Övrigt

Förvirrad...

2014-03-18 21:13 #0 av: saaandras

Helt seriöst vet jag inte ens vad jag ska säga... Min psykolog påstår att jag har någon slags ätstörning, mina vänner håller inte alls med, för jag tjatar om att jag är hungrig o vill ha mat hela tiden, samt äter en hel del chips/choklad. Jag hoppar över alla andra möjliga måltider för att slippa ångest över att jag är för rädd för att gå upp i vikt osv, men det vet inte många om. Allting är så himla invecklat att jag vet inte ens vad jag ska göra. Jag håller verkligen inte med om att jag har en ätstörning, men det kanske är något jag bara säger för att jag inte vill? Förnekade ni det i början också, och höll inte alls med? 

Förlåt för en extremt rörig text...

Anmäl
2014-03-19 14:59 #1 av: SaaraE

Du behöver väl inte be om ursäkt för en rörig text, allt går inte att sammanfatta fint och snyggt!
Det låter som du har det jätte tufft! Förnekelsen verkar vara ett problem (tänker även på det inlägg du skrev efter artikeln om saltbrist) Din kropp verkar absolut vara påverkad av hur du äter. Men kanske det allra mesta sitter i huvudet? I ätstörningen som du inte riktigt vill se?

Känner igen mig i den förnekelsen. När folk frågar mig när jag blev sjuk så diffar ina svar på ungefär 3 år. Jag upplevde inte mig själv som sjuk i början (flera år) vilket gör det omöjligt at svara på när det började. Tycker du ska lyssna på din psykolog. Hon är både utbildad och känner dig?

Vad spelar det för roll om du som du själv säger äter en hel del chips osv. Man blir inte mindre sjuk för det. Det är inte de friska bitarna som sätter en ätstörningsdiagnos, det är alla de sjuka. Som i ditt fall, du undviker att äta i vissa fall, du säger att du är hungrig. Det är väl snarare ännu en varningsklocka. Hungern betyder bara en sak - man äter för lite eller fel saker vid fel tidpunkt.

Till sist! Även om dina kompisar inte upplever att du har en ätstörningsproblematik så kanske inte dom har den kunskapen? Och jag tror garanterat att du har underliggande beteenden som inte du framför lika klart till dom?

Ställ dig frågan om det vore så farligt att du har en ätstörning istället för "bara" lite problem med maten. Det blir ingen skillnad inom dig men du kan däremot få hjälp för det, innan det blir ännu värre.

Ta hand om dig!

Anmäl
2014-03-23 18:16 #2 av: saaandras

Tyvärr känns det inte som att min psykolog känner mig, har inte gått där särskilt länge och "ljuger" om en del då jag inte vill dela med mig för mycket av det som egentligen är det jobbigaste... 

Du skrev verkligen en bra text och förstår vad du menar, men som sagt så håller jag inte riktigt med om att jag har några större bekymmer över mat, har andra problem som jag tycker är "större och viktigare". Och nu när jag skriver detta kom jag att tänka på att det kanske är därför jag vägrar inse det? För att problemet är mycket mindre än de andra, och lägger därför inte ner lika mycket "energi" på det? Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig så att det går att förstå vad jag menar... 

Anmäl
2014-03-24 12:40 #3 av: SaaraE

Hänger med hur du menar, tror jag! För dig kanske det inte är ett stort problem än, som du skriver, det finns mycket annat som bekrymrar dig mer i livet. Oftast så ser man inte ätstörningen som ett sådant stort problem fören någon börjar gräva i den och stör den i vardagen. Du kanske inte är redo för det än? Även om min personliga åsikt är varningsklockor på och ta i det innan det blir ännu värre.

Tråkig sits med psykologen. Tar ju oftast långt tid att lära känna någon, i alla fall till den bredden avv dom ser utan att man behöver berätta det...Men tänk att du aldrig kommer lära känna personen om du ljuger och får den att tro att du är någon annan.

Jag menar inte att det är lätt. Själv kan jag bli irriterad när dom inte förstår. När man kanske vinklar in på problemet lite grann, säger ett uns av sanningen utan en reaktion tillbaka. Blir frustrerad på att hon jag pratar med inte ställer mer frågor utan nöjer sig med att gå vidare och anse att det inte är något problem. Någonstans vill man ju bli sedd, man vill ha hjälp, annars befinner man sig inte hos en psykolog eller någon form av samtalskontakt. Låter kanske elakt skrivet men jag tänker att det måste vara så?

Vill du att hon ska förstå, någonstans djupt in i dig? Eller slår du bakut och ogillar henne?

Anmäl
2014-03-24 15:26 #4 av: saaandras

Jag ogillar inte henne, men går inte dit frivilligt och skulle såå mycket hellre skita i alla samtal än att sitta där... Tycker inte alls att det känns bra att sitta där och öppna upp mig för en människa jag inte väljer att träffa, som det enda jag vet om är hennes namn och yrke. 

Tycker allting är lite försent att försöka fixa nu, jag har lite för många problem och de går inte direkt att lösa alla så det enda jag vill är att försöka lägga allt bakom mig, få energi till att sköta skolan och bara kunna leva ett normalt tonårsliv. Om jag får hjälp med allt nu kommer jag få gå hos en psykolog i årtal innan behandlingarna är "klara". Det vill jag inte. Jag vill gå vidare NU! 

Anmäl
2014-03-26 00:12 #5 av: SaaraE

Önskar dig all lycka till :)

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.