Någon att prata med?
För snart 4 månader sedan stod vågen på 60 - 61 kilo ,är 169 cm lång. Jag hade aldrig vägt så mycket och resan mot 50 kilo startade, har vägt som minst 54 kilo och det var för 2 år sedan. Och jag satte detta i verk, nu står jag här 53 kilo visar vågen och jag ser ingen skillnad.
Ångest för ingenting längre, för minsta lilla mat. Vissa dagar svälter jag mig själv och äter minimalt och vissa dagar så hetsäter jag som om jag aldrig har sett mat förut. Jag vill vara smal, jag vill trivas med min kropp. Vilket jag trodde att viktnedgången skulle göra. Men icket. Hatar bara min kropp.
Hade velat haft någon att prata med, få bukt på detta jobbiga tänkande hela tiden. Eller någon som är i samma sits.
![[VGN]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Du ska inte försöka få en tid till en psykolog eller kurator? Om du har åldern inne kan du säkert gå till ungdomsmottagningen.
Om ditt mål var att väga 50kg är så är väl 53 jättebra? Tänk också på att muskler väger mer än fett. Du kan fortfarande se likadan ut när du har en viss andel muskler som en viss andel fett och skillnaden är att vikten förändras om du har mer muskler. Det är det som är felet med BMI till exempel. En jättevältränad människa kan vara överviktig enligt BMI. Jag tycker att du först och främst ska prata med en psykolog eller liknande för att bearbeta. En god självkänsla gör så att du inte föraktar dig själv och din kropp i samma utsträckning
#1 Är 22 år så är för gammal för ungdomsmottagningen. Ja har alltid varit normalbyggd mer eller mindre. Och ja jag vet "Muskler väger mer än fett". Vill uppnå den där kicken igen som när man ställde sig på vågen och insåg - 3 kilo, vilken lycka. Nu är 53 kilo "vardagsmat" då jag vägt det i 2 veckor nu. Så dem där 3 kg skulle göra så mycket, att nå den där kicken, 50 kilo.
#2
Rackarns då! Du kan inte vända dig någon annanstans? Du kanske inte ens ser det som ett alternativ, att få en tid till en psykolog?
En annan sak som du kan testa ,om du är intresserad, är att börja läsa feministiska bloggar eller kanske läsa på FeminismiFokus. Det finns många bra bloggar som uppmuntrar först och främst tjejer till att tycka om sig själva och förstå att samhället har skeva normer m.m. Du kanske åtminstone kan finna tröst och styrka hos dessa bloggare.
Är du säker på att du inte får gå till ungdomsmottagningen? Jag var där på samtal när jag 22 :) Kram
#4
Det kan se olika ut. Tror att ungomsmottagningen där jag bor tar in tjejer upp till 22år och när det gäller killar är det upp till 25år om jag minns rätt 🙂
Okej, men jag tänker att det är värt att kolla :) annars finns ju vårdcentralen, dom kan vara bra :)
#TS
Jag föreslår precis som MissFlisan har skrivit. Du kan testa och se om du kommer in på ungdomsmottagningen annars är väl vårdscentralen ett bra alternativ 🙂
Jag har alltid tyckt att det är svårt med kontakter som ska upphöra vid en viss ålder, typ kurator på skolan - man tar studenten, ungdomsmottagningen eller BUP - man blir för gammal. Innan jag flyttades över till ätstörningsteamet i vår stad gick jag hos en kurator på vårdcentralen. Dom kanske inte kan ha samma breda och täta kontakt som vissa behöver. Medan det för andra är jättebra! Testa dig fram, det kan vara skönt att prata med någon!
Se en fråga. Vad är det som får dig att tro att du kommer känna dig smal och lycklig om vågen står på 50 istället för 53? Det är tyvärr bara sjuka tankar som spelar dig ett spratt;/
#7 Den upphör vid 20 års ålder. Då jag var där och gjorde nya recept på mina p-piller för länge sedan när man åt sånt och då sa de när jag var 19 år och skulle strax fylla 20 att efter 20 år får jag gå till vårcentralen….
men samtidigt så känns det som om dem på ungdomsmottagningen inte är kunniga? Alltså inte mina barnmorskor iaf.
#8. För att då har jag lyckats med mitt mål. Jag har lyckats med någonting
Vore det inte bättre att lyckas med att må bra mentalt och känslomässigt även om du inte väger som du egentligen vill? Känna att man duger och är fin iaf 🙂Så länge man har en livsstil man är nöjd med, inte har några allvarliga sjukdomar, orkar göra det man behöver och vill så kan det väl inte spela någon roll om man väger lite för lite eller för mycket.
Ja fast jag har alltid känt mig obekväm i min kropp, redan i ung ålder. Alltid haft de där tankarna, men inte tagit det i verk helt förrän nu. Var en sväng tidigare förra året i samma veva men slutade vid 54 kg och gick sedan upp till 60 kort där på. Trivs inte i 60 kg, inte i 55,54,53 kg, Trivs inte i någon vikt . Känner mig stor heeeela tiden..
Förstår vad #11 menar. Det är ju ett mål. Det blir egentligen bara sjukt att stirra sig blind på siffror samtidigt som man gör det vid en ätstörnings problematik och då går det inte riktigt att bara sluta.
Jag tycker absolut att du ska söka upp en samtalskontakt. För när du sen går ner de där kilona och får din kick så kommer din hjärna bara att vara nöjd ett litet tag. Sen kommer dina tankar att komma på att du nog borde gå ner ytterligare några kilon för att få kicken igen. Detta blir en ond cirkel och så fastnar du i sjukdomen. Du måste distansera dig från alla tankar som snurrar i ditt huvud, inte fastna i allt tankarna säger. Låt tankarna komma och gå men fastna inte i dem. Tankar och känslor kan vara väldigt obehagliga men de kan aldrig skada dig. Det enda som kan skada dig är hur du agerar på dessa tankar och känslor. Tillåt ångestkänslan att få finnas till, kämpa inte emot eller fly från den . Jättesvårt, jag vet men flyr du eller försöker kontrollera den genom att tex inte äta - så blir det bara värre och värre. Försök träna på medveten närvaro i nuet med andningsövningar. Sök på nätet! Släpp kampen med dina tankar/känslor!
Jag tycker att #14 har kloka synpunkter så jag håller med 🙂