Anhörig frågar

Pojkvän med Anorexia

2014-02-01 14:13 #0 av: sandra2014

Hej!

Min pojkvän har haft anorexia i 14 år. Det syns inte utåt då han är väldigt vältränad och få personer vet om hans sjukdom. Han har varit på samtal på behandlingshemmet i Mora och dom säger sig förhoppningsvis kunna hjälpa honom. Vi bor för tillfället utomlands, och jag undrar om någon här har någon erfarenheter av MHE kliniken?! Vad tyckte ni, har ni blivit friska efteråt och finns det någon anhörig som har tips att ge till mig? Jag hoppas att min kille kan bli frisk och få leva sitt liv till fullo. Som anhörig är det svårt att veta vad man ska säga/göra för personens bästa. 

Anmäl
2014-02-01 15:53 #1 av: Lindb

Oj, ovanligt att höra att det är en kille som är drabbad.. Måste vara extremt tuff som nära anhörig.

I anhörig-kategorin finns det några trådar med tips du kan läsa igenom, om du inte redan hunnit göra det! Här, och här. Här är en påbörjad tråd om hur det är att se någon vara sjuk. Kom gärna med dina erfarenheter där, då det är viktigt för oss sjuka också att veta hur det påverkar människor i ens närhet. 

Kan han själv säga vad han behöver för stöd från dig?

Anmäl
2014-02-01 19:33 #2 av: devour

Jag har inte fått vård i Mora men läst en bok av en tjej som blev frisk via MHE. Och i övrigt har jag bara hört bra om den behandlingen. Jag tror mycket på att åka och skaffa sig en egen uppfattning och känna efter.
Hoppas din pojkvän får rätt hjälp att bli fri, det är han värd.

Anmäl
2014-02-01 20:11 #3 av: sandra2014

Lindb: tack för tipsen. Ja det är ovanligt, han bloggar och har även blivit uppmanad att skriva en bok, det är nog ett stort mörkertal när det gäller killar. Han berättar inte om sjukdomen för någon och bloggen är nog ett bra hjälpmedel att få ur sig saker. Han öppnar sig mer och mer till mig samt att jag lär mig av mina misstag. Jag skojade med honom en gång i början av förhållandet och sa att hans "rutor" började försvinna. Då sa han till mig direkt på skarpen. Även andra händelser jag varit med om har lärt mig att förstå sjukdomen mer och mer. I början hade jag väldigt svårt att förstå och blev nästan arg och fustrerad på honom när han inte åt eller ville smaka av den mat jag gjort. Det är så svårt att veta hur man ska bete sig. Han säger att psykologen och hans mamma håller koll på honom och att jag inte ska besväras av hans problem, jag får inte läsa bloggen heller för att min syn på honom kanske skulle förändras. Som tur var är jag en bra människo kännare och har lärt mig hans beteendemönster när det gäller många plan. 

Devour: Som han själv uttryckte sig efter samtalet i Mora- Det kommer att ta ett tag att smälta, tänk att efter 14 år kanske ha en möjlighet att bli fri. 

Det låter så sorgligt... jag hoppas med hela mitt hjärta!

Anmäl
2014-02-01 20:29 #4 av: devour

Visst är det svårt att veta hur man skaförhålla sog. Ord som man inte alls menar som den sjuke uppfattar dem. Ord som sårar fastän de inte var illa menade. Det är fint att han har dig trots sjukdomen. :-)

14 år, har han varit sjuk så länge? Nu kanske du inte får/vill men jag läser gärna hans blogg. Tycker det är givande i min egen resa iblnd att ta del av andras.

Ska han påbörja behandlingen i Mora eller har han inte bestämt sig ännu?

Anmäl
2014-02-01 20:29 #5 av: Lindb

#3 Känner igen det där med att han inte vill att du ska läsa bloggen för att det kan förändra din syn på honom. Skammen. Varje gång jag delar med mig av mina erfarenheter och problem för människor i min närhet frågar jag alltid "är du äcklad av mig nu? blir du rädd för mig?". Försök förmedla att du tycker om honom, att du accepterar honom och INTE blir äcklad eller rädd för honom. Man känner direkt om personen menar det eller inte, så var ärlig mot honom.

