Åh vännen, jag beklagar sorgen! Det är hemskt att du förlorat din vän på detta grymma sätt… Jag har också förlorat en vän för ätstörningens grymma hand, det var flera år sen men smärtan känns fortfarande efter alla år och det går inte att förstå att hon bara är borta…

Styrkekramar till dig!!

Till en början måste jag säga att ni är så starka som skriver om det. Jag är så ledsen för att ni förlorat människor i er närhet som betydde mycket. Det är sådana som ni som behövs tror jag, ni som varit med och sett hur dålig man kan bli av dessa sjukdomar. Att man till och med kan dö, ja det är väl många som "förstår" det eftersom att de som är sjuka i en ätstörning verkligen gör sin kropp illa. Men jag tror att det är viktigt att man får höra, läser om osv. där det sker. Att det inte bara är något som folk säger.

Många kramar till er!

Fick reda på hennes dödsfall på facebook av alla ställen. Känner så väl igen det många skriver här om att de bara äter äpple till middag, precis så gjorde hon också. Äpple, youghurt eller ris och miniportioner. Aldrig äpple, youghurt, fil i samma måltid alltså, utan separat. Äpple till frukost, yoghurt till lunch och ris till middag. Hon mådde som sagt psykiskt dåligt av annat också, men hon blev ju ännu mer deprimerad av att inte få näring i sig, trött och isolerad.

Jag kan aldrig helt och hållet förstå vad en ätstörning innebär. Jag vill inte förstå det helt och hållet heller. En ätstörning verkar vara ett, ursäkta uttrycket, helvete att leva med.

Tack Sara och Annisangel för svaret!

#2

Tack Sara!

#3

Facebook!? Ja…. Där kan man få reda på mycket…

Ja blir man trött och orkeslös så orkar man tillslut ingenting. När man dessutom har andra problem UTÖVER det så kan det inte vara lätt alltså…

Tyvärr har man ju inte förmågan att tänka på omgivningen när man är så sjuk. Det kan uppfattas egocentriskt av andra men det är det inte alls fråga om, bara oförmåga…

Jag kommer ihåg min vän (hon hade anorexia) innan hon dog, jag satt vid hennes sängkant, hon låg där blek och med handen i min och vi lovade varandra att vi skulle träffas igen (vi trodde på det andliga).  Jag skojade lite och sa: "Men jag lämnar inte in så snabbt som du vet du!" Hon log lite och tryckte min hand och blev sedan så stilla, så stilla… Fick reda på efterhand att ALLA organ i hennes kropp var slut, totalt slut…

Så fint av dig att vara hos henne. Jag tror verkligen att hon uppskattade det, tänk på det i efterhand. Du var nog en väldigt viktig person för henne när hon valde att släppa in dig i hennes liv.

Ta hand om dig!

#5 Visst är det väl så tänker jag också… Många behandlare nästan kräver att få bli delaktiga i personen som har ätstörningar, när det i själva verket är ett privilegium och en stor ära att få bli insläppt. Det är en skör värld och mycket kan gå fel och man går verkligen på äggskal osäker på om man säger rätt…

Hänsyn och medmänsklighet borde vara A och O. Min älskade vän kunde inte ta till sig den hårda ton som samhället ville att hon skulle höra, någonstans var hon så ledsen, så ledsen och sa ofta till mig: "Jag vill göra som de säger förstår du, jag vill verkligen det, men måste det vara så många måsten? Måste orden låta som att jag inte är mer än 5 år och inte vet ett dugg!?"

Hm ja… Måste det vara så???

Det där är så tydligt om man går i ätstörningsbehandling, det är iaf en del av mina erfarenheter. När någon är sjuk i anorexi, väldigt skör, svag och underviktig så reagerar de flesta med just detta, att tilltala och ta hand om personen ifråga som att den är under tio år.

Hade en kompis som var väldigt sjuk i sin anorexi. Hon behövde vård, någon som såg till att hon åt och inte kompenserade det, någon som såg till att hon inte tränade, gjorde saker konstant eller rymde iväg. Men som hon sa, de behandlare som är bra är inte dem som gör mig till ett litet barn utan de som lär mig att bli vuxen