Annons:
Etikettanhörig-frågar
Läst 4630 ggr
SaaraE
9/1/09, 9:14 PM

Tips som anhörig

Du som är anhörig till en person med ätstörningar. vad har du för upplevelser och tips att komma med för dem som är i samma situation som du en gång ställdes i när du fick reda på att din vän led av en ätstörning?

Sara - Sajtvärd för Ätstörningar ifokus

 

Annons:
AnneN
1/10/10, 5:33 PM
#1

Har inte så många tips men kan säga vad jag gjort då jag upptäckt att mina vänner haft en ätstörning:

  • Talat om att jag upptäckt att de har denna ätstörning.
  • Stötta dem och visa att du finns där för dem som vän oavsett vad som händer.

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Aviendha
3/2/10, 2:15 PM
#2

Jag har inga tips alls att komma med. En vän vill inte alls att det ska komma på tal, eller att man ska kommentera hennes ätande öht för hon upplever det som "triggers". Hon är i dagsläget frisk.

En annan vän kan diskutera det. Jag själv har ingen erfarenhet av det, så jag undrar ibland om det är fördelaktigt att prata om det eller om det kan ha negativa konsekvenser. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på i frågan alls, mer än att så gott jag kan försöka finnas tillgänglig som stöd.

agge65
12/24/10, 10:32 PM
#3

Oj, vilken svår fråga. Är mitt inne i det här helvetet med en 13 årig svårt sjuk son. Hur gör man? Jo aldrig diskutera mat kring måltiderna (hur svårt är inte det när potatisar åker ner i fickan och smörgåsar in i väggen?). När ångesten slår till, finnas där, många tycker om massage eller värme. Bara prata. Grejen är att den som har ätstörningen måste vilja ha hjälp för att ta emot hjälp. Min son förstår inte alls att han är sjuk trots att vi legat inne i tre veckor, hans bmi nu är 15,1. han har inte gått i skolan på månader…. Så det är svårt att hjälpa. På SCÄ lär man sig att mamma ska lägga upp portionen som man ska äta…. men min son vägrar. Litar inte på mig. Tror att jag vill lägga upp alldeles för mycket, hans ögonmått är sjukt det med ju :(. Jättesvårt att veta hur man hjälper när den sjuke inte ens vill erkänna att han/hon är sjuk. När väl sjukdomsinsikten kommer är det nog lättare….. då kan man ju säga vad man behöver.

Kärlek och värme är det man ska ge…..

http://enovalkommengast.wordpress.com/

fotogymnast
5/16/12, 9:05 PM
#4

Det man kan göra är att visa sitt stöd, visa att man finns där och vill personen väl. MEN, man får inte låta det bli för mycket. I början när min kompis hade fått sin diagnos svimmade hon i princip varje dag, och jag mådde dåligt över att alltid försöka "vara beredd" om hon skulle svimma. Det slutade med att jag låg och grät en kväll och absolut inte ville till skolan om hon skulle komma. Jag fick då lära mig att jag, som kompis, inte kan ta på mig så stort ansvar. Då får vi två sjuka tjejer istället för en. Och vad är det bra för?

Man kan alltså visa att man bryr sig men man får inte låta det gå över styr, det mår ingen bra av.

hejbaby
6/15/12, 11:47 PM
#5

Jag tror det kan vara bra att bara berätta att man vet att personen i fråga har en ätstörning. Det behöver nog oftast inte vara mer än så. Det är själva avslöjandet om att man har en ätstörning som är det jobbiga, gör då någon annan det åt en så blir det nog mycket lättare att prata om det sen, på sina egna villkor.

dramanda1
6/24/12, 4:33 PM
#6

jag hade också ätströningar och det var att jag nästan inte åt något alls och jag spydde flera gånger i månadenmen sen jag åt mer har det försvunnit och nu väger jag 47 kilo och i julas 40 kilo och jag är 1.64 cm lång och är 13

Annons:
Salish
6/26/12, 3:57 AM
#7

Min syster hade en ätstörning för några år sedan, då var jag ganska liten och kunde inte direkt göra något, mådde så himla dåligt. Men hon fick hjälp och blev frisk. Min kompis var också sjuk för något år sedan, det enda jag kunde göra var att finnas där för henne, när hon ville. Att inte försöka ingripa eller ta hennes ångestattacker personligt när hon sa att hon tyckte att jag var jobbig. Istället bara vänta tills det var över, och sen krama om henne för att visa att jag tyckte om henne ändå. För ansvaret att göra henne frisk var ju inte mitt, utan hennes föräldrars och BUP. Och det gick.

Upp till toppen
Annons: