Annons:
Etikettjag-behöver-råd
Läst 1388 ggr
saraceo
2014-04-10 08:15

Fånge hemma, viktuppgång

Jag är 24 år och fånge efter min viktuppgång.

Jag sa upp mig från jobbet, för att jag höll på att bli utbränd. Jag ville ta en paus för att "hitta lugnet", genom resa lite och bara vara. Men istället gick jag upp i vikt: 15 kilo på några månader.

Jag lovade att aldrig komma tillbaka hit, men jag bröt mina egna löften som jag brukar göra. Det är en jävla tvångstanke 😕 Så nu väger jag 75 kg till 160 cm. Jag kämpade i tre år för att gå ner i vikt, så jag fattar inte vad jag håller på med, varför jag förstör det så här! 😭

Jag känner mig fri när jag väger mindre, jag vågar vara någon. Jag kan kommunicera med både kroppsspråk och ord. Till helt okej grad i alla fall. Jag är annorlunda både med mig själv och alla i omgivningen.

Andra sekunden är jag samtidigt ALLT annat än fri, eftersom jag har en gnagande tvångstanke att inte få fortsätta ha en "bra" vikt. Jag antar att jag är rädd att förlora det (?). Och den känslan varvas med en press att jag måste gå ner mer. När jag hade för mycket kontroll så hade jag samtidigt väldigt starka hetsätningsperioder som slutade med att spy. (Bulimin har funnits i perioder under åtta år.)

Nu, sedan jag sade upp mig från jobbet, har jag överätit nästan varje dag (allt mellan 3000-10000 kcal, utan att spy). Jag ser så annorlunda ut nu att jag inte klarar av gå till affären. De senaste dagarna har det istället vänt till att jag nästan inte äter alls, eftersom jag inte har någon mat. Allt jag vill är att fly bort och lämna staden mitt i natten när ingen kan se mig. Jag söker på flygresor, tågresor och bilar hela tiden. Jag kan inte stanna. 😕

Min mamma ringde och frågade om vi skulle göra något… Tårarna kom som en attack, men jag fick förvränga rösten och låtsas vara rolig för att dölja att jag grät. Jag sa att jag inte kunde. Sanningen är att jag inte kan gå ut i annat än myskläder, för jag kommer inte in i mina andra kläder.

Jag har ingen aning om hur jag ska börja. Jag behöver HJÄLP! Jag vill ut ur min spiral! Men kötiderna är så långa, och hur vågar jag gå ut? Hur kan jag ens gå ner i vikt här i min lägenhet utan att röra på mig?

Jag saknar ett vanligt liv så mycket. Jag var 13 år när jag slutade ha ett normalt förhållande till mat. Och jag som aldrig gråter annars har blivit så himla skör nu. Tårarna forsar av doften från grannens matlagning. Tänk att det sitter en familj i lägenheten bredvid som ska sitta runt ett bord och äta middag, antagligen helt obekymrat.

Kommer det vara så här för alltid???

Gah, måste sluta gråta, måste sluta gråtaaa!!!

Annons:
litenvovve
2014-04-10 10:33
#1

Kära du, det kommer inte vara såhär för alltid! Mitt ledord genom min ätstörningsresa har varit acceptans. Genom att acceptera kommer man långt.

Jag tycker det låter som att du fokuserar väldigt mycket på vikten och SJÄLVKLART är det inte konstigt när du lider av en ätstörning.

Du bör inte fokusera på en viktnedgång just nu. Spiralen blir bara värre. Ett stort steg är att VÅGA söka hjälp och jag tror att du har den viljan till att göra det. Kötiden blir inte mindre för att du väntar med att söka hjälp, tyvärr. Om du ringer din vårdenhet och berättar hur du känner och också berättar vilka tankar som plågar dig, kan de nog leda dig till rätt vårdkontakt. Dom är trotts allt specialiserade på detta.

Det man ska tänka på enligt mig, är att man inte ska lyssna på alla negativa saker som sägs om vården. Det negativa är det enda folk pratar om. Jag har aldrig hört någon prata och berätta om en vårdkontakt som de varit NÖJDA med. Men dom FINNS där! Tro mig! Jag har haft fler positiva vårdkontakter än negativa. Det är dock det negativa som stannar kvar hos en. I varje fall i mitt fall.

Som jag förstår på din text så VILL du verkligen komma ur din ätstörning och jag, jag är ingen specialist eller någon psykolog men däremot har jag varit långt nere i skiten och trott att jag aldrig någonsin skulle ta mig ur det men tro mig, det GÅR. På botten känns allt omöjligt men det GÅR och du KAN!

Vänta inte, det blir inte bättre! Acceptera läget, acceptera att du behöver en vårdkontakt och acceptera att du har en ätstörning!

Vill du skriva av dig finns jag alltid på pm! Varm kram till dig, du kan bara du vill!

Upp till toppen
Annons: