Jag vet inte om jag behöver stöd, och då tänker jag framförallt på professionellt stöd… Jag jobbar otroligt mycket med mig själv, har haft mycket otur de senaste åren och varit riktigt dålig. Nu börjar allt vända, jag är på väg att bli mig själv igen. Under den här tiden så har jag kommit i underfund med att jag har en dålig och en skev syn på min kropp. Jag har även förstått att jag svälter mig själv, hetsäter och kompenserar med olika metoder. Jag har gjort så i flera år utan att förstå vad jag egentligen håller på med. Allt har varit för att jag har velat ha den perfekta kroppen. Det har resulterat i en sjukare, tröttare kropp, en störd ämnesomsättning och förbränning men också ett uppvaknande. Vad gör jag? Vad jagar jag efter? Jag har alltid, alltid, känt att jag duger precis som jag är. Att min kropp är stark och bra trots min sjukdom (reumatism) och jag har alltid litat på att den hänger med vad jag än gör med den. Och nu har jag misshandlat den bra länge - men till vilken nytta? Jag är tjockare nu än vad jag var innan, jag är tröttare, jag har en ännu mer skev bild av mig själv och jag har börjat ta åt mig av vad folk säger om mig. Vad hände med mig?

När jag upptäckte det här under min resa att må bättre så har jag nu börjat äta mer och mer normalt, och jag äter allt, inga förbud. I bland glömmer jag av att äta av ren vana, sen äter jag mer än vad jag egentligen vill, sen vill jag kompensera för ätandet… Men när jag slutar kompensera, trots ångesten som kommer, trots att jag blir äcklad och trots att jag egentligen vill plåga mig själv så att det jag äter ska försvinna, så mår jag bättre när jag inte gör det. Jag får energi, jag talar om för mig själv att i morgon ska jag äta normalt, inte hoppa över måltider, jag ska röra på mig som vanligt och jag ska älska min kropp. Den talar trots allt om vad den behöver. På 3 veckor, som ju verkligen inte är någon lång tid, så har ångesten lättat, jag känner mig inte lika äcklad, det är lättare att äta regelbundet, jag ser inte en fet blobb i spegeln lika ofta bara för att jag är mätt. Redan på de här 3 veckorna mår jag bättre, jag är piggare, jag orkar träna, maten börjar bli min kompis i form av bränsle så att jag orkar göra sånt jag vill. Jag är viktstabil även om det pendlar några hekto hit och dit. Jag tror att det här kommer att fungera utan professionellt stöd eftersom jag kan hantera min ångest och ätandet så pass bra. Men det är skönt att kunna skriva av sig och att ha någon att prata om det. Jag har folk runt omkring mig som jag har berättat allt för som är väldigt stöttande.

#1Jag själv har haft svår anorexia så jag vet själv hur svårt det är att leva med en ätstörning. Det är jätte bra och positivt att det har gått så bra för dig som det har under dom här tre veckorna och att din kropp börjat återhämta sig men det viktiga är att inte gå på för hårt utan att ta allt i lugn takt en dag i taget. Det glädjer mig att du har många runt om kring dig som stöttar dig och det är väldigt viktigt för att du ska fortsätta göra framsteg men jag tänker att det ändå kanske vore bra att prata med någon om det här? Har du varit på någon ätstörnings mottagning eller pratat med en psykolog? Dom kan ge otroligt mycket hjälp och redskap hur man ska ta sig ifrån sin ätstörning och hantera den och psykologen skulle även kunna hjälpa dig att få svar på alla frågor du har. Det är också viktigt att veta att det är lätt att få återfall och då är det bra att ha någonstans att vända sig för hjälp även om det inte alls behöver vara så i ditt fall. Du är alltid välkommen hit om du har frågor, behöver stöd eller prata av dig!

