Bli sondmatad
Det här är något stort i den ätstörda världen. Som personal inom en behandling är det självklart sista utvägen att hålla fast något, mata en liten människa mot personens vilja. Men ibland, ganska ofta om man slår ut det måste det ändå ske. För att personen ska överleva. Det är inget konstigt, det förstår ju alla men det är just det här som blir vid sidan av som är intressant.
Varför blir det till en sak där ätstörda jämför sig? Hon med sond är sjukare än den personen som går utan. Hon behöver mer vård, hon får mest uppmärksamhet av personal och andra patienter. Sjukt nog är det här en sak som triggar något enormt. Många vill vara sjukast, få luta sig tillbaka på att "jag hade minsann sond så jag var nog ganska sjuk". Det ska mätas vem som hade lägst värden, vem som varit inlagd längst och vem som har sondats flest gånger. Det här är lite skrämmande.
Varför blir det så? Om man läser bloggar från hela Sverige, de bloggar som handlar om just det ätstörda livet finner man ofta bilder på tjejer med sond i näsan. Det är bilder som läggs upp om och om igen. Varför? Det är skrämmande att det här är så vanligt, att personer tror att man inte är tillräckligt sjuk om man inte har haft eller behöver matas via en sond. Varför över huvud taget mäta sig mot alla sjuka? Det är ju så jäkla starkt jobbat att inte ge sig, att kämpa och vinna mot ätstörningen utan att behövt ha en slang i näsan. Jag tycker det blir så fel att lägga ut sådana bilder, "skryta" om en sådan sjuk sak. Innan man lägger ut sådana bilder, pratar om det med någon som liksom man själv är sjuk i ätstörningar, ja då borde man fundera på om det är lämpligt. Är det verkligen sant att man inte får bli frisk fören man blivit så sjuk att man behöver näring via en sond?
Det finns så många, många fler än de som behöver sond, som är väldigt sjuka i sin ätstörning. Låt inte den här tanken ta över i ditt huvud. Du som tänker, funderar och jämför. Är det verkligen normalt att äta som du gör? Tänka och lägga ned sådan vikt vid mat och dess former? Är det verkligen värt att låta sin kropp bli så dålig för att man inte anser att man kan få hjälp innan man är döende? Skit snack! Hörni alla där ute. Kom igen tjejer och killar - sjuk är man långt innan kroppens värden sjunker, sjuk är du när maten styr ditt liv, inte när du har förmågan att styra ditt liv och ha maten som en naturlig del av vardagen.
Gud, STORT TACK för detta inlägg!!! Den gjorde min dag!! Så skönt att någon har lyft upp detta problem- för det är ett STORT problem, både i ätstörningsvärlden och i vården!!! Jag har ofta känt/och bemötts som att jag inte är "tillräckligt sjuk" för att tas på allvar, både av andra i min omgivning OCH av vården. När jag först sökte hjälp för 5 år sedan så sa min terapeut tex. att "du är inte så sjuk som du tror, igår träffade jag en tjej som vägde xx kg, HON var sjuk hon!!". Det tog min anorexi/bulimi till sig, och det blev mycket svårare att dels erkänna mig själv som sjuk och dels att kräva/be om hjälp. Nu är jag sämre än någonsin och klassas som "inläggningsfall", och det är först NU som vården inte ser mellan fingrarna på mitt tillstånd (har dock ingen sond). Blir så ledsen att det liksom ska behöva gå så långt innan vården/andra fattar att man behöver hjälp!!!! Så tack för ditt inlägg, gråter nästan, äntligen NÅGON som SER detta!!! To.m. kan jag tvivla på om jag "tillräckligt sjuk", hatar dom tankarna, men dom finns!
Och du har helt rätt: sjuk är man långt innan kroppens värden sjunker, sjuk är du när maten styr ditt liv!!! Man är ju sjuk oavsett vikt och värden!!!!
Tack igen för ett mycket klokt och insiktsfullt inlägg!!
