Jovisst fångar det blickar, det kommer man tyvärr inte ifrån. Många avstår nog från att fråga, de drar egna slutsatser, vågar inte fråga, är rädda att personen ska ta illa vid sig eller bli sårad av frågan etc. Men sen finns det ju de som frågar.

Vad skulle du själv känna dig bekväm med att säga? Du har ingen som helst redovisningsskyldighet men när man mått kasst så ligger det ofta nära till hands i tankarna att gå i försvar och försöka förklara, urskuldra och berätta mer än man egentligen känner sig trygg med.

När det gäller barn så är det väl en annan femma med, jag tycker själv inte att det känns riktigt okej att till en 5åring konstatera att jag mådde riktigt dåligt och skar mig själv.

Nu är det enbart ett fåtal och rätt osynliga (och nu även övertatuerade) ärr jag bär på och under flera år har jag konstant haft breda armband, långärmat, stora klockor och liknande för att dölja dem men för ungefär ett år sedan så slutade jag plötsligt med det. Vet inte varför det skedde just då men jag var väl redo för det. Jag vet att folk har sett dem men inte vågat säga något och det ger mig ibland ångest; vad tänker de om mig nu? Kommer de prata om mig och tro att jag var 14 och ville ha uppmärksamhet? 
En del har frågat eller att det kommit upp på ett annat sätt och beroende på vad jag känner för att berätta har jag sagt olika saker. Ibland bara att jag skurit mig. Ibland att jag dras med ångest och depression som fick självskador som följd. Ibland förklarat mer kring min problematik och inte så mycket om självskadorna i sig, bakgrunden mao. Det har varit viktigt för mig att försöka hålla fast vid mitt löfte till mig själv att inte berätta mer än jag är trygg med själv men ack så svårt och ibland har jag misslyckats men för det mesta så har det gått bra. Jag trodde att det skulle vara värre, att fler skulle fråga och inte godta mina svar men det var inte så farligt ändå. Iaf inte för min del, det kan ju iofs ha och göra med hur jag är som människa, vilka jag umgås med och det faktum att inte mycket syns, jag vet inte vilket men det var iaf mina upplevelser och tankar kring det hela.

#1 Du har rätt i att många avstår från att fråga, men blickar säger (många gånger) mer än ord.
Jag är en ärlig människa, avskyr att ljuga och använder sällan undanflykter.

Vad skulle ag känna mig bekväm med att säga.. jag vet inte.
Beror nog på vem det är som frågar.

Jag skulle gärna vilja skita i hur jag ser ut, ligga på en brygga och sola i linne osv., men jag har ännu inte nått till den punkt i livet då jag är redo/mogen för det…. kanske det kommer, kanske inte.

Tack Aviendha för ditt svar!

Jo, där har du förvisso rätt. När man inte är redo så tror jag även att man läser in mer i blickarna än vad som kanske finns där egentligen med.

Jag har ruskigt svårt för att ljuga, men att bara berätta en liten del är inte en lögn eller en undanflykt. Det är ett ärligt svar som är anpassat efter dig och dina känslor. Menade aldrig att du skulle dra undanflykter som standard (annat än när du måste/behöver dock) :)

Ja, en vacker dag kanske det kommer och du vågar ge det ett försök. Ett sätt kan ju vara att "öva" där du är trygg i liten skala? Jag dolde tom. när jag var ensam hemma i början så steg ett var ju att skippa det när jag var själv.

Svårt det där. Känner igen mig… Jag tittar på mina ärr, det känns som att det är en annan person som gjort det, kan liksom inte förstå att jag mått så kasst… Men jag har börjat vara ärlig, dels mot mig själv och mot andra för det kommer dröja flera år innan ärren försvinner (om de någonsin gör det)

De dagar som jag inte orkar förklara har jag smycken över, då syns det inte så väl (liknar en julgran nästan då hihi)

Reaktionerna när jag berättar som det är blir oftast att dom känner sig dumma som frågade, och hur är det nu och så vidare… Ibland har jag ritat något coolt med tatueringspenna tillsammans med ärren. Jag menar dom sitter ju ännu på min kropp och jag försöker älska den med alla medel igen….

Vet inte om det hjälpte nåt, men denna tråd fick mig att tänka på hur jag gör…

Man är ju lite påhittig, det underlättar i livet!!!

Kram

#3 och #4

Stort tack för Era inlägg! :)

#3 Jag försöker ta det i små steg för att, som du skriver, öva mig själv: Precis som du så dolde även jag dem när jag var ensam, men det har jag slutat med. Det tog mig jättelång tid att kunna visa mig i kortärmat för min pojkvän och ännu längre tid tog det att känna mig trygg och avspänd i att göra det. Till en början sov jag i långärmat när vi skulle sova tillsammans…

#4 Känns likadant för mig. Känns precis som att det är någon annan som gjort detta och ag kan knappt heller förstå att jag mått så dåligt att jag kunnat göra något sådant mot mig själv.

Bra tips att använda smycken för att dölja, men jag undrar:
Vad för typ av smycken/armband använder du/ni?

Jag har hela underarmarna täckta så för mig känns det svårt att ha så pass många armand så det täcker och samtidigt få det att se snyggt ut.

Annisangel, det hälpte absolut!
Stort tack!!

#5 Underarmarna är lätta, det finns jättesnygga långhandskar med såna där avklippta fingrar… Väldigt coolt måste jag säga!! Så har du armband över. Jag tycker inte alls att det ser skumt ut och snyggt kan det bli också… Men det kan vara marigt att få tag på såna handskar, jag hittar lite på secondhand för det kostar inte så mycket (är nog en typisk secondhand-människa) och det finns väldigt fina grejer man kan få tag på. Låt fantasin börja spinna så kommer resten av sig själv!!!

Kram på dig och vad bra att det hjälpte dig!

PS. Men om du låter solen få tillgång till ärren så hjälper det att få dem att blekna med tiden…

Jag blev för varm för att dölja helt enkelt. Har inte upplevt speciellt mycket frågor, det är rätt uppenbart vad man gjort om man skadat sig en del. Så i vanliga situationer som när jag går och handlar, badar eller är på promenad så har jag bestämt mig att folk får glo bäst dom vill, det är itne lätt alla dagar men efter ett tag så slutade jag tänka på det så mycket.

I en del andra situationer döljer jag fortfarande mina ärr. När jag umgås med barn som jag på något vis har en relation till och träffar hyffsat ofta eller på något vis är en förebild för så vill jag inte berätta att jag varit och är sjuk. Jag vill få vara bara jag utan att svara på frågor. Jag vill inte heller för allt i mitt liv att någon av dom ska få korkade ideer av mig och göra något liknande själv.

#7 Jo, värmen är fruktansvärd. Därför sitter jag mest inomhus/i skuggan då det är varmt. Visst är det uppenbart och jag tror egentligen inte att många frågar, det är blickarna jag är mest rädd för. Bor i en liten stad där "alla känner alla" och rykten sprids snabbare än en löpeld.

När det gäller barn så vill jag, precis som du, inte heller berätta att jag varit sjuk, men barn ser ofta saker som inte andra ser, om du förstår vad jag menar. De är också väldigt frågvisa och nyfikna. Det som är skönt med barn är att de inte dömmer, så som många vuxna gör.

Ett tips för varma dagar är tunna ljusa skjortor, det är ibland svalare än att gå i linne.

#5 Tack så mycket för tipset! Ska absolut undersöka de second hand butiker som finns här i närheten. Tyvärr är inte utbudet det samma som i "storstan".

#9 Mycket bra och användbart tips! Tack så jättemycket! =)