Kroppens signaler

Vågar ni bada?

2014-07-19 20:47 #0 av: SaaraE

Många skäms ju oerhört över sin kropp vid en ätstörnings problematik. Hur är det för er? Vågar ni hoppa i poolen, havet eller sjön någon gång? I så fall, hur kommer ni över den rädslan om det finns någon där från början?

Anmäl
2014-07-24 21:59 #1 av: [Wildcat84]

Jag gillar inte att bada...

Håller händerna för min mage hela tiden och drar in den så mycket jag kan... I vattnet går det bra ända tills jag kommer på att en del har cyklop...
Vid havet går bättre då människor inte är så nära. Så då kan jag gömma mig...
Går ofta runt med handduk...

Anmäl
2014-07-28 12:51 #2 av: SaaraE

Jag saknar verkligen att bada även om jag aldrig kan tänka mig att göra det när jag ser ut som jag gör. Kan beundra gravt överviktiga personer som badar, förstår inte att dem vågar (men det är väl ätstörningen som pratar i huvudet där kanske)

Anmäl
2014-07-29 19:01 #3 av: Atropa

Jag älskar att bada, men undviker helst. Om jag nu väl hoppas i plurret så håller även jag för magen och försöker höra mig så smal som möjligt. Ångesten som man får på stranden är jobbig, men den går över på kvällen. Men fy vad den ångesten och den dåliga självkänslan skär i mig!

Anmäl
2014-07-30 15:59 #4 av: [Oceansoul]

Jag är frisk men har bakgrund av flera år av tröstätande då jag blev mobbad, skämdes något oerhört som överviktig för att visa mig och jag vill faktiskt inte visa mig nu heller. Jag hade en period när jag var care-free precis efter att jag blivit frisk från min depression men självförtroendet och en del av självkänslan har kört i botten av att man är arbetslös och har blivit illa behandlad i tidigare relationer. 

Anmäl
2014-08-03 11:51 #5 av: SaaraE

#4 Är du verkligen helt frisk då?

Anmäl
2014-08-03 15:24 #6 av: [Oceansoul]

#5

Från ätstörningsproblematik ja, är också frisk från depression.. Dålig självkänsla betyder inte automatiskt att man är sjuk... Självkänslan är något som jag måste jobba med det vet jag fullt ut. Vet att hjärnspöken från förut lätt letar sig tillbaka men att hetsäta eller att svälta mig för att jag inte tycker om mig själv vet jag inte är värt det och ingen lösning. 

Anmäl
2014-08-03 17:31 #7 av: SaaraE

Nej det är klart att inte dålig självkänsla betyder att man har en ätstörning. Halva Sveriges befolkning har väl dålig självkänsla känns det som:/

Anmäl
2014-08-03 20:06 #8 av: [Oceansoul]

Vi sätter mycket press på oss själva eftersom att det finns så otroligt mycket man vill leva upp till, den psykiska ohälsan ökar och jag tycker definitivt att man ska göra det mer lättillgängligt för människor som har olika slags problem att få hjälp. Jag står i kö till KBT sedan 3 månader tillbaka :/

Gick lite OT, sorry.. 

Anmäl
2014-08-04 12:48 #9 av: SaaraE

#8 Gör inget för det du skriver är så intressant. Det är ju så många som tvingas stå i kö till terapi, behandlingar eller avdelningsplatser...att när dom väl kommit som nummer ett är problemet så stort att det inte går att lösa med enbart just den hjälpen - man sätts återigen upp i kö för något annat.

Hemskt är det faktiskt! Hoppas verkligen du får komma till någon snart! Har dom sagt någon max väntetid?

Anmäl
2014-08-06 12:55 #10 av: [Oceansoul]

Absolut, jag undrar egentligen vem som avgör om det är "allvarlig nog" om man bör få hjälp direkt eller ska få stå i kö. Vad gällde min depression hamnade jag hos BUP direkt eftersom att mina föräldrar pressade dem riktigt ordentligt och jag fick fortsätta gå dit även när jag var över 18 trots att jag mådde betydligt bättre. Det var väl just eftersom att jag fick hjälp så fort som jag kunde bli frisk och tycker med ett ökad psykisk ohälsa hos ungdomar att man bör fokusera på att man ska få hjälp så snabbt som möjligt. 