Kram!
Ja det är förfärligt att man ska behöva bli sondmatad för att klassas som riktigt dålig av personal. Att tjejer med anorexi skryter om det och jämför sig och tävlar om sondmatning, antal ärr på armarna, vikt etc det kan jag förstå. Det är liksom i själva sjukdomens natur. Att vara sjukast är väl ideal för många. Minns tillbaka på tiden jag var dålig när jag var i tonåren och då jag låg på bup. En tjej blev sondmatad. Det var både lockande och skrämmande på samma gång minns jag. Det som avskräckte mej var att mista kontrollen och låta någon annan mata mej. Minns att jag kämpade på extra med mina näringsdrycker efter det! Sedan blev vi goda vänner, hon med sonden och jag. Hon var världens goaste tjej, men mådde såååå dåligt. Gällande vikt så tycker jag många gånger personal måste akta sig innan de vräker ur sig vad de tänker på. Att få höra att det sjuka/ friska sitter i hur många kilon man väger kan vara ödesdigert! Minns en läkare som satte min målvikt på sjukhuset. Hon satte den extremt lågt med kommentaren " vi tjejer vill ju inte väga så mycket" Tror ni att det var enkelt för mej att kliva över den målvikten sedan? Nej, det var som en magisk gräns i flera år! Idag när jag tänker på det blir jag arg och upprörd! Den vikten var ju anorektisk i mina ögon idag!
"Kul" att höra att flera kände igen sig i tråden. Velade lite fram och tillbaka om jag skulle berätta en egen erfarenhet i inlägget, lät bli för att inte någon skulle bli negativt påverkad, men det kanske inte är så dumt att skriva några rader om det ändå.
För lite mer än ett år sedan blev jag akut sjuk, fick extremt dåliga blodvärden på grund av ett självskadebeteende, då upptäcktes det att jag även som bulimiker förstört min kropp helt och hållet, det var riktigt dåligt med de övriga värdena också. Det blev så eftersom att jag är stickrädd och drog mig för att gå och kolla upp det lite tidigare. När de gav mig näring via sonden skämdes jag ihjäl, jag låg under en filt, gick aldrig ut på avdelningen osv. Eftersom att jag var överviktig, ganska mycket över! Så skämdes jag. I efterhand frågade en kompis mig varför i hela värden jag genomgått det där, jag var ju inte smal - behövde inte extra näring, jag kunde ju äta.
Då blev jag en av dem. En som skulle vara stolt över detta. Jag har aldrig berättat det för någon annan än henne och lär aldrig mera göra det eftersom att jag tycker det är så extremt pinsamt. Det här händer ofta menar min behandlare, folk misstar sig vad sondmatning egentligen går ut på. Att ge näring till kroppen, hos underviktiga leder det till viktuppgång. Men det kan även användas i syfte att ge kroppen näring när det inte räcker med mat eller andra tillskott.
Det jag ville säga med det här är att om någon har genomgått liknande sak eller funderar över hur det är möjligt att man tar till sådant även vid övervikt. Det handlar inte alltid om vikt, utseende, det är insidan som ska lagas. Är det någon som ger kommentarer likt den jag fick. Ja, försök tänk att dom troligtvis inte har en susning om hur du faktiskt mår. Låt dig inte slås ned över kommentarer som denna!
Jag kan inte äta men om jag inte äter snart blir jag sondmatad. Jag är så rädd.
Och då tvingas du få i dig näring ändå. Så om du vill bli frisk och jobba framåt skulle jag så gärna vilja ta bort spärren som får dig att inte våga äta. För det finns inget kul och bra med sond.
Sorligt nog finns det ätstörningspatienter som vill ha det på sin merit lista innan man blir frisk. Som ett bevis på hur sjuk man var.
Kämpa på och jag hoppas att inte du tänker i dom banorna. Att äta betyder inte att man är frisk, dom omkring struntar inte i dig om du börjar äta istället för att hoten om sond blir verklighet.