Låter som att han inte vill besvära dig, och har kanske lärt sig utifrån erfarenheter att hålla det lite lågt inför en partner? För min del handlar det om rädsla för att personen kanske inte klarar av det, man vill inte ens riskera att bjuda in och involvera någon, om det finns risk för att den backar och lämnar en.. Men jag tror verkligen att du gör det bästa du kan utifrån situationen, du verkar vara klok.

Ja, nu kom jag ju på att jag läst en bok om M.H.E. Kliniken! Verksamhetschefen Göran Carlsson har skrivit en bok om det. Om du vill ha mer koll på deras behandlingshem och vad som väntar din pojkvän så kan du ju låna boken! När jag läste den tänkte jag att alla som får komma dit är lyckligt lottade, deras sätt att arbeta på verkade bra och humant.

Anmäl
2014-02-01 22:01 #6 av: sandra2014

#4

Ja det är såå svårt, vi anhöriga skulle också behöva psykolog helt klart!

Ja det är många år, han låg inne när han var yngre och har många stora minnesluckor av den tiden så jag vet inte riktigt hur tiden var då. Landstinget borde inte ha släppt taget om honom. Han ska nog börja där på kliniken, det är mer praktiska saker som måste fixas först eftersom vi bor utomlands och han måste skriva sig i Sverige för att landstinget ska betala osv... Man bor där 1 vecka/månaden vad jag förstår. Du kan googla på "vanlig kille med anorexia" tror bloggen heter så.

5# Om jag ska vara helt ärlig så är jag inte helt säker på om jag vill eller klarar av att läsa det han skriver. Jag har läst 1 inlägg. Där skrev han att under vår middag på en restaurang hade suttit och dragit in magen och fokuserat på helt andra saker osv. Det var säkert bra för mig att läsa samtidigt som jag är rädd att romantiken osv ska avta när jag vet allt det där.Vi har varit tillsammans i knappt 2 år med mycket motgångar och det är tillräckligt jobbigt för mig att vi inte kan göra så mycket som andra par kan. Jag älskar att resa, äta ute, dricka vin osv... redan där missar jag så mycket som mina vänner kan uppleva med sina partners. Så jag vet inte om jag kan hantera all information, samtidigt som jag vill att han ska vara ärlig och öppen med mig. Jag vill veta när han tycker saker är jobbiga osv. Jag tror att det var väldigt bra att vi träffades under tiden vi bodde i studentkorridor och kärleken växte fram mellan oss. Vad jag förstår av hans familj och psykolog så har jag hjälpt honom en hel del, bara genom att finnas till och att det räcker. Men det går inte att undgå att hans föräldrars ovillkorslösa kärlek inte går att jämföra med ett kärlekspars, där man både måste ge och ta.. för att det ska fungera! Det blev mycket svammel nu märker jag :) Jag har så mycket inom mig..

Anmäl
2014-02-02 12:53 #7 av: Lindb

#6 Ja, alltså.. Det här med att äta ute, låta någon annan laga maten, behöva anpassa sig efter någon annan - det är jäääävligt jobbigt när man har en ätstörning. Och man behöver dubbel förståelse där. Att man faktiskt tackar nej till att äta ute, att man tackar nej till att laga middag tillsammans osv. Jag har sagt till min anhöriga att det är vad jag måste göra för att kunna bli frisk, jag kan inte ställa upp för deras skull. Jag måste äta den maten jag kan äta, på mina tider. Och om dom blir besvikna så gör dom det ännu värre. Om jag hade ett brutit ben hade dom ju inte tjatat om att få med mig på en skidutflykt, det borde vara underförstått att man inte orkar den ansträngningen..

Han måste tyvärr vara lite ego i den där sitsen, och du måste låta honom vara det.. Som sagt ligger det mycket skam bakom den här sjukdomen. Man vill inte behöva vara ego, man vill inte behöva säga nej, man vill inte skada andra. Jag kan lova att man hellre vill slå sig själv ännu mer än att utsätta andra för helvetet. 

Se till att ta hand om dig själv också. Du behöver stärka dig själv konstant, ta stöd från dina anhöriga, ta stöd härifrån. Det här är extremt tufft för dig med, och du är grym som vill göra ditt bästa för att hjälpa honom. Tänk på att inte säga eller förmedla "det här är tufft för mig med faktiskt!" till honom - han borde redan veta om det.

