Annons:
Etikettanhörig-frågar
Läst 3534 ggr
PiganX
7/5/12, 12:24 AM

Anhörig

Min kompis har ätstörningar, och hon vill inte riktigt erkänna det själv. Hon erkänner att hon är beroende av att träna, och hon berättar ofta hur svårt hon har att äta och vilken ångest hon får efteråt. Och vad jag än säger och gör så blir hon arg på mig.

Jag tror att jag försökt allt. Hon är sjukt smal, men hon tycker att hon är tjock. Har försökt säga att hon är jättesmal, men hon tror mig inte. Ger jag henne tips som t.ex att söka hjälp eller ringa nån jour så blir hon arg för att jag inte hjälper henne och istället ber henne söka hjälp, men jag vet ju inte hur man hjälper nån med ätstörningar.

Vad ska jag göra? Någon som varit i samma sits? Finns det nummer man kan ringa? Tacksam för svar.

Annons:
[Joar]
7/6/12, 5:10 PM
#1

Så länge som personen inte ser sig själv sjuk så är det svårt att hjälpa den som är det.

PiganX
7/6/12, 5:24 PM
#2

#1 Fast det är ju väldigt många som inte ser sig själv som sjuka.

[Joar]
7/6/12, 5:34 PM
#3

Det jag menar att det är inte lätt att hjälpa någon som inte har insikten.

PiganX
7/6/12, 5:39 PM
#4

#3 Ja jag förstod hur du menade, men jag tycker inte att folk ska behöva gå under i sina destruktiva tankar pga att dom inte förstår hur allvarliga ätstörningar dom har.

[Joar]
7/6/12, 5:44 PM
#5

Prata med hennes mamma så kanske det sätter fart på det hela.

PiganX
7/8/12, 6:35 PM
#6

Grejen är ju att jag inte vill förstöra allt mellan oss.

Annons:
[Vytheti]
7/11/12, 8:29 PM
#7

Hon vet nog innerst inne att hon har ett problem, men sjukdomen säger till henne att hon gör rätt. Jag blev med förbannad på alla som påpekade mitt problem innan jag fått diagnos anorexia nervosa.

Vi lyssnar på vår sjukdom, som säger att det inte är en sjukdom. Därför blir det svårt att förstå att man gör fel.

Försök att prata med henne, säg att hon oroar dig. Det var faktiskt inte förrän min bästa vän (som hade en mamma med bulimi) grät och berättade för mig att jag oroade henne som jag försökte förstå.

Du är en fin kompis som bryr dig, och du är värd guld. Försök nå fram till henne, ätstörningar är envisa, men problemet är att man ofta känner sig ensam, för man vet inte själv vad man känner.

Lycka till, ibland måste man förstora saker, tyvärr. Annars förstorar hon problemet själv.

mjuhm
7/12/12, 11:57 AM
#8

#6 Om du försöker hjälpa henne nu & ni blir osams, så kan jag med 100% säkerhet säga att en dag kommer hon att tacka dig. Det är bättre det, än att se henne förstöra sig själv..

Lycka till!

♥ Den som sa att lycka inte kunde köpas med pengar, glömde djuren ♥

PiganX
7/13/12, 11:05 PM
#9

#7 Tack för att du delar med dig av egna erfarenheter. Men hur ska jag göra mer exakt? För oroat mig har jag ju redan, har försökt på alla sätt och vis. Bönat och bett, varit bestämd, och försökt stå på hennes sida. För några månader sen (i vintras) bad hon mig om hjälp. Hon sa att hon behöver hjälp, men att jag inte får blanda in någon. Att jag måste finnas där så fort hon får dessa tankar. Och jag försökte. Men vad gör man?

Jag tog det som ett exempel, sa åt henne att "du har ju själv erkänt att du har ett problem genom att be om hjälp", men då förnekade hon. Hon sa att det var den hon var förut, att allt sånt var borta nu. Men jag tror henne inte alls.

#8 Tack för din peppande kommentar. Ja, du har helt rätt. Jag måste bara få fundera lite på det först. Kanske göra ett sista försök att prata med henne.

Tack så mycket!

[Vytheti]
7/14/12, 6:28 PM
#10

Det är så svårt att säga, alla personer är ju olika trots allt, och jag vill inte ge dig för specifika tips som kanske funkar på mig men inte henne. Men en ätstörning är en röst, som berömmer än om man lyder, och straffar en med ångest om man går emot.

