Anhörig frågar

ortorexi..?

2012-04-25 16:23 #0 av: pavor-nocturnus

Min bror är en underbar kille. Jobbar som plåtis, är sjukt snäll och asrolig. Han gymmar och är sjukt krallig. Han gymmar ganska mycket. Typ tre timmar i stöten alla-dagar-i-veckan-mycket. Han är jätteintresserad av bodybuilding, inget fel med det, det är jag med ... Men ... När han missar en träning eller bara hinner med två timmar något pass så blir han - inte gnällig, men muttrar om det ganska lång tid efteråt. Inget jättefel i det heller alltid, bryter jag en rutin blir jag också muttrig... Men..

Han har struntat i (mycket nära) kusiners födelsedagar, studentmottagningar och konfirmationer för att han ska träna. (och min egen födfelsedag. Inte för att jag bryr mig)

Han får ångest när han inte tränar.

Han äter (seriöst!) 15-20 ägg om dagen (minus äggulan), plus proteinshakes (plural!). Varje dag.

Han är en full-on fettfobiker. Är det 2 msk matlagningsgrädde i såsen? Den rör han inte.

Han uttrycker, mist sagt, ångestrelaterade kommentarer om att han inte går upp i vikt och inte får muskler... Hans överarmar är större än mina lår, och jag är inte liten.

När man använder emotionella argument till varför han ska ta det lugnt slår han bort det. När man använder logiska argument (till exempel att personer som tränar hårt/håller på med body building inte vinner på, utan snarare förlorar på, att man äter mer än 2g/kg kroppsvikt protein om dagen) slår han bort det och säger att man ljuger... Vad ska man göra?

Förtydligande: jag har inga problem med han träning, jag har problem med hans ångest och hans skeva förhållande till mat.

(editerad för detalj)

Anmäl
2012-05-09 23:45 #1 av: miniankan

Nog är det ortorexi alltid. Jag känner igen mig själv i det du skriver och kan bara (från min sjuka sida) säga att man egentligen vill prata om det men man varken vågar eller vill erkänna det för sig själv.

Jag vill att någon bara frågar rakt ut, hur jag mår, vad som händer om jag inte får träna. Att bara ha någon som lyssnar utan att dömma. Innerst inne vet jag att det jah håller på med är fel, men jag själv vågar inte ta steget för att bli frisk än.

Jag fick dock en lapp av en kompis med en inplanerad tid hos en kurator/psykolog. Jag fick välja själv om jag ville gå eller inte. Jag är inte redo än, men jag hoppas verkligen att min kompis bokar en ny tid framöver. För jag tänker inte göra det själv.

Anmäl
2012-05-11 10:48 #2 av: pavor-nocturnus

Miniankan, jag håller tummarna för att du ska våga - det är så skönt att få hjälp av någon som verkligen vill och kan förstå. *Styrkekramar*

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.