Behandling

Jobbig insikt

2010-11-02 23:58 #0 av: HannaM

Sitter här och väntar och väntar på att bli kallad till bedömningssamtal på scä. Inget händer. Jag äter enbart en tallrik gröt med frukt till frukost. Det leder ju såklart till att min kropp protesterar högljutt och vilt, jag vet inte hur länge den orkar med. Försöker desperat få reda på hur lång tid det kan tänkas vara tills jag får en tid, om vi pratar månader eller veckor.

Och så insikten, det är så extremt jäkla långt till friskhet. Det kommer krävas ett sånt jobb av mig att jag inte vet om jag orkar.

Hur ska jag göra för att stå ut tills jag kan få hjälp? Vilken hjälp kan dom egentligen ge?

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-11-05 22:25 #1 av: Pylva

Om man är så pass dålig att dom bedömmer att man kan läggas in på deras avdelning, så kan man få göra det, och få "hjälp" där. Men skulle inte kalla det för hjälp att vara på deras avdelning med en massa psykstörda pinnsmala tjejer som bankar pannorna i dom vita färglösa väggarna, gråter, får panikångest så att dom skriker så att man blir helt galen, smiter in i matsalen för att plocka bort mat från deras tallrikar innan klockan slagit 17.00 och kocken ringt i klockan. Dom där tjejerna som finns där står på tårna och springer som små hamstrar i hjul, timme ut och timma in.

Det är hemskt!

Se bara till att äta, gör allt för att inte hamna där! Det är svårt att komma därifrån sen, för man blir så deprimerad av att se dom som är där.

 

Anmäl
2010-11-05 22:45 #2 av: HannaM

Har varit inlagd på psykavdelning så jag vet ungefär hur man blir. Är man inte sjuk när det börjar så är man det efteråt minst sagt.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-11-05 23:35 #3 av: Pylva

#2 Aa

 

Anmäl
2010-11-05 23:48 #4 av: HannaM

Men, jag vet också att ibland, ibland är det det enda alternativet. Där det andra är död.

Jag hoppas dock att hålla mig ifrån avdelningsvård, avskyr känslan av att vara instängd, övervakad och att inte bli lyssnad på.

Men, hur och vilken hjälp kan man få annars? Ja matschema och stödsamtal men vad tusan, jag kommer ju fortfarande sitta hemma själv med maten och vad är det som gör det lättare att äta den bara för att jag har den på papper?

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-11-11 12:02 #5 av: SaaraE

Hur går det för dig annars?

jag vill dock vara lite petig och påpeka att mängder av mat och kaloriinnehåll på mat (som kan räknas ut av andra när du skriver hur mycket du äter) inte ska förekomma på denna sajt.

Anmäl
2010-11-11 12:10 #6 av: HannaM

Då får du la redigera det då=)

Det går åt helvete tack. Jag mår bara sämre och än är det inte min tur i kön.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-11-11 13:01 #7 av: SaaraE

Jag ville bara säga det till dig:) Kämpa På Hanna. Du är värd hjälp lika mycket som alla nadra, även om det inte känns som det nu? Jag vet precis hur det är att stå och vänta på en behandling, hur många tankar dyker inte upp i huvudet att man inte är värd denna ehandling lika mycket som alla andra! Vill bara försöka peppa dig lite till för att stå ut. jag tycker du är stark som viker ut din insida och förklarar för oss här.

Kämpa på! jag tror på dig:)

Anmäl
2010-11-11 14:24 #8 av: HannaM

Jag har nu fått en tid, om elva dagar. Problemet är att jag inte vet om jag orkar elva dagar till. Både rent fysiskt och psykiskt. Jag mår uselt, alltså verkligen uselt. Har dock ingen lust till slutenpsyk, dom kan ju tyvärr inget om matproblematik och det är så lätt att det bara blir förvaring då och ja.. det blir jag bara sjukare av.Dessutom är det ju "bara" bedömningssamtal jag är kallad till, ev behandling och sånt stöd kommer ju inte igång förrän senare. Det känns lite väl tufft.

