Anhörig frågar

Okunnig om anorexi

2012-03-23 20:22 #0 av: Monsva

Kan någon ge mig ett svar? Vad jag förstått så ser en anorektiker sig som tjock, även om spegelbilden visar att så är inte fallet. Om man tar ett foto då och visar anorektikern, skulle den då se "verkligheten"? Att den i själva verket är väldigt smal? Vet den anorektiske på nåt sätt ändå att han/hon har skev kroppsbild? Han/hon måste väl också på nåt plan veta om det eftersom han/hon döljer kroppen i stora kläder?

 

Anmäl
2012-03-24 14:19 #1 av: WilmaP

Det beror på,det är olika för alla.

Men om man är så pass sjuk så hjälper inte någonting, även fast att man tar ett foto på personen som ser ut som ett skellett tycker den sjuka att den är den tjockaste som finns. & Nej, det är det som är det svåraste med själva sjukdomen. Man har INGEN insikt i någonting & tycker att alla som säger att man är sjuk är helt dumma i huvudet.

Oftast börjar det med att man vill gå ner i vikt & inser att man lyckas, så det bara fortsätter & fortsätter & det blir inte bättre för varje kilo man går ner utan bara sämre. Man får fullkommlig panik om vågen visar endast 1hg mer & man känner sig tvingad till att gå ner mer & mer, även fast att man knappt finns för att man är så mager är man fortfarande tjock & duger inte till någonting.

Det var många som frågade mig när jag var som sjukast, "Vad händer om man skulle vara tjock då? Är man inte lika mycket värd?" Det går inte att svara på, för när man är fast i sjukdommen är att vara smal & mager det ända som finns i ens liv, alla andra tycker man är perfekta som de är, det är bara man själv som måste vara mager för att kunna känna sig älskad & betydelse full.

Anmäl
2012-03-29 21:43 #2 av: HannaM

Jag visste innerst inne att jag var smal. Alltså enligt bmi men jag kände mig inte smal. Andra med samma bmi var mycket mycket tunnare enligt mig. Tyckte aldrig jag såg sjuk ut.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2012-03-30 20:31 #3 av: Pluupp

Säger som HannaM, att jag innerst inne vet att jag är smal. Men inte tillräckligt.

 

Jag såg/ser att jag blev/blir lite smalare, men inte tillräckligt.Och jag kan fortfarande inte se att jag är för smal eller var det.

Man kan inte sluta, man får såna kickar när man börjar se benen sticka fram. F*n vilken sjukdom ändå ._.

Anmäl
2012-03-30 20:50 #4 av: [silkesnosen]

Beror på i vilket stadie man är...ibörjan är man omedveten och ser inte, man ser med lite distans.

Anmäl
2012-04-01 19:09 #5 av: Monsva

Tack för era fina svar. Nu kommer min nästa fråga; Hur hjälper jag en person som inte vill inse att den är sjuk? Denna närstående person blir arg när jag pratar om dennes matvanor. Säger att den vill vara smal och att jag ska sluta tjata. Säger att ju mer jag tjatar ju mindre tänker denne äta! Personen är myndig. Vad ska jag göra?

Anmäl
2012-04-01 19:15 #6 av: [silkesnosen]

Hon blir arg för att det är fruktansvärt svårt att vara fånge i all ångest och att det är jobbigt och att det kan vara skönt att vara kvar i sin bubbla. Jag tror att man går alldeles fel om man tjatar om att någon ska äta, för det är inte där det sitter. Det handlar om hur man mår inuti.

Du kan finnas som stöd och visa att du ser och förstår hur tufft det är. Skriv ett brev om hur du upplever saken och att du vill hjälpa och är djupt oroad och att du kan följa med till en eventuell mottagnig eller annat. Sedan måste det mogna i personen själv, men sopa det inte under mattan och låtsas som om det inte finns, men visa på hjälp som finns.

Anmäl
2012-04-15 20:07 #7 av: agge65

Oj, vilken jobbig sist du ör i. Jag vill bara säga, ge dig inte. Fortsätt att tjata trots att det inte hjälper just nu. Men att sluta säga att det är för lite mat kan ju faktiskt vara livsfarligt. Ju jobbigare man är som anhörig, desto snabbare tror jag ändå att personen drabbat av anorexia kan "ge upp". För visst handlar det om tanka och ångest men min erfarenhet som mamma till kille med anorexia är ändå, ju jobbigare och envisare jag har varit, destor bättre för min grabb (sämre för den jävla anorexian). Ju mer jag tjatat och bråkat (han har bråkat tillbaks) så till sist har han i alla fall gått upp i vikt, blivit lite klokare, fattat lite bättre vad han utsatt sig för. För ju mindre mat i kroppen, ju mer i svält man är, desto mer korkad blir man, tänker helt snett och hamnar i depression. Mat är det enda som hjälper. Och mat är det enda som en med anorexia är rädd för. Men att möta rädslan är ett måste.

Lycka till.

Anmäl
2012-04-15 20:40 #8 av: [silkesnosen]

Hm förstår vad du menar, men jag tror inte på tjat, utan mer samtal och att ta i det som ligger bakom. Jag tror även att åldern och relationen spelar roll.

Anmäl
2012-04-15 22:11 #9 av: Monsva

Jag upplever inte att jag tjatar. Talar om att jag är OROLIG för att jag ser hur hon går ner i vikt. Vi har varit i denna situation för ca 5 år sen men då lyckades vi tillsammans vända det hela.

Sista veckorna har jag i alla fall vid flera tillfällen sett att hon äter, även om det är små portioner. Vid ett tillfälle även lite glass tillsammans med fruktsalladen! Kanske går det in någonstans att det inte är ok det hon håller på med.

Vill tacka för alla goda råd jag fått. Vi kämpar på.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.