Tvångsvård
Är det verkligen rätt att personer med ätstörningar ska kunna skirva ut sig själva alla gånger. jag är fullt medveten om att för att bli frisk från en ätstörning krävs ett enormt arbete och motivation från den som är sjuk.
Men frågan är om inte tvångsvård skulle tas till på de patienter som är så pass sjuka att de inte kan klara sig själva i hemmet. det är inte alltid så lätt för familjen eller den som bor med en person som är sjuk att veta vad den rätta behandlingen ska vara.
Det med ätstörningar är väl lite likt beroenden/missbruk, att man själv måste inse att det är ett prblem och vilja göra något åt det för att kunna bli frisk.
Men visst i en del fall skulle nog tvångsvård vara en idé, för det är trots allt inte bara den som har sjukdomen som lider utan även alla anhöriga.
_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!
Tas inte tvångsvård till? Det är så jag uppfattat det. Vet både en och två som tvångsvårdats och fått sond satt mot sin vilja eftersom dom ansetts vara en fara för sitt eget liv.
Jag fick LPT när jag var sjuk och jag kan garantera att jag hade mått så fruktansvärt mycket bättre och snabbare blivit frisk om jag hade fått vara hemma.
Säkert hjälper det någon, men långt ifrån alla.
#3 Det är väl när det används korrekt bara till för att se till att ingen svälter sigtill döds tillexempel. Om man är en fara för sitt eget liv. Det kan ju vara motiverat att faktiskt då som exempel sätta en sond på någon som tvärvägra att äta allting. Sen håller jag med om att tvångsvård inte alltid fungerar som det är tänkt. Jag har tvångsvårdats av andra orsaker och blev även jag sämre under den tiden. Tror det var just det här att hela ens kropp och även ens beslutanderätt är överlämnad till en vilt främmande läkare.
En anorektiskt person tänker ju inte klart. För den är det inte så stor sak att missa en måltid, och hjärnan fungerar inte i svält. Därför tror jag man tar till LPT #3
#4 Jag förstår, tyvärr, inte riktigt hur du menar.
#5 En sjuk person tänker inte klart, det har du helt rätt i, men personligen så tycker jag att det, i många fall (inte alla), är fel att beröva människor dess frihet framför allt när det finns andra, bättre lösningar.
#6 Vad förstår du inte? Så jag kan försöka förkara mig.
#7 Jag förstår inte vad/hur du menar i ditt inlägg i #4.
Inget illa menat, men försök att dela upp texten och använd skiljetecken så kanske det blir lättare.
Min yngsta dotter har haft anorexi och har kanske fortfarande.
Jag ringde och ville ha hälp från någon som var bra på det här. Jag berätta hur min dotter hade det. Sköterskan sa att naturligtvis behöver hon hjälp men det är läkaren som avgör. Efter en vecka fick vi ett brev att hon var inte tillräckligt illa däran för att få hjäp.
Hela vår värld rasade. Hon är blir i år 30 år och har inte jobbat på över 8 år.
Hon fick psykiska problem. Pojkvännen körde in henne men hon vägra stanna kvar. Svaret blev: Vi kan inte ta in henne eller hålla henne kvar om hon inte skadar sig själv eller någon annan.
Jag anses att när nära o kära inte kan klara av problemen längre och ser att det blir bara värre o värre. När dom slutat lyssna blir aggresiva, o i stort sett skiter i allt.
Då anser jag att tvångsvård är nödvändig.
Tyvärr har hela denna hisoria lett till att min dotter inte vill ha kontakt med mig längre.
Hon skyller allt som hänt på mig i stället för att ta tag i sitt eget liv. Det är nu 6 år sedan jag hade kontakt med henne sist.
Jag styr själv mitt liv med mina tankar o känslor.
#9 Så himla sorligt. Det r precis det jag även menar. En person med ätstörningar vill inte b li störd, ogillar alla som påpekar något mot matmonstren i ens huvud, som att man behöver hjälp och så vidare.
# 10 Nä det är just de, eftersom jag genomskåda henne och inte tyckte synd om henne längre var det lättare att säga upp bekantskapen med mig än matmonstret i hennes huvud.
Jag styr själv mitt liv med mina tankar o känslor.