Jag har en liten gnutta motivation just nu, jag behöver hjälp att ta tag i den NU för att den inte ska dränkas i mitt dåliga mående men ja.. jag vet inte var eller hur.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-11-12 21:12 #9 av: SaaraE

Jag tyckeratt du är stark som berättar hur du känner på ett friskt sätt. Det är ju precis så som det är att leva med en ätstörning, exakt som du beskriver. Jag har egen upplevelser av sluten psykiatrin och jag håller med dig, dom kan ingenting. Men kan du inte se över vilka alternativ som finns?

Det är tufft som du säger att "gå och vänta" 11 dagar, det är långt tid. men försök stå ut tills dess. 11 dagar i helvetet är långt tid men det går, försök! går det inte kanske avdelningen måste bli ett alternativ? Kan du inte ärligt berätta hur du känner på ditt bedömningssamtal?

Anmäl
2010-11-16 10:33 #10 av: HannaM

Dagarna går så långsamt och jag känner mig sämre och svagare för varje dag. Jag vaknar med gråten i halsen och ångesten i bakhuvudet. Ligger och hyperventilerar på köksgolvet.

Äter aningen mer nu men inte så det räcker och det ger ju än mer ångest att öka matintaget såklart. Har fått kontakt med en helt underbar tjej med ätstörning som har kommit väldigt mycket längre än jag i sin kamp och hon är en så otrolig motiverande förebild och stöttar mig.

Men, jag är fortfarande jag, jag känner mig tjock, värdelös och har konstant ångest. Det värsta är nästan att jag är medveten om att det är ett problem, om att det är fel. Det är två viljor som sliter isär mig och drar åt varsitt håll i varje andetag. En vilja som skrattar gott och är stolt när jag låter bli att äta eller köpa det jag är sugen på. En vilja som är gråtfärdigt jävla frustrerat less på att inte få vara mätt någon gång. Less på att allt fokus ligger på kropp och mat och den där svällande magen.

Samtidigt som jag känner allt det där så har jag nu tappat lusten och orken att söka hjälp. Att ta emot hjälp. Jag känner mig inte värd den. Inte tillräckligt sjuk. Jag är inte tillräckligt smal, tillräckligt underviktig. Tillräckligt mycket ångest. Jag äter ju varje dag och just nu rasar jag inte neråt, vad ska dom göra för mig?

Hur ska jag våga gå innanför dörrarna? Där alla smala finns. Jag som inte kan be om hjälp? Det är ju bara jag? Jag larvar mig, det är ju bara att börja äta. Vad är det för skit jag håller på med? Söker uppmärksamhet bara. Det är vad det känns som vården tycker. Jag har inte känt att jag fått bekräftelse i att det här skulle kunna vara ett problem EN ENDA gång från vården. Remissen skickades av husläkaren för att jag bad om det. Inte för att någon tyckte det behövdes.

Vad är jag för patetisk jävla människa som sitter och svälter mig på pin kiv? För det är väl det jag gör?

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-12-15 19:39 #11 av: Supinesophie

Hanna, du har lika stor rätt till hjälp som alla andra!

Jag var också sån att jag drog mig för att söka hjälp för att jag tyckte att jag inte var värd det. När du ser de som är på botten så tänk inte att de är mer värdiga av vård än dig; var i stället glad för att du inte har blivit helt så konsumerad av sjukdomen och du har större chans att bli frisk. Var glad att du inte blir tvångsvårdad.

Var glad att du har medvetenheten om att du är sjuk, det är den friska sidan av dig som blir starkare. Och visst blir det ett krig mellan ätstörningen och den friska äkta delen av dig, men det är bättre än att långsamt svälta sig själv till döds.

Anmäl
2010-12-18 18:04 #12 av: SaaraE

Hur har det gått för dig?

Anmäl
2010-12-18 19:28 #13 av: HannaM

#12 Väntar igen....

Har varit iväg på några samtal och gjort stepwise. Dom har inte känt att dom vågat sätta mig på att öka ätandet på egen hand då det är så mycket annan skit som ställer till det med ångest och självskadebeteende så tja. Dom remitterade mig till capio som kunde ta emot fortare. Ska dit på bedömningssamtal på måndag. Får väl se vad som händer efter det.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.