Idag var det som att känslorna kom ikapp mig. De jag så länge tryckt undan, antagligen för att faktiskt kunna vara den vännen den jag har behövt att kunna vara. Men någon gång svämmar det över… Antar jag.

Min bästa vän har fått diagnosen anorexi. Hon har haft ätstörningar sen i februari kanske. I början blev jag så fruktansvärt rädd, när jag fick reda på att hon spydde. Hon berättade det för mig när hon insåg att det var fel och denna händelse ägde rum runt maj. Jag trodde att det var över vid den tidpunkten (ville väl tro det åtminstone, eftersom hon sa att hon inte skulle fortsätta), men det visade sig bara vara början på den helvetiska resan.

Det var nu under hösten hon så gott som lämnade kräkningarna och gick över till anorexin. Började långsamt, och jag trodde väl av någon outgrundlig anledning att jag skulle kunna fixa henne utan professionell hjälp. Men till slut gick det inte, och jag bokade en tid hos BUP åt henne.

Nu har allt kommit igång, hon väger sig flera gånger i veckan och träffar både psykolog och läkare. Hon är ledig från skolan och hennes mamma är hemma med henne. Nu bor vi en bra bit ifrån varandra, och träffas bara några gånger om året (håller främst kontakten via internet) så jag kan väl inte riktigt stötta henne på det sättet jag skulle vilja (har själv ganska svårt att lämna hemifrån både psykiskt och fysiskt, dock främst psykiskt), men jag vet att jag är en stor del av det faktum att hon kämpar vidare med livet och finns så gott som alltid till hands… Hoppas jag.

Vad jag inte förstår är varför det bara blir värre och värre. I början uppfattade jag henne bara ledsen men nu har hon börjat bli allt mer arg och otacksamheten lyser ur vissa tillfällen ur henne. Jag vet att det inte är hon som beter sig så, utan det är just känslorna som gör att hon agerar väldigt gripande utåt. Men det är faktiskt ingen större tröst. Jag blir liksom sårad i alla fall.

Jag kommer aldrig att lämna hennes sida, för jag vet att jag är bland det viktigaste hon har i livet, och det är ömsesidigt. Men ibland känns det som att viljan till att ens försöka hjälpa henne bara tar slut, för när man inte ser någon förbättring som bekräftelse på att jag är till någon hjälp… Så känner man sig så betydelselös.

Vad vill jag med texten? Jag vill ha hjälp. Jag vill ha råd från personer som har eller har haft ätstörningar. Vad kan jag göra? Hon vet att hon gör fel, men det gör henne inte frisk. Hon kastar fil över golv, och jag kan ana att hon skriker olämpliga saker till sin mamma när hon tvingas till att äta. Och det värsta är att hon har självmordstankar. Det är vad som skrämmer mig mest. Finns det ingenting mer jag kan göra, än att vara stöd? Hur lång tid? tar det innan hon får tillbaka sin syn? För så länge hon inte inser hur mager hon är, kommer den andra delen av henne fortsätta livnära sig på att dra ner henne på djupet.

Jag vill göra mer än vad jag kan… Jag vet att hon måste ta sig ur det här så gott som själv, och jag vet ju att hon vill. Hon vill så gärna, liksom jag. Men det måste ju finnas någonting mer jag kan göra, än att kämpa med att komma på meningar som vara lite uppmuntrande, och i övrigt bara finnas till hands.

Jag ber om ursäkt över lång… Och förmodligen väldigt missvisande text. Men jag vill ha hjälp.