Vågar du må bra?
Det kan vara skrämmande att bli frisk från en ätstörning. En del handlar självklart om rent kroppsliga förändringar men det slutar där, ofta sitter resten i ditt huvud. Det handlar om att våga må bättre, våga tillåta sig själv att må bra.
Gör du det? Vågar du känna efter och kunna svara att det faktiskt känns ganska bra? Rädsla kan uppstå för att inte bli tagen på allvar längre av vården, just för att man blivit lite friskare. Att ens behandlare ska släppa taget och börja bry sig om alla andra istället. Våga ta upp det här! Det handlar om att våga hela tiden, du är modig om du bestämmer dig för att bli frisk.
Många upplever ett sämre mående när tillfrisknandet ska ske, prata om det också för allt bygger på ärlighet. Att våga visa att man mår dåligt över att bli frisk, att sedan våga se små framsteg utan att förvandla tankarna i huvudet "nu är jag helt frisk och får ingen hjälp". Det finns självklart fall där det faktiskt fungerar så här men så är det oftast inte, det är en känsla av rädslan att våga vilja bli frisk.
Till viss (eller kanske ganska stor) del handlar det nog om en identitetskris - man vet inte riktigt vem man är längre. Förvisso spelar det nog in hur länge man lidit av problemen men likväl så är det som att börja om från scratch - på nya okända marker på ostadiga ben.
Ja, det krävs mod att fortsätta frammåt och inte fly tillbaka till den värld man känner alltför väl - som är hemsk och destruktiv men åtminstone totalt förutsägbar, d.v.s. trygg. Själv har jag ofta kännt en stark prestationsångest i detta fall - jag vill ju inte göra alla omkring mig besvikna eftersom jag ju "borde" vara frisk nu. Vad som framförallt skrämmer många som kommer från anorexi är väl att "friskheten" inte sällan är starkt förknipad med att inte längre vara så smal som man vill; i friskheten ingår alltså nödvändigtvis att idealet har ändrats för så länge det bara handlar om att "acceptera" sitt nya friska utseende är återfallet alltid nära.
Shine On You Crazy Diamond
Så sant, det där med prestations ångest för att bli frisk, vissa känner ju också att de måste vara den perfekta patienten osv:/
Lustigt. Detta har jag tänkt på och jag undrar ibland hur man gör. Och de dagar man mår bra, om man får em period då allt känns kanon och saker och ting fungerar bra mentalt och fysiskt. Då ifrågasätter man känslan och nästan letar efter den jobbiga känslan. Varför inte bara tillåta sig att få må bra, leva lätt och njuta?
Det är verkligen en svår sak har jag också märkt!
Jag ska vara helt ärlig. Jag har levt med ätstörningar sen jag var 11. Jag blev "frisk" (fysiskt och lite psykiskt) för ungefär 2 år sen, och jag gick upp 25 kilo och ser nu "normal" ut i kroppen (har lite hull/kurvor), jag var gravt underviktig förut. Och jag började faktiskt må bra, när jag gick upp så mycket, jag fick mer energi och jag blev gladare. Men det varade inte länge..Så nu är jag tillbaka på ruta 1 igen. Jag _vågar_ inte tillåta mig själv att faktiskt må bra. Jag förtjänar det inte.
som #3 sa, man letar nästan efter den jobbiga känslan…
"After every storm, comes a rainbow" 
Min blogg, titta gärna in ! http://www.nattstad.se/mikomi
Ja, ofta förstör man för sig själv efter en "bra" period.. Som att man måste upprätthålla ätstörningen på något sätt. Jag har inte spytt eller hetsätit på cirka 2-3 veckor nu, vilket har varit en stor avlastning faktiskt. Pengamässigt, hälsomässigt och allt. Men jag går hela tiden och är rädd för att det ska hoppa på mig, varje gång jag äter. Som om det inte ens är mitt beslut. Vilket det egentligen är!!
Det är VI som ska kontrollera ätstörningen, inte tvärtom.
/Medarbetare på Ätstörningar Ifokus
Känner igen mig mycket i det ni skriver!
Både ur ätstörning, dpression och allmän ork.
Det jag i min tillvaro upplever som värst är väl att vi har barn, min sambo jobbar häcken av sig, vi flyttade för ett fast jobb åt honom ihopp om en stadigare tillvaro för att livet kanske skulle bli lite görligare. Blev sju resor värre.
JAg har kämpat långt över min förmåga med barnen för att han inte skulle braka på jobbet. PRoblemet blir att ju mer jag försöker, ju mer jag visar att jag klarar, oavsett om jag försöker vara tydlig med att jag är mer än på bristningsgränsen så, ja det lastas på mer och mer och mer.
Så det är något som gör mig rädd att försöka ibland, för jag vet att det finns ingen hejd, alls. 😕
#7 Måste vara ett helt annat läge när man måste kämpa för både sig själv OCH barn.. Du gör det jävligt bra som försöker hålla huvudet över vattenytan. Men du borde också få bryta ihop, titta på bitarna, och pussla ihop dig själv till en ännu starkare människa.
Du gör både dig och familjen en tjänst genom att ta vara på din hälsa, bättre nu än senare. Min mamma körde tills hon bröt ihop totalt, vilket slutade med att jag egentligen inte hade en mamma mina första 14 år. Snälla, ta hand om dig! Ta varje chans till det! Du är värd det!
Mitt motto har alltid varit "tills jag kollapsar eller svimmar..". På jobbet framförallt. Vilket är fel tänk när man inte är helt frisk.
/Medarbetare på Ätstörningar Ifokus