Jag behöver råd!

Vad är en ätstörning?

2014-11-21 00:49 #0 av: solskugga

Kanske en konstig fråga.. Men min man reagerar lite när han råkar få höra talas om mina matvanor och tankar kring mat och vikt... HAN tycker att det är ett problem.

Men, själv ser jag det inte så. Jag ökade kraftigt i vikt (30 kg, efter en skada + medicinering). Mådde mkt dåligt av detta och berättade om det åtskilliga gånger för de kontakter jag då hade inom psykiatrin. Men ingen reagerade.

till slut tog jag saken i egna händer. På 2 1/2 år har nu jag tappat ca 25 kg.

Det har varit genom hård, målmedveten träning (trots att jag har en massa skador o då får rätt ont) samt en successiv övergång till sundare kost.

Jag anser själv att jag bara lever hälsosamt. Äter till frukost egengjord fullkornsvälling med mörkt bröd till. Lunch 3 kokta ägg (förut havregrynsgröt oxå, men det orkar jag inte få i mig längre), men dricker mjölk till o äter oftast ett fullkornsbröd till. Middag, ja, då äter jag väl med familjen, det de äter, men mindre portioner och mer rivna morötter, fullkorn mm. Kvällsfika samma som frukost. ALDRIG godis, chips, choklad, läsk, socker, vitt bröd mm.

Brukar ta nån frukt som mellanmål.

Visst blir jag sugen ibland när de andra äter nåt gott, men jag stålsätter mig...

OM jag någon gång (vid storhelger eller födelsedagar) ändå har "fuskat" och ätit något onyttigt så mår jag mkt dåligt... Har ibland gjort mig av med maten.. Eller farit ut och joggat en stund mitt i natten för att försöka förbränna det... Blir så arg på mig själv för att jag saknar självbehärskning. Kontroll.

Varje morgon när jag vaknar tänker jag på dagens vägning. Ska jag bli nöjd, besviken eller bara likgiltig (om inget hänt).

När jag t.ex. fått magsjuka har jag blivit glad, för då vet jag att jag tappar lite i vikt.

Jag kan förstå om detta verkar sjukt och överdrivet, det skulle jag nog själv tycka om jag bara fick höra om det.

Men i mitt fall så ser jag det inte som ett problem, så länge som jag väger för mycket. Även om jag nu iofs väger inom normalintervallet för min längd, så VET jag vad jag HAR vägt. Vad jag BRUKAR väga. Innan jag är där är jag inte nöjd. Och innan jag är där ser jag det inte som ett problem. Tycker inte att jag har en ätstörning. Jag BEHÖVER ju gå ner i vikt! Och - jag äter ju bara nyttigt och tränar. Det är ju hälsosamt!

Om det skulle fortsätta EFTER jag kommit ner till min normalvikt skulle jag kunna kalla det för ett problem.. men inte nu. Dessutom - ingen på psykiatrin har reagerat när jag berättat om min "ångest" inför mat och ätande. Så, då borde det inte handla om någon form av ätstörning. Eller hur?

(Jag får nu oxå en medicin mot misstänkt ADD, Concerta, och den sägs kunna ge mindre aptit som  biverkning. Jag är alltid livrädd vid medicinuppföljningarna att de ska dra in den, så jag svarar alltid snabbt att jag inte märkt av några biverkningar alls.. Jag vet faktiskt inte om den påverkar min aptit, men vill inte chansa).

Vad tycker ni? Har min man rätt? Är det sjukligt och borde jag söka hjälp?? Eller har jag rätt i att jag faktiskt behöver gå ner några kilo till och sen kan vi diskutera mina matvanor. Jag vet ju vad jag anser, men vill ju gärna höra andras åsikter.

Anmäl
2014-11-21 01:00 #1 av: Lia

Nu har jag mest bara skummat igenom texten, men jag tycker att det låter som en väldigt stark önskan att nå målvikten, och inte någon ätstörning. Sen kan det ju säkert vara det också. Men det är inte det intrycket jag får i alla fall.

Men sen kan man ha ätstörningar oavsett om man är under- normal- eller överviktig. Det har ingen betydelse, utan man får ju analysera tankarna för att kunna svara på den frågan. Men ja, ingen här kan egentligen svara på det, det kan bara någon på psykiatrin eller i vården göra.

Men känner du inte det det är några problem för dig, då är det ju löst egentligen Glad Då behöver du väl ingen direkt hjälp av psykiatrin?

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-11-21 19:06 #2 av: solskugga

Tack! Då kan jag koppla bort allt "tjat" och fortsätta som vanligt. Skönt!

Ber oxå om ursäkt, har uppmärksammats på att jag visst haft (har?) nåt otyg i min dator el webläsare, som gjort att det lagts in länkar i det jag skrivit ovan.

Jag har nu gjort ytterligare åtgärder för att stoppa det, men om texten nu oxå blir konstig så lovar jag att INTE skriva något mer inlägg från min dator... Skäms

Anmäl
2014-11-22 17:20 #3 av: Lia

#2 Ja, mår du bra, på riktigt, och bara vill gå ner i vikt så är det ju inga problem :) Jag tex slutar äta helt eller delvis. Det är inte lika bra liksom.

