Jag behöver råd!

Att komma ut

2015-04-22 22:10 #0 av: Atropa

Ni som har delat med er om eran ätstörning, hur fick er familj reda på det? Hur säger man det lixom? Haft min ätstörning i snart 2år (alltså allvarligt så jag själv är medveten om att jag faktiskt har en störning) men eftersom jag inte bor hemma och är väldigt bra på att dölja detta fenomen så vet jag inte riktigt hur jag ska säga det. Vill verkligen att mamma och pappa ska veta men vill samtidigt inte att de ska oroa sig över mig och framförallt, jag vill inte få den stempeln av dom. Vill ju inte dom ska se mig som min sjukdom varje gång jag är och hälsar på.. Men jag känner att jag borde ta hjälp och stöd och faktiskt riktigt gråta ut på någons axel. Även om jag går på ätklinik blir det inte samma sak att öppna upp sig inför en främmande person speciellt inte när man har svårt att släppa tårarna inför en främmande person. Min bästa vän vet såklart, men det är heller inte samma sak för tycker det är så fruktansvärt pinsamt att visa den man faktiskt är. Vill ju vara så stark och typ känslokall på något vis. Desutom är jag inte underviktig längre vilket gör att jag känner mig bara som en som vill ha uppmärksamhet, även om jag vet att man verkligen inte behöver vara underviktig alls för att ha en ätstörning. Så har ni några råd eller tips? Tycker detta är skitjobbigt och tårarna är inte långt ifrån när jag skriver detta inlägget. Men jag orkar verkligen inte gå igenom det här själv längre..

Anmäl
2015-04-24 13:21 #1 av: SaaraE

Åå vad man känner med dig när man läser det du skrivit. Jag var lite yngre när mina föräldrar fick reda på att jag var sjuk, det med hjälp av skolans kurator. På något sätt kommer man billigt undan med andras hjälp eftersom att man slipper att ta det själv. Men det kan ju även vara bra att ta upp det själv. Man får förklara och dom får chansen att ställa frågor direkt till dig. Innan du berättar kan du även fundera över hur du vill att ni ska ta er ann problemet som familj. Hur mycket vill du att dom frågar och engagerar sig? Tänk på sånt innan så kanske du undviker att som du skriver, att dom bara ser dig som sjuk och oroar sig.

Jag tror verkligen det skulle kännas bra för dig om du vågade berätta. Det är så skönt att slippa ljuga. Det går inte att komma ifrån att det är jobbigt att berätta om det. Det kan ingen ta ifrån dig tyvärr:/ Men med förberedelser kan du undvika att hamna i en dålig situation.

Jag vet att en tjej här inne skrev brev till sina föräldrar och förklarade. Det för att slippa få den där första reaktionen. Då får dom smälta det som dom nyss fått reda på och sedan kan ni i lugn och ro diskutera det vid ett senare tillfälle. Gör det som du känner är bäst för just dig. Jag tror på dig! Sen måste jag bara lägga till att vikten inte spelar någon som helst roll i hur sjuk du är i en ätstörning, glöm aldrig det. Att du har varit underviktig betyder inte att du var sjukare då än vad du är nu. Ätstörningen sitter i de flesta fall på insidan och syns inte utåt sätt.

Ta hand om dig! 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.