Annons:
Etikettanhörig-frågar
Läst 4657 ggr
agge65
12/24/10, 10:26 PM

Mamma till ätstörd grabb

Hemska jul. Sonen har freakat ut totalt idag. Han är 13 år och har Anorexia. väger under 42 kg till sina 167 cm. Puls… låg. Vi låg inne i tre veckor men meningen var ju att vi skulle hem o jobba vidare…. nu har vi varit hemma en vecka och allt rasar. Idag har han ätit frukost, en skinkskiva, lite risgrynsgröt, en macka, 2 dl mjölk (noga med dl) lite fisk o ca en potatis….. och slagits, sparkats o levt rövare. Sån ångest. Känner mig maktlös och vill inte se honom dö. Vad 17 ska jag göra? Ordinerad cal-shake men vägrar :(

http://enovalkommengast.wordpress.com/

Annons:
HannaM
12/25/10, 10:57 AM
#1

Du ska fortsätta "vara" elak. Så länge du orkar, klarar du inte av det ska du begära hjälp från vården. Det går noginte att komma undan att han avskyr dig, att han hatar maten, att han bråkar och mår dåligt. Men han har ätit. Eller hur? För varje gång han äter vinner han en liten seger över sig själv. Varje ny sak han vågar äta, varje dag han äter "normalt" är ett steg närmare friskhet.

Jag känner inte honom och just er situation men att du tar ansvaret, berättar att det här är lagom. Att du finns som stöd, låter honom prata om han vill, äter med honom och allt sånt är väl vad du kan göra. Men, du ska inte heller bränna ut dig för att han är sjuk, det är din son javisst men är situationen helt ohållbar så ska vården finnas för dig. Kanske var inte tre veckor nog för honom? Jag ska in på avdelning på onsdag och där är den genomsnittliga behandlingstiden 16 veckor.

Fungerar han litegrann som jag är så är det någonstans längst innerst inne så att tjat, gnat och att faktiskt bli itvingad maten det som behövs. Jag vill ju innerst inne kunna äta, få äta. Jag behöver någon annan som tar ansvar för mängd och helt enkelt inte ger mig något annat val än att äta. Sen att det ger ångest och bråk är inte konstigt eftersom den anorektiska delen av hjärnan får frispel när man trotsar den.

Ingen aning om det hjälper dig alls men så är det för mig.

loviisa
1/5/11, 8:52 PM
#2

Om inte mina föräldrar hade pushat mig att äta då jag var sjuk vet jag inte hur det skulle gått. Visst, Jag hatade mina föräldrar, jag ville inte äta, jag skulle inte äta, jag kunde inte äta.

Och jag kan fortfarande få väldiga irriationer på dom om dom ska börja fjanta sig med att jag MÅSTE äta för att jag bara hoppar över några måltider ibland och ''det ska inte bli som förut''. Denna vecka har jag tex inte ätit alls mycket då jag inte mått så bra så igår bråkade jag och mamma och jag hatade henne verkligen för det , hon ska dra allt samman med det som pågick för mer än ett halv år sedan och jag kommer inte sluta äta nu igen , jag vill gå upp i vikt (dom flesta dagar..) ! Dock kan jag ju kanske förstå att dom inte vill att jag ska falla tillbaka.

Men jag vet att om inte dom skulle tvingat mig att äta, hökat över mig vid frukosten - sätt att jag verkligen sväljer och inte slänger allt i sopen osv så skulle jag nog legat inne idag. Jag var 171 cm och vägde 40 kilo i somras , idag är jag lika lång men väger 52 kilo, ca ett halv år senare.

Men jag tycker: överdriv inte så mycket, visst det är allvarligt och så men gör det inte hela till en stor grej. Ta fram lite mat som han gillar (det var viktigt för mig, jag fick äta vad jag ville, bara jag åt och fick i mig näring) och sätt er vid bordet och ät du med. När han har ätit färdigt , då får han gå ifrån. Kanske belönas med någon godbit om det skulle slinka ner? Visa att så länge han äter så är allt tillåtet. Var mjuk men håll ändå dina regler och att han inte får slinka undan.

Viktigt kan nog vara att du har koll på att han inte smiter iväg till toaletten, det gjorde jag dom första veckorna efter att jag börjat äta inför familjen, han ska inte få komma undan med att kräka upp allt.

Pusha på honom och visa att du finns och lyssnar.

Med vänliga hälsningar,
Lovisa Boestad

http://lovisaboestad.blogg.se
Lidingös största blogg

agge65
1/6/11, 6:02 PM
#3

Tack för tips. Han skulle dock aldrig äta en godbit, aldrig äta mer än han absolut måste. Han är så fast i den här sjukdomen så man blir rädd. han blir våldsam om man pushar… söndagen tillbringade jag på akuten efter att han slagit mig… mitt lilla barn. helt absurt.

