Har ni någon gång upplevt en väntande, rastlös känsla när man liksom försöker gå ifrån ätstörningen och börja äta igen? Nu när jag äter med personal hemma flera gånger om dagen känns bara dagarna som en står väntan. En väntan på att nästa måltid ska komma och mellan det mediciner. Hur får man igång livslusten igen?

Nu blir det bara att jag tänker på vad jag ska äta när dom kommer, hur fort jag ska äta eller hur jag ska bortförklara mig till att inte göra det alls. En sak som jag skäms över är att jag blir hungrig mellan måltiderna. Det är som en förbjuden känsla som inte får finnas till i ätstörnings värld. "Hur kan du vara hungrig när du är så stor". Nån som känner igen sig?