En inre kamp.
Jag har aldrig blivit tagen på allvar eftersom det inte är något som syns på mig, och jag har inte kunnat kämpa för något som inte "finns". Det är förvirrande. Men jag vet det nu, att det finns, och att det inte är normalt och det ska tydligen inte behöva vara såhär svårt.. Ibland så känns det nog skönt att få skriva av sig, för ingen vet. Hur berättar man om något som inte "finns" liksom?
"Magen protesterar högljutt, och kroppen skriker efter mat. Näring. Energi. Jag är helt slut, jag vill äta, men då säger den lilla delen av hjärnan som hon har tagit över "Neeeeheh! Mwaahaha! Jag kan få dig att göra vad jag vill!" Det är hon som styr mitt liv. Ibland när hon sover så tycker den andra delen av hjärnan att det är ok att bara vräka i sig. Då blir hon förbannad när hon vaknar, och oftast måste hon göra något åt det, för så kan man ju inte hålla på (och jag är alltid på hennes sida, är jag det inte för två sekunder så är jag svag, ynklig och inte värd nånting). Dessa två är ständigt i krig med varandra och ett mellanting där, finns det inget som heter. Det är en inre kamp och ett krig som har hållt på alldeles för länge för att någon ska veta vad det ens handlar om längre."
Sajtvärd för Australian Shepherd.ifokus!
Jag tror att jag förstår vad du menar. Hela tiden tänker jag att det inte är hälsosamt hur jag lever med min ätstörning. Jag äter för lite, tränar för mycket, men sedan ångrar jag mig och börjar hetsäta. Det syns inte på mig att jag till exempel blir smalare eller tjockare men det känns psykiskt. Det är jättejobbigt, och jag känner mig som att jag inte är värd ett dugg! Jag har inte berättat för någon i min omgivning vad mitt problem är, för ingen skulle förstå att det är allvarligt.
Jag har egentligen inga bra råd för hur man ska berätta något sådant som det här för andra, eftersom att jag själv sitter i samma situation. Men kom ihåg att du inte är ensam med att känna såhär! Har du pratat med en kurator/ psykolog?
Det har inte jag gjort, men däremot funderar jag på det. Jag tror att det kan vara enklare om någon vet och mest troligen kan kuratorn hjälpa dig med detta. Lycka till!
Har inte varit inne på ett tag, men tack för ditt svar #1. Jag har haft så många läkare och psykologer att jag inte kan hålla räkningen längre. Det har aldrig funkat, för mig, med någon. Det är så mycket annat runt omkring också. Jag har aldrig nått att säga, när jag väl är där.
Sajtvärd för Australian Shepherd.ifokus!
Har samma problem som dig. Vet hur hemskt det är. En ständig kamp som ingen annan ser. :/