Annons:
Etikettjag-behöver-råd
Läst 763 ggr
[GalleonFang6126]
2014-08-09 17:09

Relapse

Hej! När jag var 13 hade jag ortorexi och sedan "gick det över" (lärde mig att hantera det rättare sagt) med hjälp av mamma, pappa och psykolog.

 Men nu på mitt sommarjobb så jobbade jag i ett kök där jag endast hade tillgång till enligt mig fet mat, som gjorde att jag började få matångest. Det slutade med att jag spydde upp maten jag åt där efter lunchrasten.

Mina föräldrar är jätterädda för att jag ska må dåligt igen (har haft depression, ångest + ätstörning då). De säger att vår familj aldrig mått så bra som vi gör nu. Så jag är rädd för att berätta detta för dom och sabba hela familjegrejen…

Försöker därför hitta hjälp på andra sätt och döljer under tiden detta för dom. Har ingen erfarenhet av bulimi men jag antar att det är det jag håller på med nu… Någon som har några tips på hur jag ska övervinna detta? Är 19 år nu och är trött på att maten ska styra mitt liv.

Annons:
vallhund
2014-08-09 17:31
#1

Enklast är att förklara hur det ligger till för din familj, så de känner sig inkluderade samt att du ger dem möjlighet att vara stöd för dig. De blir nog mer ledsna om det går fel för dig/du mår apa o de inte fått möjlighet att finnas där för dig.

mvh

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

SaaraE
2014-08-09 18:36
#2

När jag blev sjuk i bulimi bodde jag fortfarande hemma. Har genom åren haft ett självskadebeteende som gång på gång kommit fram till mina föräldrar. Så här i efterhand (ca 6 år sen) så kan jag och mina föräldrar prata om att de trots allt var "glada" när det kom fram. Det blev som du beskriver. Skolan ringde hem och berättade, fick hjälp och dom trodde jag var mot det friska men sen efter några månader så fick dom reda på att jag fortfarande höll på och ja så fortsatte det i två år. Jag kände mig så dum för som du skriver, dom kunde säga till mig att dom var så glada för att jag mår bättre och att vi äntligen kunde prata om saker - inte vile jag då bräcka det och förmedla att jag fortfarande skar mig och kräktes..

Blev mest irriterad då när jag frågade runt hur jag skulle göra, alla skrev att jag skulle vara ärlig. Det låter så tråkigt men jag tror faktiskt att det är bäst. För till slut så kommer dom få reda på det ändå. Vågar du inte prata med dom, har du någon som kan hjälpa dig? Kan du skriva till dom? (En förklaring och sedan säga att vi kan prata därefter då dom läst för att du inte ska bli avbruten eller tappa tråden).

Tror verkligen att du behöver deras stöd i det här. Det är svårt att försöka bli frisk från en ätstörningsproblematik medan du samtidigt ska jobba med att inte visa det för dom du bor med. Det är lätt att ätstörningen drar med sig lögner och så späs det på när du måste ljuga för dina närstående.

Känns det helt uteslutet att faktiskt vara ärlig emot dem?

Sara - Sajtvärd för Ätstörningar ifokus

 

[GalleonFang6126]
2014-08-11 10:49
#3

Tack för feedback! Nja alltså det är jobbigt att hålla sånt gömt och deala med det själv precis som ni säger. Det är bara det att jag inte vill sabba nånting som sagt… Men jag förstår att det ligger nåt i det att faktiskt berätta också. Dels för min skull och dels för deras skull. 

Jag blir ju också på sämre humör allmänt som kanske tas ut på mina familjemedlemmar, vilket inte heller är bra. Och då kanske det tillslut känns som en lättnad att kunna förklara varför jag mår som jag mår.

Min pojkvän och jag gjorde slut nu också så jag tror att det triggade igång det ännu mer, och jag skyller mitt dåliga humör på det…

Upp till toppen
Annons: