Det är hemskt att försöka att undvika hetsätningen. Det infinner sig ett sådant enormt sug att det kan vara omöjligt att stå emot. Inte enbart hunger utan just sugen. Det är en lätt utväg - jag äter och kräks - som ingenting har hänt är suget borta och dagen kan fortsätta med andra tankar.

Jag kan uppleva ett stark känslomässig ras när jag undviker att hetsäta. Allting blir bara värdelöst, tråkigt och ja de depressiva tankarna blir mycket värre. Det borde få vara tvärt om. Att en glädje och stolthet infinner sig direkt då man klarat av att inte hetsäta - det är ju en stor sak som bulimiker att klara av det! Ändå så lämnar inte dessa känslor mig över huvud taget.