Annons:
Etikettbehandling
Läst 10622 ggr
Hannaah
2010-11-10 22:36

Upplevelse av behandling mot ätstörning

Hej!

Jag har en vän som varit sjuk i anorexi sedan 8 år tillbaka (hon är nu 20). Under denna tid har hon slussats in och ut genom olika behandlingshem och psykavdelningar. Av det hon har berättat för mig om denna behandling har gjort mig väldigt ledsen och upprörd. Behandlingen hon fått har snarare gjort henne sämre än bättre och hon upplevde det som att ingen tog henne på allvar, man enbart blev "matad" med mediciner och inte ens fick chans att prata med en psykolog utan att man enbart blev "förvarad".

Detta gjorde mig nyfiken att höra hur andra som legat inne på behandlingsavdelning för ätstörnining upplevt behandlingen de fått? Vad ges för behandling? upplever ni att den hjälper er? eller gjorde den er bara sämre? är det positivt eller negativt att bli behandlad på vårdavdelning? varför? Många frågor men vore intressant att höra om ni ville berätta och dela med er.

/ Hannah

Annons:
hurricane
2010-11-11 09:30
#1

Jag har själv aldrig legat inne för något, men har några kompisar som gjort det.
Av det jag har hört är det ungefär samma sak, man får helt enkelt inte den hjälp man behöver. Jättetråkigt.
I många fall tror jag man kan bli frisk utan behandlingshem och sånt. Kärlek och stöttande från vänner och familj är nog mycket bättre och hjälper mer.

SaaraE
2010-11-11 11:55
#2

Inom Sverige utecklas ätstörningsvården en hel del än idag. Man tar ständigt fram nya metoder och behandlingsalternativ för att ge ätstörningspatienterna en så bra behandling som möjligt.

Min erfarenhet säger mig att det finns en hel del ställen där en person med ätstörningar inte ska vara på men jag vill även trycka på att det finns många behandlingshem för personer som lider av olika typer av ätstörningar som är bra. Exempel på det är verksamheter så som Capio anorexi center, Stockholms centrum för ätstörningar (SCÄ), mando kliniken i Mora och en mängd andra.

Sara - Sajtvärd för Ätstörningar ifokus

 

mollyt
2011-02-15 18:19
#3

Hej!

Jag har aldrig varit inlagd men har gått i "lunchgrupp" och gruppterapi på SCÄ (stockholms centrum för ätstörnignar) i ett år. Jag har svårt att säga att jag blev bättre eller sämre av detta… Till och från var det väldigt bra, men när jag tänker tillbaka på den tiden så vet jag inte om det var så bra egentligen. Det var väldigt strängt (att man var tvungen att vara där - vilket blev jobbigt då jag missade mycket i skolan) och att jag och psykologen inte kom så bra överens mot slutet. Men ja… jag hoppade ju av behandlingen av en anledning!

Sedan november förra året så sökte jag hjälp på den ena mandokliniken i Stockholm. (Fick hjälp efter en viss väntetid.) Och här är jag mer än nöjd! Jag blir tagen på allvar, mina studier och mitt "andra liv" är inte bortprioriterat utan det är anpassat så att jag ska må så bra som möjligt! Det är väldigt trevlig personal och alla i behandlingen är snälla. Det är ALDRIG någon klump i magen innan jag ska dit, känns bara bra med stabilitet. Här känner jag mig inte Sjuk utan mer som en person med ett problem jag försöker lösa… Haha! Det låter kanske töntigt men det känns bra. Jag ÄR inte en ätstörning, jag bara råkar ha en ätstörning - någonting som jag får hjälp med.

På den lilla tid jag fått hjälp på denhär kliniken har jag redan gjort stora framsteg och ser nu "ljuset i tunneln". Kan tro på att jag faktiskt kommer bli frisk, att det kommer en tid där inte allt handlar om mat och vikt. Jag känner mig lycklig när jag tänker på det!

HannaM
2011-02-20 00:40
#4

Hitills har inget varit positivt. Senast den här veckan fick jag veta att mitt största problem var att jag inte åt kött och det tjatades om det i en evighet. Jag har alltså valt bort det innan jag fick ätstörningsproblematik.

