Annons:
Etikettövrigt
Läst 1090 ggr
devour
11/2/13, 7:33 AM

Omgivningen

Jag har, sedan jag skrevs ut fr min behandling, valt att inte vara offentlig med min historia kring ätstörningen. Jag är inte helt tillbaka än idag, jag har en lång väg kvar och vägen kantas av krokiga vägar där det blir svårt ibland. Just nu går jag en utbildning sär man är ute på ett arbete 4/5dgr/v. Vi är ett rätt tajt team och jag hark ommit in i gruppen rätt bra. Det är i huvudsak jag och tre andra killar(gubbar?) varpå en är minh andledare. Jargongen på arbetsplatsen är härlig men tyvärr händer det att det skämtas kring min vikt och utseende. Jag ajälv har svårt att se mig som smal, för smal, eller vad folk nu må tycka. I min spegelbild är jag rätt stor. Hursom, kommentarerna kring min vikt sårar mig men jag vet att de inte menar något illa så jag har inte gjort en så stor deal avdet utåt medans deti mitt huvud blir överspelat, hemma likaså. Ibland kan klumpiga pikar kring min mat komma, främst på dåliga dagar då jag äter lite för snålt. Även det är sårande. Jag har en sambo som säger att folk nog har misstankar, men inte säger någoto ch att jag skulle göra bäst i att komma ut med det öppet. Han garanterar att de kommer se migp å ett helt annat sätt och aldrig mer driva om min vikt eller kommentera min mat. Igår råkade ena killen på arbetet klappa mig lite kamratligt på ryggen varpå han utbrister att jag är ett skelett. Då rann det över. Jag gick ifrån, blev lite innåt och funderade på att säga ifrån vilket jag då gjorde. Men det blev lite överspelat. Jag fick aldrig ur mig varför det är känsligt med kommentarer kringm in vikt, bara att det är det. Killen tog illa vid sig för han förstod inte varförj ag blev ledsen. Min handledare blev tvär för att han tyckte min reaktion (som är omöjlig att få ut i text) var onödig och det blev väldigt högljutt där inne varpå alla andra påp lats hörde att jag har viktproblem. Senare verkar det som att de tror att jag är en överkänslig tonåring med hormonstöeningar (jag är 26 år). Och så vill jag inte bli sedd. Jag försökte säga att jag har haft anorexi, inte är helt tillbaka men att jag kämpar så att det är olämpligt att kommentera men det låser sig. Kommer de förstå? Troligtvis inte. Kommer de se på mig på fel sett sedan? Möjligt. Tror ni att dom redan misstänker? Tror ni att det är bra att berätta? Hur berättar man? Hur finner man ett lämpligt ögonblick? Kommer de se ner på mig? Tro att jag presterar sämre än jag egentligen gör? Hjälper det, stjälper det? 1000 funderingar. Min handledare och jag är rätt tajta där på min lärlingsplats. Han är cool. Ibland känns det som att han ser, men isf hade han inte skojat med om min vikt. Nu är jag ju ledig till på tisdag. Om jag skulle berätta så sker det väl då. Men detk änns som att det går förm ånga dagar emellan. Och hur undviker man att bli dallrig i rösten och gråtmild? Tankar? Tips? Råd?

Annons:
Lindb
11/3/13, 6:19 PM
#1

Knepig sits, särskilt då man själv vet vilka förutfattade meningar alla människor har. "Jaha, hon är en sån där..".

Mitt tips skulle vara att varje gång någon kommenterar din vikt på något sätt, säger du antingen "Du, snälla sluta kommentera det, det är känsligt.". Om du väntar med att säga ifrån kommer det bara brista när du minst vill det. Det är inte i alla situationer du kommer behöva göra det, då alla människor och grupper är olika. Men det verkar ju som att du i den här gruppen faktiskt måste säga ifrån, särskilt när det faktiskt skadar dig så pass mycket som det verkar göra. 

Men, människor respekterar faktiskt de som står för sitt välmående och är öppna med det. De vet dessutom då hur de ska förhålla sig till dig, om du visar det tydligt. Det är oerhört moget att bara kort säga att du har/har haft en ätstörning, därför är det olämpligt av dem att kommentera det! Sedan kan du avsluta med: Men vi kan prata om fotboll/dans/historia/jobbet hur mycket du vill istället! Med glimten i ögat.

Peppa dig själv och tänk att det är likadant som att ha en skadad handled. "Aj, du kan inte ta på mig där! Jag har opererat handen". Ätstörningar och psykiska sjukdomar är vanligare än vad man tror. Var stolt över att du faktiskt kommit en bit på vägen!

Lycka till! Och skriv gärna hur det går!

/Medarbetare på Ätstörningar Ifokus

devour
11/5/13, 5:36 PM
#2

Jag fick en pik idag när jag skulle äta lunch. Det lät ungefär såhär: "nejmen se på fan. Bagaren ska äta riktig mat idag. Det var som tusan Slagit dig?" med ett "höhö fan va rolig jag är"-attityd. Folk hajade till och frågade honom vem han syftade på och då pekade han på mig "bagaren. Hon äter riktig mat idag". Kände mig kränkt. Det är inte kul.
Jag sa ifrån, sedan där nere i bageriet och berättade om min ÄS historik och att jag fortfarande har svårt för maten ibland. Så det är inte okej att han gör så. Han bad om ursäkt, det visste ju inte han, var hans ursäkt. 
Nej det är väl så. Men oavsett; vem har rätt att säga så där? Är det roligt? Ätstörning eller ingen ätstörning?

Det var jobbigt att berätta, men kändes bra efteråt. Skulle han vara elak igen, eller göra sig lustig över min vikt/mat. Då är det inte ok.
Men jag funderar på hur jag ska/om jag ska, berätta för min handledare.
Det känns som att han tror sig veta, men att vi dansar kring het gröt bara. Att mina dåliga dagar får folk att misstänka att jag har dåliga matvanor kombinerat med att jag inte är så stor i kroppen. Men jag vet inte hur jag ska få in det i en diskussion, utan att bli ledsen och oron för fördomar finns där.

Lindb
11/5/13, 7:33 PM
#3

Vilken idiot. Det finns nog ingen rätt till att säga så till någon.. Som om det nu för tiden är så pass ovanligt med ätstörningar att man inte ens kan tänka sig att en person har det. Snacka om naiv.

Bara grejen med att folk ska kommentera ens matvanor och kropp är för jävligt. Det visar tydligt vad samhället lägger ner energi på att bry sig om. Inte konstigt att många faller ner i kaninhålet av ätstörningar när det uppmärksammas sådär hela tiden, det om något triggar ju igång mat- och vikttänk. På mitt jobb får jag ofta kommentarer som "du kan ju äta vad som helst utan att gå upp i vikt, lyx!!", "blir det inget bröd till lunch idag eller? ;)" "du är ju så liiiiiiten, du kan ju äta allt" osv. Äter jag något "onyttigt" kommenteras det, och äter jag något "nyttigt" kommenteras det också.

Kan väl vara bra att berätta för din handledare om problemet är så pass närvarande hos dig? Var stark. Det tar riktigt mycket energi att sortera bort sådana kommentarer, försöka att inte ta illa upp, fundera kring varför man tar illa upp osv. I min värld är mat- och vikt ett väldigt känsligt ämne, fullt av minor, vilket inte omgivningen vet om eller tänker på. Så jag får helt enkelt inse att jag för tillfället övertolkar saker som rör det området..

/Medarbetare på Ätstörningar Ifokus

Upp till toppen
Annons: