Vad ska man göra?
Har nu på de senaste dagarna märkt att en av mina kompisar inte äter på lunchen i skolan. När jag frågar om hon inte ska ha nått säger hon att hon inte är hungrig. När vi är i stan och ska äta så äter hon heller aldrig. Har frågat henne vad hon äter till frukost och har aldrig fått ett exakt svar. Heller inte om middagen. Börjar undra om något inte är som det ska? Vill inte vara för "på" men blir mer o mer orolig… Har ibland köpt en frukt eller nån chokladbit till henne för att försöka få henne att äta, men utan att lyckas.
Har endast någon enstaka gång fått henne att köpa något i skolans kaffeteria.
Idag hade vi varit i stan och på väg hem frågade jag henne om hon inte var hungrig och skulle köpa nått. (Hon hade/har inte ätit på hela dagen). Svaret ja fick va "nej, är inte hungrig"
Ja frågade då henne försiktigt om hon skulle äta middag eller ej o då svara hon att hon inte va hungrig och att hon skulle säga till sin mamma att hon hade ätit i stan med oss, fastän hon inte gjort det. Bara för att kunna slippa middagen hemma tydligen?
Vad ska jag göra? Vet inte om det har med anorexi o göra eller om hon bara inte äter?
//Linnea
Medarbetare på Cockerspaniel Ifokus
Det låter som om hon håller på att få en ätstörning.
Spruca
Sådär är min kompis med, jag vet att hon har eller håller på att utveckla en ätstörning då min syster haft det, jag tycker du ska prata med nån om det så hon får hjälp!
För både din egen skull samt din kompis skulle jag verkligen vilja ge dig en tanke om att be om hjälp. Det låter som att hon behöver hjälp kring maten och du ska inte behöva bära ett ansvar för att se till att hon äter. Finns det någon möjlighet för dig att prata med skolsystern på er skola, någon lärare eller kurator? Ja då tycker jag att du ska tänka över det. Tror att ni båda skulle må bra av det.
Om det är så att du inte vill för att du är rädd för er vänskap ska upphöra kan du alltid skicka mejl till någon på skolan, hälsovården osv. Hade en vän som påbörjade ett anorektiskt ätbeteende, jag pratade då med två kompisar och vi gick tillsammans till skolsystern och berättade. Det var lättare när man slapp gå ensam även om det var enbart jag som visste och såg, så var det skönt med stöd. Det kan säkert du med behöva, ensam är inte alltid stark.
Hoppas det går bra för dig, tycker du är modig som skriver och frågar här!