#2 Tack för ditt svar. Jag har inte fått någon professionell hjälp alls av just den här anledningen. Jag tror inte att det behövs, fast det kanske behövs senare, det är ju svårt att veta nu. Just nu mår jag väldigt bra, trots att jag får ångest p.g.a. maten ibland men det är helt hanterbart. Ångest och panikångest har jag fått professionell hjälp för och jag använder mig av samma metoder och tankar för ångesten som kommer över maten och vikten och det hjälper verkligen. Jag har inte ens varit medveten om att jag har ett problem men när jag ser tillbaka så förstår jag att jag har haft problem i många år. Vet inte vad jag har för diagnos, men jag tror definitivt att jag har någon form av det eftersom jag uppenbarligen har problem. Men att sätta diagnos känns rätt oviktigt. Det viktigaste för mig är att lära mig att maten är bra för mig, inte dålig och att hitta en sund bana där jag varken kompenserar genom svält eller hetsäter utan äter lite av allt. Ofta och lite. Och rör på mig. Än så länge känns det som sagt jättebra. Jag vill ner, men jag är helt klar med att det får vänta och jag tror dessutom att när jag är mer vän med min kropp så kommer den att svara med att bli viktstabil och att jag hamnar på normalvikt. Jag är inte längre ute efter att få den perfekta kroppen utan jag vill må bra på alla sätt jag kan och med det i bakhuvudet så är det rätt enkelt att gå emot ångesten, för jag förstår att det är en del av problemet. Mat och mättnadskänsla ska inte betyda ångest liksom, och det blir bättre och bättre. Efter denna helgen är det snart 4 veckor med normal mat.

#3 Det glädjer mig att du har fått en mycket bättre syn på din kropp och mat!! Det är väldigt bra att du använder ditt sätt att hantera ångest när det kommer till maten också. En diagnos är absolut inte det viktiga just nu det viktiga är att du ska må bra men det skadar inte att få hjälp på vägen av en expert för det är mycket bättre att du tar hjälpen nu medans du är på bättrings vägen vilket kommer öka dina chanser att bli frisk än att vänta och se vad som händer och ta hjälpen om du får ett återfall? Det handlar inte om att du ska utredas för vilket ätstörning du skulle kunna ha utan det handlar om att ge dig stöd och redskap i hur du ska hantera saker om du tex skulle stöta på motgångar som kan förstöra dina framsteg. Du har haft det så här i flera år och den är en lång tid men det är otroligt positivt att du är på rätt väg och jag gratulerar till att det här gått så här bra i snart en månad det ska du vara riktigt stolt över!

#4 Saken är den att jag inte orkar ta tag i något mer just nu, jag har så mycket som jag jobbar med redan och att ta kontakt med någon angående detta också känns bara för mycket i nuläget. Det får vänta helt enkelt, så hoppas jag att det löser sig så länge liksom. Det är ingen fara med min hälsa nu överhuvudtaget, är lite överviktig och jag äter bra mestadels. Men jag jobbar med mig själv, ångest, stress, värk o.s.v. så det får räcka för nu. Tack för omtanken! Det värmer verkligen!

Pratar du med en psykolog angående ångesten och stressen? Jag vet att det kan bli för mycket ibland med allt man måste hinna med som att gå till alla läkar besök osv. Jag hoppas att allt försätter gå så bra för dig som det gör just nu!

#6Inte regelbundet just nu. Nu åker jag mest med och bara vilar.

Nu är det snart fem veckor med normal mat och utan kompensation för de gånger jag hetsåt. (Har gjort det ett par gånger under denna perioden men helt utan att kompensera) Känns super alltså.
Jag tränade igår utan att gå bananas och åt bra mat efteråt. Lite sug att träna idag med men ska gå emot känslan och bara göra några yogaövningar för min ryggs skull. (Har övertränat förr och skadat mig flera gånger så försöker hitta en normal balans i det med.)

Fick mens igår och plussade på vågen, det kändes ändå helt lugnt. Jag väger mig bara 2 ggr i veckan nu med. Tror jag kommer att klara det här. Nu är nästa steg att komma in en träningsrutin som är mer lagom och att fortsätta äta som jag gör och att äta mellanmål om jag blir hungrig mellan målen. Det har känts jobbigt för mig att vara mätt, men det börjar kännas bra. Efter mat blir man ju faktiskt pigg och orkar göra saker. Jag har även lagt till mer mål om dagen eftersom jag fortfarande får cravings efter skräpmat då och då, tänker att om jag äter mig mätt på bra mat så får jag inga cravings heller och det har än så länge funkat bra. Skräpmat triggar igång hetsätandet har jag märkt och det är inte lätt att stå emot. Så mer bra mat. Kroppen är duktig på att tala om vad den behöver om man lyssnar på den.

#8 Det är toppen att det går så bra för dig!

