Anhörig frågar

Betydelselös

2012-11-10 02:07 #0 av: MAMOGS

Idag var det som att känslorna kom ikapp mig. De jag så länge tryckt undan, antagligen för att faktiskt kunna vara den vännen den jag har behövt att kunna vara. Men någon gång svämmar det över... Antar jag.

Min bästa vän har fått diagnosen anorexi. Hon har haft ätstörningar sen i februari kanske. I början blev jag så fruktansvärt rädd, när jag fick reda på att hon spydde. Hon berättade det för mig när hon insåg att det var fel och denna händelse ägde rum runt maj. Jag trodde att det var över vid den tidpunkten (ville väl tro det åtminstone, eftersom hon sa att hon inte skulle fortsätta), men det visade sig bara vara början på den helvetiska resan.

Det var nu under hösten hon så gott som lämnade kräkningarna och gick över till anorexin. Började långsamt, och jag trodde väl av någon outgrundlig anledning att jag skulle kunna fixa henne utan professionell hjälp. Men till slut gick det inte, och jag bokade en tid hos BUP åt henne.

Nu har allt kommit igång, hon väger sig flera gånger i veckan och träffar både psykolog och läkare. Hon är ledig från skolan och hennes mamma är hemma med henne. Nu bor vi en bra bit ifrån varandra, och träffas bara några gånger om året (håller främst kontakten via internet) så jag kan väl inte riktigt stötta henne på det sättet jag skulle vilja (har själv ganska svårt att lämna hemifrån både psykiskt och fysiskt, dock främst psykiskt), men jag vet att jag är en stor del av det faktum att hon kämpar vidare med livet och finns så gott som alltid till hands... Hoppas jag.

Vad jag inte förstår är varför det bara blir värre och värre. I början uppfattade jag henne bara ledsen men nu har hon börjat bli allt mer arg och otacksamheten lyser ur vissa tillfällen ur henne. Jag vet att det inte är hon som beter sig så, utan det är just känslorna som gör att hon agerar väldigt gripande utåt. Men det är faktiskt ingen större tröst. Jag blir liksom sårad i alla fall.

Jag kommer aldrig att lämna hennes sida, för jag vet att jag är bland det viktigaste hon har i livet, och det är ömsesidigt. Men ibland känns det som att viljan till att ens försöka hjälpa henne bara tar slut, för när man inte ser någon förbättring som bekräftelse på att jag är till någon hjälp... Så känner man sig så betydelselös.

Vad vill jag med texten? Jag vill ha hjälp. Jag vill ha råd från personer som har eller har haft ätstörningar. Vad kan jag göra? Hon vet att hon gör fel, men det gör henne inte frisk. Hon kastar fil över golv, och jag kan ana att hon skriker olämpliga saker till sin mamma när hon tvingas till att äta. Och det värsta är att hon har självmordstankar. Det är vad som skrämmer mig mest. Finns det ingenting mer jag kan göra, än att vara stöd? Hur lång tid tar det innan hon får tillbaka sin syn? För så länge hon inte inser hur mager hon är, kommer den andra delen av henne fortsätta livnära sig på att dra ner henne på djupet.

Jag vill göra mer än vad jag kan... Jag vet att hon måste ta sig ur det här så gott som själv, och jag vet ju att hon vill. Hon vill så gärna, liksom jag. Men det måste ju finnas någonting mer jag kan göra, än att kämpa med att komma på meningar som vara lite uppmuntrande, och i övrigt bara finnas till hands.

Jag ber om ursäkt över lång... Och förmodligen väldigt missvisande text. Men jag vill ha hjälp.

Anmäl
2012-11-18 07:28 #1 av: Annisangel

För det första måste jag bara berömma dig att du är en så underbar VÄN!!!! Det är inte lätt kan jag förstå just nu.

Jag har haft både anorexi och hetsätning och fått lära mig i efterhand att man blir som ett barn i det mest akuta stadiet. Man orkar inte vara trevlig för hjärnan är svulten och förmodligen har hon som en röst i huvudet som skriker att hon inte är värd något.
Det hon behöver precis som ett barn är villkorslöst stöd, kärlek och omtanke. Det är en urjobbig process men hon behöver få grepp om att hon ÄR värd allt.
Om hon kallar dig till exempel dumma saker försök att skaka av dig för det är inte hon som talar, det är anorexin. Man blir liksom verkligen kluven när man är inne i ätstörning. Förmodligen för att man är skräckslagen för att ta reda på vem man egentligen är.
Hoppas ni klarar detta. Tillsammans är ni starka!

Styrkekramar i massor

Anmäl
2012-11-18 08:56 #2 av: Annisangel

Läste din text igen o förstår att hon även är skrämd av hur hon beter sig. Tänk att ni ingår som en pakt mot anorexin, få henne att lita på att det behöver inte vara så här! Hon KAN få ett friskt liv igen! Åter en stooor kram!

Anmäl
2012-11-24 01:19 #3 av: MAMOGS

Tack tack tack för ditt snälla och värmade svar! Det är fint att få svar från en person som varit där själv... Och tycks ha tagit sig ur det. Det ger mig styrka över att veta att det faktiskt finns en väg ut.

Just nu försöker jag hålla mig från ämnet överhuvudtaget då både hon och hennes mamma noga talat om för mig att hon behöver få vara henne själv också. Hela dagarna kretsar runt den här skiten, och hon blir känslig så snart jag nämner något om ordet "sjuk". Som du säger är hon väldigt kluven, ena dagen vill hon verkligen ta sig ur det, andra dagen är det inget fel på henne. Jag ska i alla fall försöka vara punkten där jag ser henne för den HON är, där hon får vara den hon alltid varit.

Just nu är hon inne i period där hon inte ser sig själv som sjuk. Hon ser inte sjuk och frisk. Det är som det är bara. Om det är positivt eller negativt har jag verkligen ingen aning om.

Tack i alla fall, för dina värmande ord! Det är som jag misstänkte, kärlek, värme och omtankar är det jag helt enkelt kan göra, och hoppas att hon snart finner styrka till att vilja kämpa för lyckan. Lyckan som finns utanför hennes besatthet av kroppen.

KRAM!

Anmäl
2012-11-24 08:51 #4 av: Annisangel

#3 Så var det i mitt fall också under en period att jag inte alls ville se att jag var sjuk. Jag kunde inte förstå var alla oroliga människor kom ifrån, det var ju inget fel på mig...

Tror det är någon form av självförsvar, man bygger som en mur runt sig, kanske för att skydda sig själv och inte vilja tänka på det sjuka så att säga... Men du gör helt rätt i att inrikta dig på det som är HON, under ätstörningen.

För mig var det mycket viktigt när jag kommit längre i "frisktänket" att separera vad som är jag och vad som tillhör ätstörningen för att få kraften att kämpa mot "inkräktaren". Det är verkligen en kamp men det GÅR verkligen att bli FRI!!

Idag äter jag bra och kan skratta igen, men framförallt har jag sunda och konstruktiva tankar igen istället för destruktiva och det är så himla skönt...

Ätstörningen tog 10 år av mitt liv, men jag ser de åren inte som förlorade utan mera som en erfarenhet och en vetskap om vart jag inte vill leva mitt liv.

KramkramKyss

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.