Jag behöver råd!

Jag är rädd för att dö.

2014-05-12 12:52 #0 av: monstermash

Jag är sjuk.

Jag äter 3-5 gånger i veckan, och då blir det oftast snabbmat eftersom jag är för hungrig och utmattad för att kunna göra någon riktig mat. Dessutom konsumerar jag flera liter cola i veckan vilket skyddat omvärlden att inse hur dåligt jag äter. Kan man dricka cola har man inte ätstörningar, verkar vara människors melodi.

Mitt immunförsvar har gett upp fullständigt, jag har varit konstant sjuk sedan januari. Jag har problem med magen, och nästan konstant svaghet, jag svimmar även ibland och har fått rejäla humörsvängningar och spyr av hungern. När jag väl äter har jag inga problem med att behålla maten, jag kompenserar inte med träning och jag kan äta stora portioner - men jag kan ändå inte förmå mig att äta oftare. 

I år sökte jag mig till en kurator, men eftersom jag inte är underviktig tog hon det inte på allvar, men bad mig kontakta skolkuratorn och en läkare istället. Nu ska jag kontakta läkaren för att göra en hälsoundersökning, för skräcken att inte överleva har kommit krypandes. 

Jag är så rädd att jag kommer dö om jag inte söker vård. LedsenHur länge kan man överleva när man äter såhär lite? Det har gått ett halvår med dessa matvanor, men ätstörningsproblematiken har funnits i sju år.

Och samtidigt längtar jag något enormt till att kicka igång med träningen på allvar, någonting jag lagt på is tills jag mår bättre. Kommer använda denna tråden som bollplank, ni får hemskt gärna stötta mig på vägen.

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-05-12 13:03 #1 av: VildaVittra

Det behöver ju inte vara något psykiskt utan fysiskt. Har de tagit några provar angående ämnesomsättningssjukdomar?

Skulle det hjälpa om någon satt med dig när du åt? Kanske hjälpte till att laga mat?

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-05-12 13:14 #2 av: monstermash

Jag sökte för ätstörningarna för två månader sedan, och hon trodde inte det var någon fara, men sa att jag kunde göra en hälsoundersökning och bad mig kontakta skolkuratorn istället, så de har inte gjort några prover på mig alls.

Bor på internat så får både frukost, lunch, middag och kvällsmat serverat, det hjälper inte. Jag kan gå till matsalen och ändå inte äta.

Blir galen på mig själv, jag inser att jag måste börja äta, men det går ju inte. Jag vill men jag vill på samma vis inte alls. 

Jag vill förlora vikt, men inte såhär. Det är därför jag inte slutar med colan, är nog rädd för att tyna bort. Suck. Ledsen Jag har inte ätit på ett dygn, så ber om ursäkt om det är lite rörigt, är utmattad.

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-05-12 13:20 #3 av: VildaVittra

#2 Har du berättat om din problematik för de du äter med? Prova att göra det, det är som när man behöver gå ner i vikt, det är svårare att fuska om man har ögonen på sig. 

Sedan tror jag inte att du kommer dö, speciellt inte knall fall, finns många människor på vår jord som äter mer sällan än du till vardags. Men visst är det inte bra i längden. 

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-05-12 13:23 #4 av: JohannaEkroth

Då är min fråga, varför äter du inte? För att du är rädd att gå upp i vikt, eller för att du har svårt att fixa mat själv?

Känner igen mig lite av det du skriver, nämligen. Hamnade själv på sjukhus våren 2011 p.g.a. att jag slutat äta. Jag hade inte ätit fast föda på 2 månader då. Fick i mig lite soppa då och då. Men jag mådde så otroligt illa. Och min curse då, var kräkfobi. Och en magkatarr som härjade av stressen jag upplevde i mitt liv då.

Jag vägde 52 kg till mina 169 cm. 18,2 i BMI, dvs underviktig. Jag orkade inte gå utan att jag kände svimningskänslor. Jag var matt och det kändes som att livet rann ur mig, sakta men säkert. Jag var döende om jag fortsatte i samma bana.

