Annons:
Etikettövrigt
Läst 1564 ggr
Liv03
2016-04-22 20:05

Berättade för mina kompisar.

Jag har inte ätstörningar, men jag har problem med mat. Jag äter så lite jag kan, jag äter aldrig i skolan och försöker alltid komma med anledningar till att inte äta med familjen, jag brukar säga att jag är mätt eller att jag redan har ätit. Varje dag tittar jag mig på vikten och ställer mig framför spegeln. Det finns så många delar av min kropp som jag är missnöjd med. I mars bestämde jag mig för att börja träna, äta hälsosamt och gå ner i vikt, så jag laddade ner en kaloriräknarapp till min IPad. I början gick det bra, jag åt tillochmed mellanmål som jag annars aldrig hade gjort innan. Men efter några veckor så kom jag på idén att om man slutar att äta och tränar mer, då kommer jag bli smal snabbare. Så jag slutade äta och tränade så mycket som jag orkade. Det gjorde att jag har förstört hungerns uppgift, hungern finns för att ge oss signaler om att vi måste fylla på med näring. När jag är hungrig så känner jag inget obehag, min hunger är någon slags "bra känsla", typ som en "belöning" för att jag har klarat kanske en dag utan mat, hunger gör att jag blir mer peppad till att försöka hålla mig utan mat i en timme till, och sedan bara några timmar till och sedan bara en dag till. Ju hungrigare jag är desto bättre. Min mamma började misstänka att jag har slutat äta, hon har märkt att jag har ställt mig på vågen oftare än vanligt. Så bara för att motbevisa det så började jag äta igen, men det känns så fel att låta maten vara kvar i magen och lämna allt fett som gör gör att jag blir fetare. Och efter allt ni på ätstörningar iFokus har skrivit till mig, så började jag äta. Men jag blev mer deprimerad. Sedan ett par veckor såg jag "en idiot på resa" där Carl Pilkington skulle testa olika att göra konst. Då var det en konstnär som tänkte "insidan ut" så hen drack sojamjölk med karamellfärg och spydde upp det på en duk. Så hen sa hur man spyr och gav tips till Carl. Då tog jag emot tipsen och började spy upp mat. Sedan har jag kanske ätit frukost, lunch och middag i en dag, men dagen efter känner jag att jag måste ta igen det och äter ingenting och tränar. Jag har läst om konsekvenserna av olika ätstörningar, och det skrämmer mig väldigt mycket. Så jag bestämde mig för att berätta det här för mina kompisar och de letade upp skolsköterskan åt mig (jag sa det på skoltid), de var verkligen jättebestämda med att jag behövde hjälp NU, inte om en timme eller en dag eller vecka. Även fast skolsköterskan skulle vaccinera några barn 10 minuter efteråt så "kastade de in mig" och sa att det var akut. Jag tyckte dock att det var lite grovt att kalla det här akut, jag har inte kommit så långt än. Men då bestämde vi tid och nu träffas vi en gång i veckan. Men jag vet inte riktigt om jag verkligen vill bli av med mina problem med mat än för jag känner mig trygg med de av någon anledning. Jag vill fortfarande bli smal. Skolsköterskan vill tala om för mina föräldrar, mentor och rektor, hon vill att vi ska få hjälp av BUP, men jag tror inte att jag är redo för det än. Jag har inte kommit så långt att jag är underviktig, dåliga tänder, skär mig själv, dålig blodcirkulation osv. Jag vet inte vad som kommer hända, nu mår jag nästan sämre än jag mådde innan jag mötte skolsköterskan. Jag vet inte ens om BUP kommer ta emot mig, för jag har inte utvecklat en ätstörning helt och hållet än, utan jag är mer på trappuppgången. Det är så mycket som har hänt på så kort tid så jag känner att jag bara vill försvinna. Jag har inte blivit så mycket smalare sedan jag började så detta känns som ett misslyckande. Vad tycker ni att jag ska göra?? Jag känner att jag vill vänta lite med att stoppa det här, men jag kanske bara kommer skjuta upp det. Ibland ångrar jag att jag berättade för någon om det här.

Annons:
Katniss
2016-04-22 20:10
#1

Det är bra att dina vänner tog tag i det direkt. För mig låter det som en ätstörning. Hoppas du får den hjälp du behöver för att klara dig ur den! ❤️❤️❤️

R.I.P. Anton 💔

[Tibonnanj]
2016-04-22 20:18
#2

Du HAR en utvecklad ätstörning. En ätstörning har ingenting med fysiska symptom att göra, allt sitter i huvudet. Vilket det redan gör och har gjort hos dig ett tag verkar det som. Ju längre du går med dessa tankar desto djupare kommer de gro och du kommer få svårare och svårare att ta dig ur det.

Tar du inte hjälpen som erbjuds nu så kommer du bara gå djupare och må sämre. Jag hade blandade ätstörningar i flera år och allt va ett helvete. Hela livet handlade om mat. Jag trodde att jag va lycklig och fokuserad men mitt liv handlade bara om mat och att äta så lite och så nyttigt som möjligt.

Men börja med att inse att du har en ätstörning. och börja fundera på vad det egentligen handlar om. Varför du inte tycker om din kropp som den är.

Neihna
2016-04-23 23:01
#3

Jättemodigt och bra av dig att du berättade för dina vänner! Enorma styrkekramar till dig, trots att du kanske just nu känner att det är ett misslyckande. Men jag lovar, det är verkligen inget misslyckande. Trots att du kanske inte ser det själv, så har du redan hunnit utveckla en ätstörning. En ätstörning kommer smygande och man märker inte vad den gör med en förräns det är för sent. Då blir det bara svårare och svårare att ta sig ur det. Jag säger som Tibonnanj, om du inte tar emot den hjälp som du erbjuds nu så kommer din ätstörning att gro och blir allt djupare. Redan nu har din ätstörning satt sina spår, där den ger dig den trygghet du känner. Men den är inte äkta och kommer inte få dig att må bättre, även om det för stunden verkar så. Den kommer aldrig få dig att känna dig smal, utan för varje kilo du går ner desto mer fel kommer du finna hos dig själv. Det är nu du har en chans att vända, ta den! Du kommer inte bli lyckligare, du blir inte mer fulländad av att bli smalare. Den lyckan finns inte där. En dag kommer du tacka dina vänner för att de inte blundade. Att de vågade säga till.

Sasmal
2016-06-10 22:39
#4

#0 Jag vill bara säga att du är perfekt precis som du är❤️

Upp till toppen
Annons: