Att skämmas
Jag har ett stort problem när det kommer till att prata om min ätstörning och det handlar om att jag inte är underviktig och därför fått höra att jag inte kan mena allvar. Detta har lett till att jag ofta drar mig för att berätta för människor om min ätstörning för jag ill inte att de ska vifta bort det som ingenting, det hjälper ju knappast i ett tillfrisknande.
Jag har gått i behandling men där fick jag höra att jag nästintill var ett hopplöst fall och alla som jag gick tillsammans med var så mycket smalare än mig så det kändes som om de inte tog mig på lika stort allvar. Detta har gjort att jag ännu mer dragit mig från att berätta.
Jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket du väger, det är en psykisk sjukdom som inte handlar om maten egentligen. Men jag blir så ledsen när jag inte tas på allvar och det triggar mig till att gå ner så mycket i vikt att jag till slut blir underviktig… Och det är ju ingen bra lösning egentligen…
Har ni stött på det här? Hur har ni hanterat det isf?
Jag tror tyvärr att det kan vara ganska vanligt. Inte bara med ätstörningar, utan även att må dåligt i allmänhet.
"Hur kan dom tro att jag mår dåligt när jag fortfarande kan skratta och le? Jag kanske borde [insert dålig grej här] så att nån fattar…"
Nu är det ju naturligtvis inte så man borde göra, att göra massa dåliga saker tills nån reagerar. Jag tror att man istället måste vara ännu mer öppen om sina problem, även fast det kanske inte är så lätt alltid.
Sen kan du ju alltid prata med oss här inne, för här kommer du bli tagen på allvar. Du kan skicka ett PM till mig eller sajtvärden om du inte vill prata så här "öppet" :)
Sajtvärd på Lajv och medarbetare på Ätstörningar :)
Tack!
Jag har varit väldigt öppen med vissa personer i min omgivning som jag litar på och jag får stöd därifrån, men eftersom de inte har någon erfarenhet själv eller har utbildning inom psykiatri eller liknande så kan jag inte få kanske alla verktyg som jag behöver. De kan visa mig hur de äter och de kan äta med mig, men inte berätta för mig precis vad min kropp behöver och hur jag ska göra när ångesten kommer. Går även och får samtalsstöd på psyk i stan men där bearbetar vi mest andra saker, har ett självskadebeteende och lite annat, så maten hamnar lite vid sidan av. Och jag vet själv att jag inte skulle orka bli remitterad till en ätstörningsenhet då det skulle bli för många saker på en gång..
Jag har börjat kunna äta ute med vissa personer, men ibland så blir det värre när jag äter tillsammans med personer som vet om mitt problem. Eftersom jag är så rädd för att inte bli tagen på allvar när jag ber om hjälp så känns det ibland som att jag inte kan äta så mycket i deras sällskap, då kanske de tror att jag inte alls är så dålig som jag sagt..
Komplicerat värre och förlåt för långt svar. Hur har du bearbetat det om du kommit i liknande situationer?
Inga svar är för långa! :)
När man har problem med ätstörningar kanske det inte är det bästa att äta "som vanligt", utan man kanske måste skaffa andra metoder för att handskas med sitt problem. Tjejen i den här tråden äter ju just nu var tredje timme, och det kanske är nåt sånt man måste ta till för att det ska fungera.
Jag har nyligen gjort ett löfte om att mina rädslor inte ska kunna hindra mig till att göra saker jag vill, men det är jättesvårt att hålla det… Och just rädslan för att inte bli tagen på allvar, bli bortviftad som en annan tonåring som mår lite halvkass. Men ibland måste man försöka tänka bort det och göra vad man vill iallafall, trots rädslan..
Jag har ingen bra lösning tyvärr. Jag tenderar att sluta prata med folk som inte tar mig på allvar, och till slut står jag där ensam och undrar varför ingen vill prata med mig. Så får jag ta upp kontakten igen och börja om…
Sajtvärd på Lajv och medarbetare på Ätstörningar :)