Antar att envishet lönar sig… och tålamod :(

http://enovalkommengast.wordpress.com/

loviisa
1/7/11, 11:31 PM
#4

Hm Låter riktigt jobbigt! Går det inte att belöna honom med något annat? Kanske göra något kul eller så? Det är positivt att han äter och det ska han oxå förstå, man blir inte tjock om man äter så mycket som man behöver och rör på sig.

Med vänliga hälsningar,
Lovisa Boestad

http://lovisaboestad.blogg.se
Lidingös största blogg

HannaM
1/7/11, 11:34 PM
agge65
1/8/11, 5:40 PM
#6

Vi är kopplade till mobola teamet på stockholm centrum för ätstörning. Förut låg vi inne i tre veckor. Kommer förmodligen bli så snart igen. Han dealar hela tiden och tarför lite…. men han äter i alla fall alla mål (oftast) även om de är på tok för små. Tex tar han samma mellis varje dag (alla mellanmålen) två knäckemackor där han bryter av toppen o slänger…. inget smör. Liten skinkskiva på den ena o lite marmelad på den andra….. När vi låg inne var ett av de mellis vi fick just två knäckisar…. men med mycket smör och ost. Det går han dock inte med på hemma……

Han blir galen när man säger till… att ta mer tex…. o våldsam. I söbndags misshandlade han mig så jag fick tillbringa 6 timmar på akuten….

Helt galen situation. o så maktlös. Men antar det är bra att han själv håller koll på mellistider mm (även om för lite mat). Och cal-shaken som han är ordinerad tar han varje kväll… det enda han låter mig göra iordning dessutom.

http://enovalkommengast.wordpress.com/

Annons:
HannaM
1/8/11, 7:51 PM
#7

#6 Bra att ni har såpass bra med stöd. Men att du ska bli misshandlad det är inte okej. Det är din son, du älskar honom och gör allt för honom men för den sakens skull ska du inte behöva lida så här svårt. Jag hoppas att det blir en ny vända med inläggning där det finns stöd runt er hela tiden så sådana situationer kan undvikas lättare.

Att han håller tiderna och ändå får i sig extranäringen från calshken är bra. Jag antar att det är ett steg framåt från tidigare? Är han någonstans litegrann som jag är så finns det där inne i honom någonstans en vilja om att faktiskt kunna äta och jag tror att det kommer gå men just nu låter det som ni behöver lite mer hjälp än ni har? Jag hoppas att du kan få det! För hans skull och för din.

Att han förhandlar är ju helt "normalt". Det är ju det som är det bra med avdelning, det går inte att förhandla. Man kan skrika och gråta sig grönblå men man kommer inte slippa undan smöret på mackan eller osten. Kanske är det vad ni behöver just nu?

agge65
1/9/11, 5:26 PM
#8

Ja du Hanna, det är kanske det. Vet inte vad som är bäst. JAg känner att när vi låg inne sist så lärde han sig en massa dumheter av de andra. Kanske hade han ändå börjat gömma mat i fickor och så men han gjorde faktiskt inte det innan vi låg inne. Så jag är kluven.

http://enovalkommengast.wordpress.com/

HannaM
1/9/11, 7:39 PM
#9

#8 Jo, det är en balansgång och den är svår. Att man påverkas av andra på avdelning är mer eller mindre ofrånkomligt och det är ju inget man vill. Kan man prata med personalen på avdelningen så att alla är mer mdevetna om hans sätt att "fuska" och kan vara vaksammare?

Finns det annan typ av behandling som är är intensivare men kanske mer enskild så han inte kan ta efter andra? Hur som helst. DU ska inte behöva ha  det såhär. Att tjata, gnata, hjälpa till och finnas absolut men du ska inte behöva bli misshandlad och utbränd. Då har det gått för långt.

annika85
3/5/12, 9:22 AM
#10

#8

Vet inte om detta kanske kan hjälpa dig, hoppas att det erbjuder lite stöd åtmindstone.

Då jag i tidiga tonåren (13-15 ungefär), led jag av ätstörningar och en mycket osund relation till mat.

Detta resulterade inte bara i försämrad hälsa utan också ett fruktansvär humör. Jag hatade mina föräldrar för att de tvingade mig till sådant som inte var mitt eget val. Jag skrek, svor, förstörde möbler, rymde osv. Det fanns ingen ände på hur mycke de skulle få lida för de fel jag ansåg att de begick mot mig.

Idag, mer än 10 år senare är jag djupt tacksam för att mina föräldrar fann styrkan att hålla ut och fortsätta, trots att deras dotter gjorde allt hon kunde för att få dem att ge upp.