När man har mens är det helt normalt att man plussar något kilo på vågen som sedan går tillbaka när mensen är slut men det är bra att du får din mens det är väldigt ofta den försvinner när man har en ätstörning och det kan ta många år innan den kommer tillbaka.  

Du har gjort stora framsteg på kort tid men det är viktigt att inte pusha dig får hårt för då kan det gå fel. Det är bra att du börjar hitta positiva  kopplingar till mat tex att du får mer energi och ork när du äter du kommer finna mer och mer positiva kopplingar till att äta och det kommer hålla dig mer motiverad till att fortsätta!

Det är svårt i början att hitta en bra balans hur mycket och vad man borde äta men du gör ett otroligt bra jobb och dessutom utan professionell hjälp jag hoppas att det fortsätter gå så bra för dig som det gör nu och allting kommer gå lättar desto längre tiden går!

#8 Tack snälla! Mens har jag bara lite, eller ingen, och har inte haft på flera år för jag äter minipiller där "biverkningen" är att den uteblir. (Vilket bara är skönt tycker jag.) Jag har det ett par, kanske tre gånger per år. - Och nu var det dags igen. Innan har jag blivit väldigt frustrerad över minsta lilla plus på vågen, oavsett anledning, men det var helt ok denna gången som sagt. Skönt! 😃

Härligt!

Själv har jag inte haft mens på flera år och kommer bli över lycklig när den väl kommer!

Först vill jag bara skriva att jag är säker på att alla på den här sajten är vackra värdefulla människor. Jag hoppas att ni får behandling och på ett säkert sätt kan läka er från det ni går igenom. Jag finner motivation att läsa på forum när jag inser hur många vi är som går igenom ätstörningar, oftast i ensamhet när man drar sig för att söka hjälp. Jag blir tårögd över att läsa hur många som har fastnat i samma helvete som jag så jag skrev ett brev till mig själv och kanske blir det ett minne för mig och förhoppningsvis även andra som orkar läsa det här, att veta varför det är värt att kämpa för att aldrig mer gå igenom en plågsam hetsätning och förstå att det är möjligt att bli frisk och fri från detta helvete. Så här ser mitt brev ut: En dag ska jag minnas tiden när jag vägde 18 kg för mycket och veta att jag aldrig ska hamna där igen. Jag ska tacka mig själv för att jag gick ner i vikt och slutade hetsäta. En dag ska jag ha en hälsosam och känna mig vacker och hälsosam. Jag ska lita på mig själv istället för att hata mig själv. Lättnaden över att veta att jag aldrig mer ska behöva känna stressen, ångesten och smärtan efter att jag legat i ensamhet och krampat med våldsamma skakningar och högt blodtryck efter flera år av tvångsmässigt ätande och onödig viktuppgång, detta kommer från någon som ska gå från hetsätare till frisk. Jag ska inse att allt arbete för att överge mitt destruktiva beteende var värt det. När jag ler mot min spegelbild ska jag känna glädje istället för sorg. Jag ska uppleva energi istället för kraftlöshet och nöje istället för skam. En dag ska jag känna mig vacker istället för ful, jag ska ha en platt mage istället för en uppblåst dallermage. Mina lår ska vara fasta istället för lösa och fladdriga. Den dagen ska jag inte skämmas över att äta en god middag utan skräck och ångest för kalorier och dåligt samvete. Den dagen ska jag äntligen kunna njuta av en måltid efter många år av mat-skräck. Jag ska märka att det aldrig är för sent att läka sår som såg ut att vara livshotande och äntligen kunna berätta för sin älskade kille som alltid älskade mig även under den tragiska tiden då jag kände mig som värdelöst skräp att ätstörningen är borta.

Först nu inser jag hur fast jag är fortfarande…. Jag trodde, att jag blivit bättre(gått upp i vikt) och föll tbx för några veckor sen, igen. Minskat på maten samt hoppat över de gånger det gått. Det läskiga är att jag inte blor hungirg, gick lö-sö utan mat och var knppt hungrig på måndagen, när jag igår skulle äta lunch(liten matlåda låg kcal) jag kunde verkligen inte äta mer än halva. skippade middagen sen då jag jobbade å inte.kände mig hungrig(sjkt dåligt argument, jag vet, jag blir inte hungrig(saknade zet ett tag,.Men när jag vart "bättre" började jag känna hunger om jag missade en måltid. Och ja) och så idag, jag höll på svimma på Ica när jag skulle handla…. Är bara så less på det här…