#7 Jag menar att det finns fall när det är berättigat att använda det. Tvångsvård ska tas till när någon tillexempel är en fara för sitt eget eller andras liv, vägrar ta emot adekvat hjälp som är nödvändig.
En människa med en ätstörning som vägrar äta allt och kanske även vägrar att dricka tillexempel. Då är han eller hon en fara för sitt eget liv. Vill personen ifråga inte ta emot hjälp frivilligt kan det då vara berättigat med tvångsvård för att tillexempel ha möjlighet att sätta en sond och på så vis se till att personen får näring i sig och inte dör.
Tanken med tvångsvård är att patienten ska skyddas från sig själv (ibland även att andra ska skyddas från patienten) samt att patienten ska bli såpass mycket bättre att frivillig vård kan användas.
För att citera mig själv:
"Syftet med tvångsvård är att få en negativt inställd patient att gå till att frivilligt medverka till den vård som patienten är i behov av och förmå patienten att ta emot den hjälp och det stöd som behövs. Tvångsvården ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten. Vård enligt Lpt ska endast användas när syftet står i rimliga proportioner till tvånget."
Så.. jag känner mig inte klarare egentligen. Vad jag menar är att tvångsvård ibland måste användas även om man inte tycker det själv. Även att tvångsvård används felaktigt. Det är ju ändå en människa som gör bedömningen om huruvida man ska få det eller inte. Många gånger kanske man i efterhand kan säga att det sabbade mycket men hur ska man kunna veta det innan när man sitter med en person som vägrar äta eller som konstant skär sig själv. Jag är rätt övertygad om att tvångsvården jag fick förstörde mer än det gav men jag kan inte klandra läkaren som satte det. Det var hur han bedömde mig.
#9 Verkligen sorgligt, jag beklagar…
#12 Okej, nu förstår jag bättre. För mig blev det en aning klarare. Tack!
Håller med övriga om att tvångsvård, i vissa fall, kan vara nödvändig, men inte alltid. Som i mitt fall, jag fick LPT, men mådde bara sämre av det.
Tvångsvård kan hjälpa många, men det kan även få motsatt effekt, tyvärr.
#14 Jag mådde också sämre av tvångsvården. Men, du får den inte för att just den saken ska få dig att må bättre. Självklart mår man ännu sämre om någon börjar tvinga i en mat eller mediciner mot ens vilja. Ibland finns det inga andra alternativ för vården tyvärr.
Säger dock inte att det var så i ditt fall men det var så för mig. Dom var för osäkra på vad jag var kapabel att göra mot mig själv och kunde inte riktigt få grepp om hur jag tänkte eller vad jag ville så dom gjorde bedömningen att det behövdes.
Att bli tvingad till sådant, som jag då ansåg som onödigt och dumt, var fruktansvärt jobbigt, men det kändes nästan värre att inte få komma och gå som jag vill, utan att ständigt ha någon som vakade över minsta lilla jag gjorde. Kunde knappt röra mig utan att bli nedtryck, fasthållen och tvingad i bältessäng.
Tycker inte att det ska behöva gå så långt som till tvångvård. Hade min dotter fått hjälp när vi bad om det på rätt ställe hade det inte gått så långt att hon fått stora psykiska problem.
Det finns dom som har ätstörningar i olika stadier. Min dotter var väl någonstans i mitten så då fanns ingen hjälp för henne att få. Hjälpen är bara för dom som är väldigt illa däran.
Hade dom som är specialister på ätstörningar tagit emot alla som ber om hjälp i tid skulle det förmodligen inte bli så många psykiska problem.
Men det är ju inte deras fel utan besparingarnas Sveriges fel. 
Jag styr själv mitt liv med mina tankar o känslor.
#17 Jag blir uppriktigt sagt, båda ledsen och arg när jag läser ditt inlägg.
Ledsen blir jag för att det som du berättar om inte borde få förekomma, det är var människas rätt att få hjälp!
Jag blir arg för att den svenska psykvården är ett skämt. Jag har mina egna erfarenheter av psykvården och det räcker för att inse hur fel det är, men jag har även hört/läst många andras historier.
När ska Sverige inse att någon måste göra det som borde blivit gjort för länge sedan?!