Jag har bara mina egna erfarenheter att gå av, men nu inser jag att mina föräldrar helt enkelt resonerade som så att de hellre hade en arg dotter än en död dotter.

Vad jag ville säga med detta var nog igentligen bara att allt hat och all ilska, försvann med åren. Istället har tacksamheten infunnit sig.

Jag hoppas att detsamma kommer att ske för dig.

Annisangel
3/9/12, 8:23 AM
#11

Försök att vara nära är mitt råd! Föreslå massage, kroppsberöring lugnar och tröstar. Han kanske inte är medveten om ännu att det är det han vill ha, men det kommer att hjälpa. Låg självkänsla ligger ofta i botten. Att sätta på mjuk musik, slappna av en stund varje dag. Inga krav ingen press…. Finns det någonting han verkligen tycker om att ni gör, gör det!!

Lycka till med er båda!!! Tänker på er och sänder styrkekramar!!Kyss

Många Goa Kramar

Annisangel

Hanna
3/12/12, 8:11 PM
#12

Vad trist det låter, kan inte alls vara kul. Men jag önskar er all lycka och sänder styrkekramar till er båda ♥

Sajtvärd på reptiler ifokus.
Medarbetare på leopardgecko ifokus

agge65
3/16/12, 2:53 PM
#13

Tack för alla vänliga ord och tips. Han mår nu bra. Går i skolan igen och har en frisk vikt. Visst har han ätstörningstankar ibland med faktikst fixar han även det. Det som är tufft nu är skolan… efter att ha missat hela 7:an går det inte vidare bra i 8:an. Men det löser sig. Han äter och mår bra för övrigt så…

http://enovalkommengast.wordpress.com/

Annons:
[Vytheti]
3/16/12, 4:05 PM
#14

Tycker det känns fantastiskt att läsa att han går i skolan igen. Ni är starka båda två! Han är lyckligt lottad som har en sån kärleksfull mor.

Och denna tråden har fått mig att inse hur mina föräldrar kanske känner sig.. Man blir så självisk av ätstörningar, tänker inte alls på att man skadar de som bryr sig. Man förstår liksom inte.

Stay strong! Önskar er lycka till!

Hanna
3/16/12, 5:48 PM
#15

Såg inte att tråden var så gammal. Men skönt att läsa att det är bättre :)

Sajtvärd på reptiler ifokus.
Medarbetare på leopardgecko ifokus

Annisangel
3/16/12, 9:47 PM
#16

Håller med att det är skönt att läsa att han mår bättre! Kram till er!Kyss

Många Goa Kramar

Annisangel

agge65
4/14/12, 8:48 PM
#17

Hej alla, jag är ständigt rädd för återfall. Idag fyller grabben 15 år. En födelsedag så annorlunda mot den förra året, när han fyllde 14. 2 veckor efteråt fick han tvångsvård. Jag har nu skrivit en bok om att vara mamma til ett barn med anorexia. Den kommer ut i höst. Jag hoppas att jag kan hjälpa andra föräldrar att förstå, att de inte är ensamma. För man är jäkligt rädd för det monster som invaderat ens barn och man tror att man är ensam. Men som sagt, fortfarande har jag koll på maten, tjatar och är orolig. Helt i onödan, tycker han såklart :)

http://enovalkommengast.wordpress.com/

[silkesnosen]
4/15/12, 11:18 AM
#18

Lycka till! Han blir ju äldre och kommer att behöva frigöra sig och med finns säkert en hel del fördelar, att han kan ta ansvar mer för sig själv! Mvh. M

Annisangel
4/15/12, 3:49 PM
#19

Åh, lycka till med boken! Vad heter den? Jag är övertygad om att den kommer läsas av många. Det är ett ämne som man inte kan tala för mycket om! Vad stark du är som ger röst åt det som hänt!!

Kramkram

Många Goa Kramar

Annisangel

agge65
4/15/12, 7:57 PM
#20

#19 Arbetsnamnet är En ovölkommen gäst men tänkte även ha underrubriken Anorexia.

Just nu håller omslaget på att formges :)

http://enovalkommengast.wordpress.com/

Annons:
dramanda1
4/22/12, 4:06 PM
#21

jag är också 13 år och för 3 månader sen vägde jag bara 40 kilo och jag är 160 cm lång och jag väger nu 46 kilo och ett tips fråga honom vad han vill ha för mat den dagen jag brukar alltid äta pankakor eller gröt till frukost och se nbrukar jag små äte köp en lite godis eller något som han tycker om vet ja.

jag brukar äta skräp mat ibland och jag mår bättre nu men om du vill fråga om något så kan du fråga mig jag kan komma med tips och råd jag hjälper gärna till.

agge65
4/27/12, 2:08 PM
#22

Tack Dramanda1. Kram

http://enovalkommengast.wordpress.com/

Upp till toppen
Annons: