Annons:
Etikettövrigt
Läst 620 ggr
SaaraE
8/9/14, 6:43 PM

Syskons reaktion

Ni som har eller lider av en ätstörning. Mår dåligt eller på något sätt inte är helt frisk. Har en undran hur ni har gjort md era syskon. Jag har en två år yngre lilla syster som inte alls mår dåligt, hon är tvärt om väldigt säker i sig själv - någon jag ser upp till. När jag blev sjuk ca 16 år var hon 14 och fick ta ett ansvar hemma som jag skäms för idag. Vet att mamma var på henne om att gömma rakhyvlar osv. Det måste ha varit ett helvete för henne och ännu mer de gånger som hon glömde.

Hon har alltid varit så stark men vi har aldrig pratat om det så mycket genom åren. Jag var inlagd i ca två år inom psykiatrin och ett år på behandlingshem. Hon var rädd för miljön och kom bara nån gång och hälsade på. (förstår henne). Nu när jag kanske är mer insnurrad i skiten än någonsin har vi börjat få en mycket bättre kontakt. Men! Hur ärlig vågar man vara?

Hon ber mig berätta och förklara, hon vill veta mer hur jag mår osv. men vart drar man gränsen? Är så rädd för att kontakten ska bli konstig igen.

Sara - Sajtvärd för Ätstörningar ifokus

 

Annons:
-Nico-
8/12/14, 9:58 PM
#1

Det är en väldigt klok och svår fråga. Själv har jag inga småsyskon, men två storasyskon. Såklart påverkas familjen av mitt mående, men vi är rätt härdade då storasyster är bipolär och haft psykoser. De har tagit allt väldigt bra, och min syster har förstått mig mycket när det gäller ätstörningen då hon också haft det problemet. 

Jag tycker du kan ge henne en klar bild av vad som händer, utan att ljuga. Däremot behöver du inte berätta mer än vad som känns bra, men så att hon förstår. 

Ganska dåligt svar men hoppas det bidrog lite…

SaaraE
8/13/14, 4:34 PM
#2

Inget dåligt svar. Ja ibland är det lättare om någon i släkten eller familjen också haft problem, då blir det inte en lika stor och konstig sak som faller in i familjens liv tänker jag. (Självklart är det ett stort problem och orosmoment, men jag tror att du förstår vad jag menar?)

Jag har börjat med en sak och det är att inte längre ljuga när hon frågar hur det är, eller varför jag blev inlagd denna gång osv. Kanske en början tänker jag? Det är så svårt tycker jag att liksom bara berätta. Lättare om någon frågar, men då kanske hon hamnar i att hon inte vågar fråga..

Sara - Sajtvärd för Ätstörningar ifokus

 

Upp till toppen
Annons: