Du behöver inte skära dig
Ibland kan jag få en känsla av att människor med en ätstörningsproblematik tror att man även måste ha ett självskadebeteende för att vara tillräckligt sjuk. Har både hört och läst här inne att många inte fått hjälp eftersom att ätstörningen inte gått så långt. När man sedan återkommer några år senare med en breddad problematik så som ex. påökat självskadande får man en helt annan hjälp. Det här tycker jag är hemskt, om inte skrämmande…?
Själv har jag en söndertrasad kropp som aldrig kommer bli hel igen. En ätstörning kan självklart sätta spår i kroppen som hänger i livet ut. Men jag vill ändå verkligen slå ett slag för detta.
Du behöver inte självskada för att vara tillräckligt sjukt! En ätstörningsproblematik är svår nog att bli frisk ifrån.
Det håller jag med om, även om jag har båda. Jag hatar att folk inte fattar hur farligt ätstörningar är. Ibland tar de inom psykiatrin en på större allvar ju djupare man skär, eller ju längre man svälter sig. Så har jag upplevt det iallafall. Jag fick hjälp snabbt med självskadandet, och det var pga. av att jag skar så djupt. Det är hemskt att det ska vara så. Man kan må minst lika dåligt om man så bara river sig lite på armarna. Vad gäller ätstörningar är att inte äta, eller äta för mycket eller vad man nu gör, bara konsekvensen. Ätstörningen sitter ju i huvudet, och kan vara lika allvarlig om man så är normalviktig.
Så det är vad jag tycker…
#1 Har lite samma erfarenheter som du där, hade inte alls fått den hjälpen om inte det andra kom in i bilden.
Men jag vill ändå lyfta fram till andra att jag träffat åtskilliga tjejer och killar med en ätstörning som fått hjälp - utan ett hav andra diagnoser eller problem.
Ja, ibland känner man ju att det kan vara svårt at tas på allvar. Tilexempel att man har en ätstörning, men är rädd att om någon får reda på det ska säga något i stil med, "Bar det?"
Man försöker liksom lägga mer vikt, för att tas på störra alllvar. Man är rädd att folk ska tro det är lätt at må bättre, så man lägger mer för att det ska blir värre.
Bright light creates black shadows.
Never say never and Never say Forever
#3 Ja sorligt nog är det väldigt vanligt tror jag också!
Men vad man än gör så har det gjorts hundra gånger innan, även om du dör.
Bright light creates black shadows.
Never say never and Never say Forever
Har upplevt att de jag träffat inom psykiatrin inte bryr sig om man gör "dumheter" som de brukar kalla det. Det är som att de fått lära sig att inte uppmärksamma sånt… Har haft skärsår och brännsår, ingen har låtsas om det… Berättat om min starka ångest inför att äta - ingen har reagerat. Har berättat om allvarligt menade självmordsförsök - men de verkar bara tro att allt detta är ett sätt att få uppmärksamhet…!? Om man har "tur" eller har uppmärksamma anhöriga som "skyddar och räddar" en, då hamnar man ju aldrig på akuten. Och då är det inte på allvar…
Du har allt inom dig. Bara tro på din egen styrka! Låt INGEN trycka ner dig!