Men det var inte därför jag hamnade på sjukhuset utan att jag fick hemska biverkningar av 2 st mediciner som krockade. Det visste man inte då när jag blev inlagd efter att min käke hoppat ur led 7 gånger. De trodde det var psykiskt. Eller min mamma tvingade dem att tro det. När läkaren på akuten såg med egna ögon käken hoppa ur led av en kramp, så var han snabb att ordinera en cocktail sobril och stesolid som jag fick injicerad. Sedan upphörde kramperna, och min rädsla.

Syster frågade om jag hade några allergier när hon tog emot mig och min säng uppe på avdelningen då när jag blev inlagd. Jag sa att jag är laktosintolerant. Men jag äter inte.

Varför äter du inte? frågade syster.

För att jag inte kan. Jag mår illa jämt och har kräkfobi och är rädd för att kräkas.

Nu är du iallafall på det bästa stället för att börja äta, sade syster. Tänk så rätt hon hade.

Jag åt lunch dagen efter, men maten stockade sig i halsen och åkte hiss i halsen av illamående. Jag åt 1/3 av maten. Men jag började äta då och har sagt att jag ska aldrig sluta, för jag vill inte må så igen.

Jag bodde hos min mamma efter jag kom ut från sjukhuset och fram till september, oktober det året innan jag orkade flytta hem igen.

Det tog till våren 2013 innan jag mådde bra psykiskt igen och mitt mående då, stressen jag levde i, har orsakat mig kronisk magkatarr. Äter Esomeprazol 20 mg varje dag och det håller den i schack.

Jag har Asperger och har svårt för matlagning p.g.a. brist på energi och ork att göra mat. Samhället med alla dess intryck suger musten ur mig för att orka med det viktigaste i livet för att överleva.

Nu, och sedan hösten 2013 väger jag 10 kg mer, ganska precis och jag var till min doktor på vårdcentralen då och han sa. Vad fin du är, vännen, har du gått ner i vikt?

Jag har gått upp 10 kg, sa jag förvånat.

Du är jättefin, sa han då.

Fysiskt mår jag bättre än någonsin. Jag har energi och jag fryser inte lika lätt. Blir inte lika lätt sjuk etc. etc.

Men jag skulle inte ha någonting emot att gå ner 4-5 kg. Men jag borde inte. För alla jag möter säger att jag ser så fin ut. Jag borde kanske lyssna på dem...

Problemet när man är så sjuk är att man är så ensam i sitt mående.

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2014-05-12 13:41 #5 av: monstermash

#3 Jag äter med min klass, och jag kan inte förmå mig att berätta för dem, känner dem dessutom inte särskilt väl. Det hade varit en annan sak om det var mina vänner, men jag är ytligt bekant med alla förutom två, och de två är det lite strul med just nu. Mina nära vänner tar studenten denna veckan så det skiter sig med att kunna få hjälp av dem på plats också.

Eftersom jag gått mellan två klasser, har de alltid antagit att jag ätit med den andra klassen, det är även vad jag sagt om någon ifrågasatt varför jag inte äter.

Det är klart att det finns människor som överlever på mindre, men om jag inte får hjälp är jag rätt övertygad om att jag kommer dö av detta. Känns som min kropp börjar ge upp.

#2 Jag har troligtvis både aperger och bipolär, så det finns säkert ett samband mellan det och detta som jag inte ser.

Jag är inte rädd för att gå upp i vikt, har inga problem med att laga mat och dessutom behöver jag ju inte laga mat själv heller. 

Det har blivit en vana att inte äta, och jag hatar att äta i matsalen. Dessutom smakar mat inte gott längre och det känns segt att sitta och äta. Sedan kan jag inte påstå att jag mår bra annars, finns många faktorer som gör att jag mår väldigt dåligt utöver ätstörningarna, som såklart påverkar. 