Du måste helt enkelt höras mer än hennes röst. Vet hon hur hårt du tar på detta? För det är ju väldigt uppenbart att du är otroligt orolig och mår dåligt över att se henne må dåligt.

För om hon gör det, kanske det är lite varför hon förnekar. Jag förnekade (förnekar snarare) väldigt ofta för att inte vara en börda eller få mina nära och kära att må dåligt.

Jag har fått lära mig att ätstörningen ge mig ett "Du och jag". "Vi behöver ingen annan för vi har varandra", jag brukade referera till min ätstörning som en vän. Då tror man att alla som försöker hjälpa bara försöker förstöra denna ''vänskapen'', och vill att jag ska bli fet och ful ec.

Du känner dig säkert jättejobbig som tjatar, men allvarligt talat, om inte mina vänner, och min familj hade tjatat hade jag troligen inte funnits längre. Så tjata lite till.

Uä ursäkta för detta osammanhängande svaret. ._.

PiganX
7/14/12, 7:08 PM
#11

#10 Oftast blir det osammanhängande när man skriver om känsliga saker eftersom ens egna känslor är lite röriga. Jag vet själv hur det är, så ingen fara! Glad

Tack så otroligt mycket för att du delat med dig av allt detta.

Zadeira
7/15/12, 12:17 AM
#12

Jag är mitt uppe i sjukdom och upplever faktiskt ofta ångest över att ingen gör något, ingen pratar med mig om mitt problem. Du har ju tagit steget och berättat för henne att du är orolig, men kanske krävs det att du gör något mer. Säg åt henne att du kan hjälpa henne boka tid hos psykiatriker, läkare eller så och följa med som stöd. Eller berätta för henne att snart måste du göra något drastiskt, ex prata med föräldrarna, för att du inte kan stå bedvid och se henne långsamt dö.

Min familj har förstått och ger små signaler om att de märkt, men de pratar inte alls med mig om det. En del av min sjukdom hurrar och är glad för då slipper jag undan och kan fortsätta som jag gör, ätstörningen har liksom "fritt fram". Den faktiskt friska delen av mig kännr mest besvikelse över att om de nu märker och ser, varför gör de inget? Jag är själv för svag att ta kontrollen, varför gör ingen annan det åt mig när de tots allt ser vad som sker?

Din kompis kanske är som mig och behöver någon som tar kontrollen, som faktiskt bokar de där tiderna hos kurator/psykiatriker/läkare och säger att "nu har jag fixat det här åt dig, du kan väl i alla fall bara gå dit och se om det känns ok?". För mig är det så att sjukdomen kontrollerar mig så starkt att jag själv aldrig skulle kunna boka de där tiderna eller ringa de där samtalen till vården, men OM någon annan tar kontrollen utan att fråga mig och säger åt mig när och var jag ska infinna mig så kommer jag göra det. Kanske behöver hon något sånt? Fråga henne om hon går med på det, om hon ställer upp på det ifall du pratar med hennes föräldrar och ber dem ordna det.

PiganX
7/15/12, 2:09 PM
#13

#12 Jag har redan gjort det, sagt att jag kan ringa och boka tider och fixa allting. Men då blev hon rasande och tyckte jag var dum i huvudet som inbillar mig att hon har ett problem när hon inte har det. Men det har hon ju. Och när jag sa att jag kanske måste kontakta hennes mamma så sa hon upp kontakten. Men dagen efter skrev hon iallafall grattis på födelsedagen åt mig. Så.. Jag vet inte.

Ja, jag ska göra det. Jag ska göra ett nytt försök.

Annons:
Zadeira
7/15/12, 4:55 PM
#14

#13 Har du pratat med hennes mamma ännu då som du sa att du skulle? Säger hon upp kontakten så kanske du förlorar henne som vän för tillfället, men i slutändan kommer hon förmodligen att se det annorlunda och dessutom slipper hon kanske undan lidandet som det är med ätstörningar.

Det är ju oftast så man själv ser att man är sjuk, eller framförallt inte vill erkänna det! Jag lider av bulimiska tendenser (inte diagnositerad av läkare) men är fullt medeveten om att jag har problem, men jag vet att det är lika vanligt att man inte ser det som en sjukdom eller problem själv.

PiganX
7/15/12, 5:51 PM
#15

#14 Nej, inte ännu.

Ja, jag vet att många inte vill erkänna riktigt.

Upp till toppen
Annons: