Behandling

Självkänsla

2010-08-02 23:59 #0 av: tililili

 

Jag har bulimi, anorexi, ortoxi om vartannat. Just nu är bulimin det största problemet. Jag har kommit fram till att jag har otroligt dålig självkänsla. Jag har bra självförtroende, jag vet att jag kan och klarar av saker, jag kan till och med tycka att jag själv ser bra ut och att jag ibland faktiskt kan vissa grejer bättre än andra.

 

Men min självkänsla är botten. Det låter så patetiskt när man säger eller skriver det så här för om man är medveten om det så är det väl bara att inse att det självkänslan det är fel på, inget riktigt fel på dig, utan det sitter bara i huvudet, egentligen är du lika mycket värld som alla andra. (Om ngn förstår vad jag menar)

Men så lätt är det ju inte tyvärr, särkilt inte då alla mina tankar och försök till att få att jag kanske åtminstone gör ngt bra för människorna i min närhet leder till att hela mänskligheten egentligen är ganska onödig då vi mest förstör för resten av naturen och djuren.

Vad har vi för rätt att ta för oss på detta viset?

 

Men försöker bortse från det, vi finns ju faktiskt ;)

Men jag känner ändå inte att jag har ngn plats att fylla. Mina kompisar har andra kompisar att vara med. Jag har väl någonstans börjat inse att folk faktiskt saknar mig när jag inte är med, delvis det som fått mig att fundera, men kan inte riktigt ta till mig det och förstå det, det är inte bara så att jag får vara med, de vill att jag ska vara med, inte bara att jag får vara med...

 

Men som sagt mycket svårt att ta till mig och riktigt tro på det... men det gör att tankarna börjar snurra. Jag kanske skulle kunna ha det bättre än jag har nu?

 

Men hur ska jag kunna ta till mig ett självhjälpsprogram eller en behandling när jag egentligen inte tror på att jag är värd ngt? För mina kompisar har ju andra kompisar som lätt skulle kunna ta min plats, står ingen så nära att de inte skulle kunna gå vidare och så har vi ju det där med mänskligheten.

Mina föräldrar skulle naturligtvis bli ledsna, det skulle kunna knäcka dem, så det är inte så att jag sitter här och tänker ta självmord för jag tänker inte misshandla dem mer än jag redan gör.

Men så var det mänskligheten.

 

Men, säg nu att jag skulle påbörja en behandling, och det skulle fungera, min självkänsla skulle öka. Jag skulle tro på det, att jag hade en plats, fyllde ngn nytta.

Vill jag verkligen det? Jag kanske skulle må bättre, men att gå omkring och tro, verkligen tro på att jag fyller ngn nytta. Det känns väldigt fånigt. Och hur ska jag med den inställningen kunna ta till mig en behandling?

Anmäl
2010-08-03 00:09 #1 av: ikis24

Åh, du låter precis som mina tankar. Du kanske får gå mot bättre vetande (som egentligen inte är bättre vetande utan bara dina föreställningar) och söka sån behandling ändå.

Men det låter ju ändå som om du är på rätt väg, det du skriver låter hoppfullt! Du skriver att du har en plats att fylla. Det är klart att du har. Även om dina kompisar har andra kompisar så är det ju bara du som är du - bara du som ger dina reaktioner, skrattar ditt skratt, spelar den rollen i gemenskapen som bara du kan spela. Du är inte utbytbar.

Det är inte fånigt att tro att man gör nytta. Efter många år med huvudet fullt av sådana tankar som du beskriver börjar jag sakta men säkert komma dit, och det är lite skrämmande, men inte fånigt. Det gör livet så mycket lättare och större.

Har du sökt hjälp för dina ätstörningar förresten? Den typen av specialistvård går på självkänslavård också, eftersom det hänger ihop så tätt med ätstörningar.

Anmäl
2010-08-03 00:18 #2 av: tililili

Har sökt och fått hjälp, men bara med den jävla maten. Träningsförbud och tryck in mat. När jag hade ortoxi/anorexi. Bulimin har jag aldrig fått ngn ordentlig hjälp med, mer än att jag ska äta regelbundet, men jag kan inte, för jag har fortfarande delar av anorexin kvar även om jag inte vill bli så smal som jag var, kanske egentligen mer ortoxi, jag vill bli "hälsosam" (men mitt hälsosam är lite mer muslker och lite mindre fett än vad de på bup tycker, naturligvis...) Men vill inte ner på ngn undervikt eller så. Men deras matlistor och skit är så mkt att jag inte kan ta till mig det.

och psyket... har pratat med ett par olika, men det leder ingenstans.

 

Och näe, det är ingen annan som är precis som jag, reagerar som jag osv. men är det nödvändigt då? De kan ha det bra utan just den komentaren som jag ger...

Fy vad patetistk det låter, men är verkligen så här min hjärna fungerar :(

Anmäl
2010-08-03 09:57 #3 av: ikis24

Nödvändigt och nödvändigt. Det där kan man dra hur långt som helst, alla kan lära sig att leva utan det mesta. Du skulle säkert kunna leva utan de flesta människorna i ditt liv om du blev tvungen. Men det betyder inte att du är meningslös eller att det inte skulle bli ett stort tomrum om du försvann.

I ditt första inlägg pratar du om mänskligheten. Om det finns någon mening med livet tror jag att den är att försöka orsaka så mycket glädje man kan under sin livstid, och en förutsättning för all annan glädje (eller i alla fall en stor hjälp) är att man själv är glad.

Jag tycker att du ska söka den där behandlingen du pratade om, för jag tror faktiskt att om du själv kunde inse, med hjärtat, att du är värdefull skulle du kunna låta många fler människor förstå precis hur bra du är också. Och det skulle vara bra, det skulle tillföra något för både dig och dem. Det märks ju på ditt sätt att skriva och resonera att du är smart och har tokmycket kapacitet. Göm inte det!

Jag önskar att jag kunde berätta för dig så att du kunde tro på det att du är helt ovärderlig bara för att du finns, men jag tror inte att det går.

Anmäl
2010-08-03 11:26 #4 av: tililili

Känner igen allt du skriver, det är ju sånt jag tänkt. Men jag kör alltid huvudet i väggen ändå:(

Jag är super logisk. Jag har fina betyg och har ansetts som mkt duktig och snall alla år. "Duktig Flicka" Uppväxt med kristna ideal och det var min mamma som höll kyrkans barngrupper när man var liten, så jag var med flera ggr i veckan ibland.

Jag har haft en egen tro, till nyligen, då kunde jag åtminstone tänka att det var gud, att han var större än vad jag förstod, att det var därför jag inte förstod meningen, men att vitsen var att vi skulle ha de bra tillsammans på jorden.

Men jag har tappat bort min tro i eländet, och då försvann den biten.

Jag är logisk i allt som inte rör mig själv.

Jag går emot allt som jag tycker är vettigt.

Jag känner mig så delad.

Jag panikar och hetsäter.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.