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-05-26 18:17 #6 av: Agnez94

Klarar du av att tex bara äta en tugga av maten? Det skulle ju ändå vara en framgång. Om du kunde äta frukost och äta müsli med fil (eller annat) och bara ta två tuggor och sen nöja dig? För att efterhand öka på. Magsäcken krymper ju efter ett tag så förstår varför du inte är hungrig. Kan du ta upp frukt på ditt rum? Eller köpa hem lite smågrejer. Om du klarar detta ska du vara riktigt stolt över dig själv. Tänk positiva tankar! Kanske inte om mat men om allt, det hjälper. 

Får du hjälp för att du är bipolär (har du fått det bekräftat av läkare)? Annars så kanske de kan hjälpa dig. Du befinner dig i en svår situation och behöver professionell hjälp. 

När du känner att ångesten smyger sig på så ta några djupa andetag (riktigt djupa, tills du lugnat ner dig), det är väldigt svårt att få panik om man andas djupa andetag. 

Lägg idéen med träningen på hyllan ett tag till. Din kropp har ingenting att ta av för det ändamålet

Har du någon familj du kan prata med? Om du pratar med en förälder så kan de vara drivande i saken istället för dig (om du ska till läkare osv.), vilket kan vara en skön avlastning.


Lycka till! Återkom med hur det går! 

Anmäl
2014-05-27 13:43 #7 av: monstermash

Klarar du av att tex bara äta en tugga av maten? Det skulle ju ändå vara en framgång. 

När jag väl börjat äta brukar det funka att äta en halv portion, eller en hel. Det är inte så jag bara äter en sked och sedan fortsätter svälta mig, utan äter jag så äter jag mig mätt också. Det är just det att jag inte äter så regelbundet som jag borde göra.

Kan du ta upp frukt på ditt rum? 

Jag inser att det är sjukdomen som talar, men det känns som så onödiga kalorier att börja äta frukt. Jag vill hellre fokusera på att börja äta riktig mat direkt, även om det kommer gå trögt. 

Får du hjälp för att du är bipolär (har du fått det bekräftat av läkare)? Annars så kanske de kan hjälpa dig. Du befinner dig i en svår situation och behöver professionell hjälp. 

Nej, jag har inte fått det bekräftat än. Jag ska försöka få igång en utredning nu, om det och asperger. 

Har du någon familj du kan prata med? Om du pratar med en förälder så kan de vara drivande i saken istället för dig (om du ska till läkare osv.), vilket kan vara en skön avlastning.

Jag kan inte blanda in min familj av diverse orsaker, annars hade det hel klart varit ett stort stöd.

Tack för ett långt svar! Blomma

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-05-27 13:52 #8 av: monstermash

Igår kväll låg jag på golvet med krampande mage när jag var med en killkompis, så han tvingade i mig några mackor. Även tack vare honom jag åt mat i söndags. 

Idag har det gått rätt bra på matfronten, magen gör ont men den är väl ovan vid att få mat också. Jag fick i mig frukost (tack vare killkompisen igår) flingor med fil. Känner mig nöjd med portionen men det var verkligen pissjobbigt att peta i sig en hel portion. Oberörd Vid lektionen innan lunch var det en av lärarna som bjöd på fika, så jag åt några kakor också. Därefter var det lunch, men då var jag mätt ifrån frukosten och fikan så pekade bara i mig lite makaroner.

Vi får se hur middagen går... Ångest över att jag ätit så mycket idag, men samtidigt är det en av mina favoriträtter till middag och har ont i magen. Oberörd

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-05-27 18:39 #9 av: Agnez94

Framgång! Du ska vara stolt över dig själv! Försök verkligen få läkarkontakt för du har ju helt klart en ätstörning (har inget med hur mycket/lite man väger att göra). Förstår att det kan vara tufft helt själv. Kan inte din skola hjälpa dig med det om du nu inte vill blanda in din familj? Kanske låter jobbigt och tjatigt men det bli lättare om man har någon att stötta sig och ventilera sig emot. Glad

Anmäl
2014-05-30 17:35 #10 av: monstermash

Nu har jag bara två veckor kvar innan det är sommarlov, så jag väntar med att blanda in skolan till hösten. Jag måste söka vård för andra saker som får gå före ätstörningarna, men jag kommer ta upp att jag har ätstörningsproblematik också.