Bara väntetider och märkliga människor och VÄLDIGT stel syn på folk. Matschemat dom har passar alla enligt dom, det är jag som gör fel och är fel omdet inte fungerar, jag tenderar att vara hungrig trots att jag följder det. Känns inte alls individanpassat.

mollyt
2011-02-22 15:30
#5

Men HannaM, var går du på behandling någonstans? …. Det kanske är dags att söka hjälp på något annat ställe?

HannaM
2011-02-22 16:06
#6

#4 scä… har även provat capios slutenvård men stod inte ut mer änfem dagar då det enda som hände där var att det serverades mat. Ingen frågade under dom dagarna hur det var. Inget stöd alls. Enda jag har kvar att prova i stockholm är mando.

Annons:
N-Jorgensdotter
2011-02-23 11:29
#7

Jag har legat tvångsinlagd på tre olika ställen förra året och jag säger detsamma, inget för mig!

Personalen gör det dom behöver, maten serveras. Vilan ska bli avklarad och sedan går man till BUP-skolan (om man nu går i skolan).

Undr tiden jag varit inlagd kan jag säga att jag snarare mått sämre än bättre, visserligen vill jag inte gå upp i vikt så det är nog det som ställer till det en del.

Men som sagt de gör bara sitt jobb och inte mer än de behöver. Tyvärr. Hade varit kul om någon faktiskt engagerade sig i en på riktigt.

Mvh. Nathalie Andersson
Silvergläntans kaniner reg. gårdsnamn sedan 2011nakaniner.weebly.com

mollyt
2011-02-23 20:50
#8

HannaM:

Jag rekommenderar verkligen Mando! Skicka in en egenamnälan dig! De har inte alls samma syn som jag tyckte att SCÄ hade! Jag håller tummarna för dig!

HannaM
2011-02-23 21:17
#9

#8 Vet inte om jag orkar ett tredje ställe där jag måste dra hela storyn från början. Fick första ätstörningskontakten i slutet av oktober. Eller om det var november.

mollyt
2011-03-03 16:12
#10

#9

Jag förstår att det kan vara jobbigt att "dra historien igen", så har jag också kännt flera gånger. Gjorde det även denhär gången innan jag började på den behandling jag går nu, men i efterhand känns det verkligen som om det var värt det. Jag har aldrig fått så bra hjälp förut!

Jag tror att man måste, i respekt för sig själv, vara envis tills man hittat den behandling som man fungerar bra med och förtjänar!

Jag håller tummarna för dig!

HannaM
2011-03-03 19:48
#11

#10 Tja.. det går inte framåt där jag är nu. Som vanligt så kör det fast på att jag är jag och det är många terpeuter som blir mer eller mindre galna och frustrerade.

Freja67
2011-04-01 23:04
#12

Kan oxå rekomendera Mando. Här har du folk som bryr sig, om än kanske för mycket. Tuffa utmaningar och mycket KBT snack. Vilket jag tycker är bra, för allt sitter i huvudet.

Förbannad lär du bli, för ingen vill förstå tycker man. Eller man tycker dom tjatar för mycket. Men 5 mnd längre fram börjar jag äntligen se och förstå vad dom menar, och får så smått ordning på mina tankar.

bex
2011-04-27 10:47
#13

Det som hjälpte mig är alternativ vård, homopati med inriktning på MI-terapi (motiverandesamtal). Då är det någon som lyssnar på dig och de fokuserar inte bara på ätstörningen, utan de har en helhetssyn på männinskan.

Nakdelen är att det kostar ur egen ficka men hellre det än att vara i sjukvårdapparaten som inte känner en mer en genom ett personnummer.

Annons:
HannaM
2011-04-27 18:55
#14

…coh där var jag utan vård… utan att ha haft en enda behandlingstimme med inriktning på vad jag känner.

