Det är så svårt att definiera ordet ätstörning. En del av mig tror att jag lider av just en sådan, medan en annan del av mig säger att jag inte gör det. Jag har gått ner 13 kg på mindre än ett år och jag äter jätte lite när jag är ensam, vilket blir ganska lätt då jag bor själv. Jag vet inte riktigt hur det började, mer än att jag alltid har känt mig fet i jämförelse med andra. 

När jag jämför mig med dom med den "perfekta kroppen" så känner jag att jag också vill se ut så, för det är dom som anses snygga. Jag känner helt enkelt ingen mening med att äta, att det bara sätter sig på magen, och ibland kan jag berömma mig riktigt mycket när jag har ätit väldigt lite (äta lite = magsäcken krymper = smal) Men när jag väl offrar mina ideal för lite god mat med exempelvis familjen så får jag magknip och känner mig uppsvälld, kommer jag åt magen eller råka trycka till den så gör det jätte ont.

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ur denna onda cirkel, för en del av mig vet ju att allt i grund och botten bara handlar om "hjärnspöken", att jag inte är så fet som jag tror. Men ändå så gör jag detta mot mig själv. Ska börja prata med en psykolog igen, borde man ta upp detta? en del av mig vill ju dölja denna sidan av mig själv medans den andra sidan vill ha hjälp och kunna trivas med mig själv.