Min riktiga familj vet inte om min sjukdom, men min pojkvän som huserar under samma tak som mig i perioder upptäckte redan första träffen att jag hade ätstörningar, han försökte nämligen bjuda på mat… Det kunde jag inte hantera alls, blev så ställd eftersom jag ju var kär i honom kunde jag inte bara neka maten som om jag nyss ätit och det blev en himla soppa. Jag stenvägrade att erkänna mina problem först också, men ganska snart efteråt bestämde jag mig för att berätta för honom. Jag valde att göra det över nätet så jag fick lite distans till det hela. Jag var fruktansvärt rädd när jag berättade, men det blev min räddning, han är ett underbart stöd.

Min familj har nog vetat om att jag har problem med maten ganska länge, det är ju inte direkt så att jag kunnat dölja min viktuppgång då jag gått från att väga ca 67kg till att väga 115kg.

Vi hade väl aldrig pratat öppet om det innan men då jag hittat till OA och påbörjat 12-stegsprogramet så talade jag om för min familj hur det egentligen lågtill med mitt överätande.

Den reaktion jag fick av dem var iprincip att de redan visste om det men att de inte sagt något eftersom att jag själv var tvungen att inse att jag hade problem för att kunna göra något åt det.

Min familj är ett bra stöd och vill speciellt säga att min sambo är underbar med att stötta mig på min väg till ett friskt liv.

Jag berättade aldrig, men det var ganska uppenbart att jag hade problem. Jag gick ner massor i vikt, och dom kom på mig flera gånger med att ljuga om maten.
Tillslut erkände jag att jag hade problem då min mamma pratade med mig ännu en gång.

Min pojkvän var jag bara rak med.
"Jag har haft en ätstörning, jag är normalviktig nu men inte helt frisk i huvudet. Jag kommer bete mig konstigt när det gäller mat ganska ofta. Så ligger läget till, och det vill jag bara att du ska veta."
Han tog det bra och har stöttat mig så otroligt mycket! :)

Min familj vet nog inte hur pass allvarligt det är, men de säger att de tycker att jag ska äta mer.

Min pojkvän däremot flippar ibland på mig för att jag säger vad jag tycker om mig själv, vad jag tycker är fint osv. Men han stöttar mig och försöker hjälp mig att bli frisk..

#3 jag tyckte att det där var riktigt häftigt sagt till honom:D

Jag kände inte till anorexia när jag fick det, utan det var min mamma som observerade problematiken och satte ord på den redan innan jag gjorde det.

#5 Haha, tack! :)

Mina föräldrar vet att jag går ner i vikt och äter dåligt, även läraren i skolan förstår att något inte är helt rätt. Har dock inte sagt någonting till någon, kommer nog inte att göra det heller, inte på ett bra tag iallafall.

Jag berättade inte, jag väntade på att någon skulle förstå att jag inte mådde bra. Men när någon frågade sa jag alltid att jag mådde bra. Det är svårt att erkänna och berätta för sin familj. Men det är viktigt att man får prata ut om det. Vi hade på skolan formulär man skickade in till en sköterska, jag fick mycket hjälp av henne att bli frisk.

Jag har inte berättat för någon i min närhet. Psykologen vet om det och även kontakten på Dagkliniken. Skall tillbaka den 7 til Dagkliniken så vi får se vad som händer.

Jag har ingen ätstörning, och jag håller inte hemligt om att jag tycker att jag är äckligt fet och vill gå ner i vikt heller.