lika dan själv? Du kan inte behandla din kompis bara för att du älskar honom eller henne. Vänskapen är så viktigt för att kunna bli frisk – något att hålla sig fast vid, våra riktiga vänner!
Mycket bra och läsvärd artikel. Det där är ett väldigt känsligt ämne som inte så många tar upp!
När jag var inlagd på capios heldygnsvård uppfattade jag det som att vi patienter SKULLE söka stöd hos varandra. Personalen försvann nämligen hela tiden och gick inte att finna och jag fick uppmaningar om att umgås och vara social.
Det kan ju fungera. För mig var det hemskt. Jag skrev ut mig efter fyra dagar eftersom jag inte klarade av att vårdas på det sättet.
Även om jag fann min bästa vän där inne så skulle jag aldrig göra om det. Nu är jag helt tvärt om, håller mig så långt borta från alla som möjligt. Vill inte ta del av andras smärtsamma berättelser. Jag kan tycka att det är okej om man vill ha kontakt med de andra patienterna men inte ska man tvingas göra det?
Ja, vill man så tycker jag inte det ska motarbetas direkt men… för mig var det hemskt att vara hänvisad till dom andra på avdelningen för stöd. Jag var ju där för att jag var sjuk och alla andra också och man borde ju vara uppmuntrad att ta hand om sig själv i första hand och använda sig av dom som faktiskt har betalt för att hjälpa?
Nej det tog totalt stopp för mig. Jag var trött, jag var ledsen, jag var rädd och förvirrad och ny på avdelningen och har dessutom asperger så socialt är inte min bästa gren och det var ingen presentation av vad folk hette. Ingenting. Jag förväntades bara umgås med en gång.
Har också asperger som har blivit mer påtaglig under de sista åren, man liksom märker en stor skillnad på behovet av det sociala känner jag. Många är nog rädda för att bli utanför på en avdelning, känna sig dumma som får sitta själva och äta osv. Inte ha någon att prata med i soffan. Men så har vi ju den andra delen som är tvärtom och då tycker jag det är fel att tvinga någon till det!