Anmäl
2014-02-04 12:16 #8 av: sandra2014

#7

Jag fick läsa hans blogg igår.. inte allt men många inlägg. Där det framkommit att han ljugit osv.. jag har fått ta del av hans verkliga tankar. Sånt som han inte säger till mig när vi pratar om sjukdomen. Det är svårt för mig att veta HUR sjuk han är, HUR fungerar det här? när jag inte har någon erfarenhet och han håller upp en fasad pga skammen. Samtidigt som att "det här är tufft för mig med" Ska man inte kunna säga det till sin partner? Eller kan man inte säga så till någon som har anorexia? Hur ska jag bete mig, jag kan inte vara mig själv då. Vårat förhållande har mycket fokus på hans anorexia och såklart blir jag frustrerad många gånger. NU när jag har läst hans blogg så förstår jag MYCKET mer om vad som händer i hans huvud, tankar och hur sjuk han faktiskt är!!. Såå sorgligt...det går aldrig att föreställa sig hur det är att leva med. Jag hoppas han får hjälp så snart som möjligt. 

En sak som jag läste i hans blogg var att när vi gjorde slut för ett par minuter i ett svagt ögonblick,  så gick hans tankar" ska jag vara ensam nu, hur ska jag hitta kompisar, ska jag vara ensam här i detta nya land" Allt handlade om ensamhet, jag är rädd att jag bara är ett attribut som sällskap och någon som ska läka honom genom motivation. Hur vet jag om han älskar mig av rätt anledningar osv..jag är hans första flickvän vill tilläggas?! Efter att ha läst bloggen får jag ett nytt synsätt på många plan.. är jag kär i honom, eller är jag kär i någon som jag trodde var honom, när han inte själv vet vem han är, ljuger och sätter upp fasader, hur ska jag då veta?!..

Ps. Det där exemplet med "brutet ben", Som anhörig är det en mer konkret grej. Man SER att det inte går att åka till skidbacken på några veckor. Men en anorexia har du ingen aning om vad som går, vad som inte går, hur personen mår, hur lång tid det tar att bli frisk, osv.. det är såå mycket mer komplicerat även som anhörig. Den drabbade känner sig nog därför otroligt ensam i sitt problem. Olyckligtvis är det så, psykisk ohälsa går inte att "ta på"...

Anmäl
2014-02-04 18:32 #9 av: devour

Vad ledsen jag blir. Klart det är jobbigt för er som är närstående.

Vet du varför man ljuger? För att man skäms och är rädd. Och för att man tror att folk försvinner, för det gör dom.
När jag skrevs in på heldygn om det en tjej som sa att "sjukdomen förstör alla relationer".

Jag har också läst hans blogg och han skriver själv att han älskar dig. Varför skulle det inte vara sant?
Jag undrar en sak, kommer du orka när han är inskriven på Mora? För när han väl möter sina rädslor så kommer det bli ett sju helvetes mycket jobbigare för honom och då kommer du få se hur sjuk han är. Inte bara läsa. Och då kanske han stöter bort dig mer, för att han inte vill förlora dig (troligtvis)

Anmäl
2014-02-07 01:12 #10 av: Trollhund

#8 Du kan lita på att han älskar dig, annars hade du inte fått veta så mycket som du vet. Annars hade han inte varit med dig idag. Aom någon med anorxia så är det lättare att backa och vara singel med full kontroll över tillvaron än att vara i en relation.

Alltså det är tufft, pch hemskt och sämt i hela världen. Men mitt råd till dig är, hitta ditt eget andninghål. Gå själv till psykolog.
Jag tror att det är mycket mer skadligt än givande att vrida och vända på sina egna känslor kring sjukdomen med den sjuke än att först ventilera dem med någon annan och sen säga det som är kvar. För så mycket handlar bara om att få lufta och det är tyvärr något som den sjuke inte alltid klarar av. Det betyder dock inte att man inte får prata om sjukdomen eller säga att man är frustrerad. Men man ska inte ta ut den frustationen på den sjuke som faktiskt inte kan hjälpa det.

Jag var sjuk i anorexia för snart 10 år sedan och skäms fortfarande för mitt agerande då och hur mina anhöriga fick lida. Jag ångrar också att jag och min dåvarande bröt upp i slutet av mon sjukdomsperiod. Jag vågade inte släppa in honom. Jag är inte alls missnöjd över mitt liv idag kan sägas, men det var ett dåligt beslut baserat på fel anledningar. Det finns etliv eftter anorxian.

Och jag ljög dagligen för mina föräldrar, jag älskade dem ändå.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.