Jag hade också detta problem med länkarna. Jag gick in i program på datorn och tog bort program jag inte kände igen, så försvann det :) Men det du skrev sedan hade inte länkarna i alla fall! Tummen upp

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-11-22 19:18 #4 av: solskugga

Så bra att texten se normal ut nu. Du funkade det visst till slut. Glad

Jag tar gärna till mig ord om att jag inte har någon ätstörning. Det är ju vad jag själv intalar mig. Det är min sambo som ibland påpekar att jag tänker och reagerar sjukt kring mat och ätande... Det är rätt jobbigt att försöka förklara.

För som jag skrev, så anser jag att jag bara är DISCIPLINERAD och HÄLSOSAM! Det är ju nåt bra!

Att jag sen kommit på vissa knep för att hålla frestelserna borta är väl inte direkt sjukt? T.ex. att knyta en halsduk hårt runt magen, för att mota bort hungerkänslorna? Men, det gör jag bara när jag redan ätit något den dagen och vet att kroppen redan fått näring. Helst skulle jag väl inte äta alls (då går ju viktminskningen snabbare), men jag bli ju hungrig, förstår att jag måste äta och gör det. Då kan jag väl inte ha en ätstörning?

Likaså det att jag ibland "gör mig av med maten". Men, det är bara ibland och BARA när jag ätit något otillåtet/olämpligt/onyttigt eller för mycket. Om jag hade en ätstörning borde jag väl göra det varje dag/hela tiden - oavsett orsak?

Det var värre förut, då fick jag stark ångest bara någon nämnde "äta" eller "middag" eller nåt sånt. Nu kan jag iaf vara med. Måste inte alltid ta lugnande tabletter eller skada mig själv för att tanken på mat gör mig så skräckslagen. Så jag ser en stor förbättring.

Och - bara jag kommit ner till min normalvikt så behöver jag inte tänka på vad jag äter och väger hela tiden. Det här är bara något tillfälligt, som har en ORSAK!

Jag gör allt jag kan för att övertyga min sambo om att det här INTE är ett problem och att det istället är något BRA och HÄLSOSAMT! 

Bra mår jag väl inte direkt, men jag ser det som att det är naturligt, då jag gått upp så mkt i vikt och inte varit "mig själv". Sen har det varit så mkt annat jobbigt i mitt liv de sista åren, saker som jag inte kunnat påverka. Så det har känts skönt att ha NÅGOT som jag själv kan påverka!

Jag KAN bli smal. Jag KAN bli vältränad - om jag bara kämpar och är disciplinerad!

Anmäl
2014-11-22 19:29 #5 av: Lia

Dricker du ordentligt med vatten? (1,5-2 liter) Sen kan det ju hända att du haft en ätstörning och frisknat från den, men att det är vad din partner och omgivning fortfarande ser? Samtidigt, vissa saker du beskriver låter inte helt hälsosamt, men det är ju också så i texter - det är ju svårt att se hur mycket i det stora hela som görs på detta vis.

Hoppas i alla fall att allt går som du önskar! Och du skriver ju att du får i dig din näring, det är ju hälsosamt i alla fall!

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-11-22 21:04 #6 av: solskugga

Dricker.. hmm det blir väl 8 - 10 dl/dag ca. Med vällingen o sen mjölken till lunch.

Och nyttigt... Jag vet ju att man behöver protein och fibrer... Så jag äter mina 3 kokta ägg/ dag samt fullkornsvälling + fullkornsbröd. Och ofta middag också.. Kan väl erkänna att jag gärna "glömmer bort" den om ingen påminner mig, men jag brukar äta middag några dar/vecka. Däremot äter jag mkt bananer och äpplen ist

Jag VILL inte se det som ett problem! Jag VÄGER ju faktiskt för mycket! Ska kanske inte nämna siffror här, nån kanske mår dåligt av det, men jag väger (suck!) 65 kg... SKA väga 56 kg (är 164 cm lång). Vet det där med variation och BMI mm, men jag HAR vägt 56 kg i hela mitt liv (förutom de sista åren). Och jag var då dessutom vältränad, dvs hade en hel del vikt i form av muskler.

Erkänner väl att jag VILL få medhåll om att jag INTE är sjuk på något sätt, för att få stöd åt mina tankar. Men anser ju samtidigt att de är riktiga.. Har väl kanske en viss oro inom mig, men jag vill inte riktigt låtsas om den och tar in allt jag hör o läser för att få stöd för mina tankar. Och jag tolkar det ju som att jag INTE har en ätstörning. Du/ni som finns här har väl olika former av erfarenhet av det så jag antar att ni vet vad som är en "riktig"ätstörning och vad som bara är sund livsstil och normal viktminskning? (eller... nu blir jag osäker... )

Anmäl
2014-11-22 21:44 #7 av: Lia

Det finns ju inte bara anorexia och bulimi, utan även ospecificerad ätstörning. Då måste man inte vara spinkig eller kräkas eller nåt sånt, men man kan kräkas ibland, eller aldrig, eller ofta, eller... Ja, du förstår. Det är olika från fall till fall. Alltså finns det nog inget som heter riktig ätstörning. Så egentligen är det ju omöjligt att veta om du lider av en ätstörning eller inte, utan utredning.

Ett sätt att slippa delar av hungern är att dricka ordentligt. Ibland tror man att det är hunger, när det egentligen rör sig om törst. Så utöver alla mål ska man dricka i alla fall mins 1,5 liter vatten. Resten av vätskan får man i sig via maten. Man ska alltså ha ca 3 liten vatten om dagen. Men det är ju också individuellt, som allt annat.

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.