AiCherryDaisuki
2011-06-07 10:35
#15

Det enda ställe som jag verkligen kan rekommendera är Capio Anorexi Center på Löwenströmska sjukhuset som ligger i Upplands Väsby.

Jag flyttades dit efter en kaotiskt vistelse på barnpsyk. Så fort man kom in, förväntade personalen sig att man kunde ändra på sitt matbeteende över en natt. Man fick tabletter så fort man var ledsen och nedtryckt i sängen när man inte ville ha filt på sig.

På den avdelningen var dem väldigt erfarna av tonåringar med ätstörningar men det var bara en ren lögn. Förvaring är nog det bästa ordet jag kan komma på.Bestraffningsmetoder. Om det fanns en liten ärta kvar på tallriken… pang bom upp till barnmedicin och så gick man därifrån med rödgråtna ögon och en dum sondslang. Det tog evigheter att komma därifrån, kämpade och stred i sex månader innan jag fick en plats i stockholm. Personalen var alltid upptagna med olika matförberedelser. Man gick iväg till Bup-skolan om man hade det, man serverades mat sex gånger om dagen. Vilan skulle ske med personal liggandes med benen raka i Exakt 60 minuter. Sedan var deras pass slut och nästa personalstyrka trillade in.

Ingenting för mig, tycker synd om alla de andra ätstörda som kommer få tillbringa tid där, eftersom det inte finns något annat. De stoppar in en psykotisk där och en ätstörd där, men tänker inte på patienterna för fem öre. Tyvärr är jag inte ensam om att ha dåliga erfarenheter av psykvården mot ätstörningar, hur ska man överhuvudtaget kunna bli bättre om den enda hjälp som finns,,, är den Här?!

MVH AiCherryDaisuki

agge65
2011-06-16 20:32
#16

För min son är SCÄ verkligen toppen. De tar hans problem på allvar. Han har både varit kopplad till det mobila teamet, legat inne på familjeavelningen och tillhör nu barnavdelningen. Som mamma känner jag att de på SCÄ gör allt för att han ska må bättre. Både gällande maten och även psykiskt. Han får samtalsterapi och går till läkaren och all personal gör sitt yttersta för honom.

Han är inte frisk från anorexian ännu men på god väg tack vare scä.

http://enovalkommengast.wordpress.com/

AiCherryDaisuki
2011-09-23 10:47
#17

agge65: Det är ju för väl att han är bättre och att han har fått bra hjälp mot sin ätstörning.

HannaM
2011-09-23 11:40
#18

#16 Verkar vara stor skillnad på vem man träffar på scä. Jag blev utskriven utan någon som helst uppföljning medan andra jag pratat med först efter långa behandlingstider när dom varit långt friskare än jag är blivit utskrivna och sedan fått uppföljande besök med stepwise för att kontrollera att det fortfarande går bra.

Ellisawesome
2011-09-24 20:04
#19

Jag gick till bup , människorna där hjälpte mig inte alls. De brydde sig knappt. Jag fick aldrig säga något, nej då var det aneroxin som pratade. De trodde mig aldrig, så när jag ätit något extra över mitt schema så trodde de mig inte och klagade på mig i stället. 
Vi slutade gå till dem och mina vänner, hästarna och familjen stöttade mig ut ur anorexin. :) Så jag tycker att bup var hemskt att gå till, ingen hjälpte till! De försökte inte ens.

Viggen96
2012-11-05 19:20
#20

Jag fick vård på scä under tvång.

Jag har aldrig träffat några personer som har smutskastat min familj mer.

De sa till mina föräldrar att det var DERAS fel att jag hade insjunkat och de kallade mig för dum i huvudet.

Vi har nu skrivit ut oss då mitt fysiska mående inte är allvarligt på samma satt som förrut där sjukhusvistelsen bara var 0,5 kilo bort.

SCÄ rekomenderas INTE av mig.

Trångsyntare människor får man leta efter! USCH!

Livet är en ständigt berg-o-dalbana. Det är bara att hänga med i svängarna. Stå ut med dalarna och lev livet!

 

http://www.tjugoattondeapril.blogg.se

Annons:
Upp till toppen
Annons: