Sitter du i en sits där du känner att problemen med maten har gått så långt att du inte kan styra över det själv? Att du fastnat i, rakt på sak skiten, och inte kommer upp. Eller är du kanske kompis till någon som du är orolig för? Det kan vara jobbigt att ta det första lilla steget till hjälp. När ingen vet och du måste berätta. Vem ska du vända dig till osv.

Om du går i skolan kan du ju passa på att prata med skolsköterskan samtidigt som "hälsokontrollen" sker. Då behöver du inte ta steget att gå dit oanmält. Har du någon lärare som du kan prata med under exempelvis ett utvecklingssamtal? Även då blir det inte så stor sak av det.

Har du någon kompis som du kan prata med eller kanske skriva till om det känns svårt att berätta det. Då kan du tillsammans med han eller hon gå till en lärare - eller så kanske din kompis faktiskt går dit ensam i ren oro. Läraren kan i sin tur prata med kuratorn på skolan om man tycker det är obekvämt eller läskigt att gå dit själv, utan att man fått någon tid.

Skolan kan i sin tur kontakta BUP, barn och ungdomspsykiatrin - upp till att du är 18 år. Dit kan du även ringa själv och få en samtalstid. Både skolhälsovården och BUP kan skicka en remiss till en mottagning med ännu mer specialliserad ätstörningsvård (finns både öppenvård och slutenvård)

Om du är över 18 år kan du kontakta vårdcentralen. De har kuratorer som jobbar och i vissa fall även psykologer. Dietist är även något som du kan få kontakt med via vårdcentralen och de är ju experter på kosthållning och vad som sker när maten inte fungerar.

Öppenvårdspsykiatrin fungerar som BUP fast för dig som blivit vuxen. Dit kan du ringa och få en tid. På en sådan mottagning jobbar det allt ifrån kuratorer, psykologer, läkare, sjuksköterskor, dietister till olika former av terapeuter. Även vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagningar har ätstörningsteam alt. att de skickar vidare patienter som är i behov av mer vård.

Våga be om hjälp och ta det steget innan du hamnar ännu längre ned i ätstörningens träsk. Du behöver inte vara smalast, du behöver inte kräkas mest, du behöver inte kompensera över huvud taget för att ha en ätstörning, du behöver heller inte träna sju gånger i veckan för att det ska räknas som ett problem. Ta hjälp och låt dem avgöra det istället. 

Det är värt det!