Jag kan ju tillägga att jag faktiskt åt middag på kvällen. Nu har det varit dåligt med mat i några dagar dock, inte ätit sedan i onsdagsmorse, tänkte dock göra i ordning någon soppa idag så jag får i mig någonting. 

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-05-31 12:41 #11 av: [Konstig]

Jag tror inte du kommer att dö så länge du dricker och äter ibland... rasar du sjukligt mycket i vikt borde du söka akut vård eller liknande?

Anmäl
2014-06-03 13:44 #12 av: monstermash

Realistiskt tänkt, nej jag kommer inte dö. Däremot kommer jag skada min kropp något oehört i längden. Men det ska mycket till innan jag dör och dit tänker jag verkligen inte ta mig. 

Nu går jag tillfälligt på antidepressiva Mirtazapin som ska öka min hungerkänsla, förhoppningsvis hjälper det lite. 

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-06-13 01:30 #13 av: monstermash

Det känns rätt fruktansvärt när man äter tacos, en pita full med innehåll och är så mätt att man inte orkar göra något flera timmar senare, när man för några år sedan kunde äta typ två-tre utan problem. Usch.

Idag lyckades jag kränga en hel pizza, för ett tag sedan fick jag knappt i mig en bit av pizzan. Det går framåt.

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-06-13 01:32 #14 av: JohannaEkroth

Heja dig! KramasPartajarBallong

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2014-06-17 20:03 #15 av: monstermash

Det roliga under denna resan är att man ser framsteg hela tiden. Mitt mål är att kunna sätta igång med träningen igen så småningom, men då måste jag kunna äta normalt först. 

Nu har jag flyttat hem så nu ansvarar jag för middagen själv, vilket jag varit väldigt orolig över. Men det har faktiskt gått förvånansvärt bra - jag äter ett mål nästan varje dag.

I lördags lyxade jag till det lite extra med en skål med jordgubbar och två chokladmuffins utöver middagen, i söndags åt jag ingenting alls.

Idag gjorde jag ordning en stor grundsallad (sallad, gurka, morot & paprika) jag kan variera innehållet på. Så idag fick det bli sallad med gröna linser, kikärtor, vegetarisk schnitzel, sojakorv och kroketter till!

(Det sjuka i det hela är att jag faktiskt lyckades äta upp hela tallriken, mycket större portion än vad jag i vanliga fall får i mig).

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-06-18 12:55 #16 av: SaaraE

Egentligen är det inte sjukt att du lyckades äta upp allt, som du skrev. Det sjuka ligger i att du ens behöver fundera på att äta minst en sådan måltid om dagen, plus frukost och mellanmålen.

Anmäl
2014-06-18 14:25 #17 av: monstermash

#16 - I mina kretsar använder vi "sjukt" istället för "konstigt". Och jag vidhåller att det är otippat, eftersom jag i vanliga fall skulle blivit mätt på endast schnitzeln.

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-06-18 16:30 #18 av: Agnez94

Riktigt bra jobbat! Det låter som stora framsteg!

Anmäl
2014-07-03 15:33 #19 av: monstermash

Jag har börjat äta frukost, nästan varje dag denna veckan. Det kommer mer naturligt när jag äter frukost efter att varit fysiskt aktiv 1-3 timmar innan på morgonen.

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-07-08 18:33 #20 av: SaaraE

#17 Jag har inte skrivit att du äter konstigt...? Använde mig av ordet sjukt som du med skrev.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.