Jag behöver råd!

Välkommen ätstörning, eller vad?

2013-08-22 15:29 #0 av: Pelle Långlös

Alltså jag klarar inte av att se sjukligt feta människor. Jag äcklas och tycker dom är vidriga. Jag är stor men inte sjukligt fet. Jag hatar mig själv och skulle hellre dö än att se ut som dom gör.

Jag har perioder av "ätstörning" och jag har beslutat att sluta äta. Kommer att leva på kaffe och te samt en macka till frukost. Jag avundas de som är riktigt smala. Blir som ett Åhhh när jag ser dom.

Jag har sedan jag skrev ut från psyket för 15 dagar sen återgått till min normala måltid, alltså liten frukost och sen ett mål varm mat om dagen. Men jag har fallit för godis och glass. Slut med det med.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2013-08-24 05:00 #1 av: Kaiia

Alltså, det är ju egentligen inget fel med att vilja gå ner i vikt, sålänge man inte gör det på ett sjukligt sätt. Vill du äta mindre är det dock ännu viktigare att låta bli onyttiga saker som typ glass och godis. Att bara sluta äta helt är bara dåligt.

Försök planera vad du ska äta, på ett bra och välbalanserat sätt. För annars kan det nog lätt bli att man blir så uppe i "jag måste gå ner"-tänket att man bara slutar. Och det mår du inte bra av.

Sajtvärd på Lajv och medarbetare på Ätstörningar :)

Anmäl
2013-08-24 08:13 #2 av: Pelle Långlös

Nu när dottern är här kan/får jag inte tänka så för att hon inte tar efter. Men jag mår inte bra av att äta mat. Vill hellre leva på kaffe och te. Suck varför tar hjärnan över hela tiden?

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2013-08-24 09:42 #3 av: Kaiia

Nej, precis, du får inte tänka så! Varför kan du ta dig i kragen för din dotters skull, men inte för din egen? Grejen är ju att man inte kan leva på kaffe och te, tyvärr...

I längden, när inte hjärnspökena kommer och bråkar, mår du bättre av att äta mat. Äter du ordentligt så får du mer energi att kämpa emot, eller hur?

Sajtvärd på Lajv och medarbetare på Ätstörningar :)

Anmäl
2013-08-24 10:44 #4 av: Pelle Långlös

Anledning är att när jag första gången så vägde jag maten och skrev upp och så vidare så mina tjejer härmade mig. Ville inte att de skulle fastna i samma skit som mig. Då var den som härmade mig 5-6 år och är nu 9 snart 10 år.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2013-08-24 10:56 #5 av: Kaiia

Jag förstår problemet, men du svarade inte riktigt på min fråga. Din dotter betyder antagligen jättemycket för dig, om man utgår från vad du skriver, men du måste också kunna ge dig själv samma uppskattning. Det är såklart inte lätt, och det är nånting att jobba på, men jag tror ändå det i längden kan vara viktigt.

Vill du bli frisk?

Sajtvärd på Lajv och medarbetare på Ätstörningar :)

Anmäl
2013-08-24 11:28 #6 av: Pelle Långlös

Oj missade din fråga. Satt på mobilen, hehe.

Varför jag inte kan ta mig i kragen, tja det är väl det att jag hatar min vidriga kropp. Jag vill inte se ut som de där superfeta personerna gör därför slutar jag med mat och snask för det är det som gör en fet.

Först vill jag bli smal sen kan jag bli frisk. Gråter När jag har mina flickor hos mig så låter jag mig äta men inte allt för att sedan göra det jag gjorde innan.

Usch vilka bortförklaringar jag kommer med. Det kommer att komma den tid då jag inte ens kan dricka ett glas vatten för att jag är skiträdd för viktuppgång.

På Treat är jag för gammal (har med pengar att göra så de kan bara hjälpa unga personer. Jag är för tjock för att ens ha en ätstörning enligt en sköterska på hälsocentralen.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2013-08-24 11:41 #7 av: Kaiia

Det är okej :)

Försök tänka positivt istället... Men om du inte kan komma in på en ätstörningsklinik kanske du kan prata med en vanlig psykolog istället? För att även om problemen tar sig uttryck som en ätstörning så gissar jag att det har en grund nån annanstans som är värd att bearbeta.

Nu tänker jag säga nånting som kan vara jättedumt. Har du provat att räkna kalorier? En genomsnittlig kvinna ska ha i sig ungefär 2000 om dagen, och jag gissar att du ska ha i dig lite mer än så för att behålla vikten. Iallafall, då skulle du kunna räkna så du får i dig till exempel minst 1800 om dagen. Då vet du att du inte kommer gå upp av det, samtidigt som du liksom ändå har koll.

Sen vet jag att just kalorier kan vara jätteångestskapande, men liksom, kan det vara värre än det är nu, när du knappt vill dricka?

Sajtvärd på Lajv och medarbetare på Ätstörningar :)

Anmäl
2013-08-24 11:50 #8 av: Pelle Långlös

Jo det har jag gjort (räknat kalorier alltså ville bara inte skriva in hur mycket/litet jag äter i tråden för att i trigga någon annan). När jag räknar kalorier så vill jag hela tiden minska så att det blir färre och färre för var dag som går. Det blir ett tvång och jag har redan problem med tvångstankar och -handlingar. Försöker hitta mer som jag kan ta bort från min kost osv. Får skyhög ångest om jag passerar 600 kalorier.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2013-08-24 16:59 #9 av: Pelle Långlös

Jag gråter snart. Vill vara hemma ensam. Så jag slipper att tvingas äta. Är redan uppe i horribla siffror.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2013-08-25 20:40 #10 av: Kaiia

Tänk inte så.. Prata om det. Kanske kan dina döttrar laga mat åt dig, eller hjälpa dig, så du tar bort fokuset från kalorierna, och istället låter det vara nånting roligt..

Sajtvärd på Lajv och medarbetare på Ätstörningar :)

Anmäl
2013-08-26 10:50 #11 av: Pelle Långlös

Nja mina barn lagar inte mat, äldsta är 11 år och det var 6-åringen hemma hos mig denna helg som var. Vill inte blanda in något av detta med mina barn. Det skall inte få veta och kanske gör detta själv sen när de blir lite äldre. Det är illa nog att de vet om mina ärr på armarna (benen har de inte sett ännu).

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.