Igen, igen och igen. (Destruktivitet nämns)
Nu är jag här igen. 2009 började jag först få symptom, hösten 2010 rasade allt och jag var fruktansvärt jävla sjuk och slutade inom slutenvården på capio men skrev ut mig efter fem dagar då allt var fel. Inget av det jag påpekat var viktigt för mig fungerade trots att dom sagt att dom lyssnade och jag stod inte ut. Tillfrisknade viktmässigt och blev något bättre mentalt under våren 2011.
Var rätt mycket fram och tillbaka och hösten 2012 provades öppenvård på capio igen (efter att scä under våren nekat mig vård eftersom jag hade massa andra diagnoser och inte var underviktig). Det avslutades eftersom jag försämrades.
Hösten 2014 totalrasade jag igen och min läkare på öppenpsyk remitterade mig till scä's slutenvård, skrev vårdintyg och skickade mig till psykavdelning tills vidare. Jag skrev ut mig själv dagen efter. Hade möte på scä där jag inte bedömdes behöva deras slutenvård för just den dagen var min puls relativt okej och jag var bara lite underviktig. Då hade jag under hösten varit skickad till akuten av min öppenvårdsläkare tre gånger för att han varit orolig för hjärtrytmen. Således blev det ingen vård alls.
På något vänster ställde jag mig upp igen under våren 2015. Fysiskt. Mentalt blev jag aldrig ett dugg friskare. Jag bara tryckte ner ångesten och försökte äta och hoppas på att det skulle bli bättre. Det tog ut sin rätt och under hösten 2015 föll jag ner i det svartaste jag varit i under alla mina år som sjuk (har varit inom psykiatrin sedan 2006 och sjuk längre). Överdos på överdos och däremellan självskador. Vårdintyg på vårdintyg. Hela hösten ut och in på avdelningar, aldrig kvar mer än två dygn. Samtidigt med det har också ätandet minskat. Aptiten har försvunnit och ätstörningen som legat undantryckt tvärvaknar ju av sånt beteende och nu sitter jag här, fortfarande normalviktig och ser friskt ut men är så jäkla långt ifrån det. Jag behandlades helt nyligen för mitt låga hb (86) med järnsprutor och känner av andra typiska svältsymptom.
Jag förstår inte hur jag ska orka ta mig upp igen. Hur jag ska hitta motivationen. Det känns bara rent jävla nattsvart och jag vet att jag bara har mig själv för psykiatrin förstår inte och ätstörningsvården tar inte emot mig och fungerar heller inte.
![[Giiisella]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
💕💕💕 Om du är på bottem just nu och allt känns svart, då kan det inte bli sämre , eller hur? Då finns det bara en väg, och det är att ge det tid och kämpa för att så småningom kunna må bättre! Allt blir bättre, men det gäller att vara uthållig och tro på det. Försök att hitta de sakerna i din vardag och tillvaro som trots allt gör livet lite ljusare, och ta vara på dessa! Du måste se till att få professionell hjälp snarast möjligt. För även om du bara har dig själv, som du skriver, så kommer du behöva hjälp och stöttning på vägen. Det är "bara" att kämpa på! Det blir alltid bättre, även när man som minst tror det. 💕☀️
Tack för svaret❤️
Är det en sak jag lärt mig under dom här åren så är det att det kan alltid bli värre. Hur nattsvart jag än tycker att det är finns det alltid en ny nivå av helvete som väntar. Det betyder ju inte att det måste bli det men det är inte omöjligt.
Angående vård så har jag kontakt med öppenpsykiatrin. Specialiserad äs-vård är inte aktuellt i det här läget. Dels eftersom dom inte tar emot mig och dels eftersom jag tidigare haft dåligt resultat av deras vård. Dom är fruktansvärt fyrkantiga och väldigt obenägna att ändra eller anpassa efter person och det enda sätt dom jobbar på passar dessvärre inte mig alls. Jag behöver inte fokus på vågen och exakta mängder av vad jag äter, det drar mig mer neråt än uppåt och tyvärr är det så ätstörningsvården har varit när jag varit i kontakt med dom.