Komma ut
Jag har haft en annorlunda relation till mat det senaste halvåret. Jag har undvikit mat, hetsätit och tränat för att kompensera för det jag ätit, vilket aldrig hänt tidigare i mitt liv. Jag lever ett relativt socialt liv och för att mörka för detta har jag byggt upp en föreställning om att jag "provar olika dieter" (raw food för tillfället, vilket gör att jag kan säga nej till annan mat) och förbereder mig för olika träningslopp och sportevenemang, just för att ingen runtomkring ska förstå att mitt beteende är sjukligt. Det tog till och med lång tid för mig innan jag själv förstod det.
Jag har aldrig ljugit för mina närmsta och vill inte heller göra det. Om två veckor ska jag träffa en terapeut för första gången och prata om mina matproblem. Jag vill helst inte att någon ska veta om det, men jag bor i ett hus med många vänner som säkert kommer undra och frågan är om det inte är bäst att berätta även om de inte "kommer på mig". Jag är också en sån person som älskar att laga mat, träna och är allmänt en glad jävel, så jag är lite rädd att de inte kommer ta mig på allvar… Det är nog det som är min största rädsla.
Har ni några tips på hur jag ska berätta om min ätstörning? Är det bättre om folk omkring vet eller är det bättre att hålla det som en hemlighet tills jag blir frisk?
Bra att du sökt hjälp iallafall! :-) Har du någon i ditt liv som du litar på lite mer? Tänkte om du kunde börja berätta för någon, du behöver ju inte outa dig till alla på en gång. Men annars brukar man väl säga att just missbruk, nu mat missbruk då, gärna gör att man ljuger och vill hemlighålla. Så jag kan tänka mig att ett steg mot att bli frisk torde vara att kanske inte ljuga om det iaf. Fast sen vad som är lämplig nivå på vilka man berättar för är nog inte så lätt. Något du kan prata med terapeuten om? Förlåt om det blev svamligt.
Vad rolig du är "en riktigt glad liten jävel" :) Tror inte att du behöver vara så orolig för att du inte ska bli tagen på allvar för att du kan vara glad samtidigt. Jag själv har alltid fått höra det av behandlare inom vården. Har till o med legat o skämtat när ena foten stod i graven, personalen bara skrattar till och tycker det är roligt att jag fortfarande kan skämta och slänga in små roliga kommentarer. Inte blev jag mindre sjuk för det. Det kan lika gärna vara åt andra hållet också, att dom tar dig på ännu större allvar om du har en sån personlighet eftersom att de då förstår att ätstörningen inte genomlyser ditt sätt att vara på.
Angående att ljuga. Vet du att jag tror inte man kan bli frisk från sin ätstörning utan ärlighet. Hela ätstörningen byggs upp på lögner, som du själv skriver. Du har verkligen planerat och ljugit strategiskt för att vilseleda dom omkring dig. Du behöver ofta något mer stöd, föräldrar, släckningar eller någon kompis som finns med i vardagen, utöver samtal hos terapeuten. När du slutar ljuga för dig själv och andra omkring dig kan du starta jobbet mot att bli frisk. Inte genom att ljuga sig igenom det. Sedan kanske inte alla i ens omgivning måste få veta. Jag har ex. en frizon på brukshundklubben. Där ser alla mig som hon som håller i kurser och är duktig med hunden. Det är ett andningshål. Men jag tror man ska vara försiktig med att hitta för många sådana.