De har inte sagt något om tider bara att jag ska lägga en anmälan och att de kommer att kontakta mig. Som tur är är det inte fara för mitt liv men definitivt för min hälsa i det här fallet..

Anmäl
2014-08-09 18:47 #11 av: SaaraE

Tycker du är så stark som orkar vänta! Även om det inte är ren panik så är det väl rätt tufft att stå helt ensam tänker jag? Efter att min kontaktperson sen 5 år i öppenvårdspsykiatrin slutade har jag gått utan samtalsperson. Har aldrig saknat det eftersom att jag har personal där jag bor MEN just den där terapi delen kan jag inte få av den här personalen. På något vis så kommer man inte vidare helt och hållet, är det så för dig också? (även om vi kanske befinner oss på olika stadier)

Anmäl
2014-08-11 20:47 #12 av: Jetaime

Ibland, beroende på var, när och hur. Oftast och det blir sådär spontat och det bara blir av. Börjar jag tänka för mycket är det kört.

Sajtvärd för Australian Shepherd.ifokus!

Anmäl
2014-08-11 21:56 #13 av: [Oceansoul]

Jag kan verka stark men det har påverkat mitt sociala liv något oerhört och jag vill bara gråta över hur svag jag känner mig ibland och att man känner sig maktlös. Men att ge upp finns inte, efter allt man gått igenom under åren med mobbing, hetsätningarna, depressionen så har jag ändå lyckats komma långt med studierna.

Tråkigt att du inte får det stödet du behöver :( hoppas att du kan hitta styrkan i dig själv att ta dig vidare. Psykatrin i Sverige har långa vägar att gå om alla ska få hjälp tyvärr. Jag hade en kompis som gick igenom ungefär samma sjukdomsprocess som jag själv när jag var sjuk och jag blev frisk just eftersom att jag har höga ambitioner, hon mår bättre men är väl inte helt hundra fortfarande. 

Jag behöver mediciner och ev. gå igenom om det finns något omedvetet som orsakar mina problem (jag har mina aningar men har inte vågat ta tag i det) Kämpa på! Jag tycker ändå att man är stark om man kan hålla sig någorlunda stabil på egna ben och är påväg mot tillfrisknande!

Anmäl
2014-08-13 16:38 #14 av: SaaraE

# 13 Förlåt för ordvalet. Ser det nu i efterhand att det är så lätt att misstolka. Jag har svårt själv med att någon säger att jag är stark och duktig som faktiskt står ut i det här utan att göra något.

Kan tänka mig att det blir ett jämförande för människor (även min tabbe här ovan) i att många kallar en stark för att man inte är kvar i det mest akuta. Ibland slås jag av tanken att det är dom som precis kommit ut från det värsta som är i störst behov av hjälp, men att dom får vänta länge.

Anmäl
2014-08-13 16:40 #15 av: SaaraE

#12 Har spontat hoppat i poolen hemma några gånger denna sommar. Alla gånger med kläder och då jag har varit ensam i huset. Men häromdagen badade jag ihop med mamma. Iof med leggins och en stor T shirt. Men jag badade med någon annan:)

Anmäl
2014-08-15 16:07 #16 av: Proktologi

jag badar helst helst helst inte. jag mår dåligt av att duscha själv

Anmäl
2014-08-16 11:08 #17 av: SaaraE

# Menar du att du gärna vill ha med dig någon då du duschar? Eller att det är en plåga att göra det trots att det bara är du som ser hur du ser ut?

Anmäl
2014-08-16 11:44 #18 av: Jetaime

Kan tillägga att jag oftast badar med min hund och bryr mig då inte så jättemycket om dom runt omkring så länge det är folk som jag INTE känner.

Sajtvärd för Australian Shepherd.ifokus!

Anmäl
2014-09-12 17:47 #19 av: litenvovve

Hmm, hade väl badat om jag gillat det och de dagar jag känner mig nöjd med min kropp. För det händer. Men som höggravid, som jag varit denna sommar, så absolut inte nej. 

Anmäl
2014-10-21 13:05 #20 av: Linneahorse12

Jag älskar att bada men hatar min kropp

förösker dölja den så gott det går..

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.