hej… det här kommer säkert låta jättefånigt, men det har tagit över iprincip hela mitt liv- och det är mitt fel, eftersom jag aldrig lyssnade på de som varnade mig.  Du behöver inte läsa om du inte vill…blev ganska långt.
ibörjan av förra året, började jag försöka gå ner i vikt, då jag kände mig hemsk, stor,fet och misslyckad. (kunde gråta om jag fick B på prov, enda som "gällde" för mig var A, å inte ens då vart jag glad). ibörjan var det lätt, minskade på frukosten, minska på lunchen, åt normalt till middag och kvällsfika. Jag gick ned något kilo, så jag minskade mer och mer-och gick ned mer och mer. Slutade äta frukost, och åt lunch på skolan ca 2 av 5 dagar i veckan(åt alltid lunch hemma på helgerna). Jag började även må bättre här, så att gå ned i vikt och äta lite blev en trygghet. på någon må gick jag ned några kilo. ksk 2-3. Började äta igen, gick upp 4. Börja om igen gick ned 2-3 kg, börja äta igen gick upp 5 , osv. så pendla det hela våren. gick ned, sen upp, ned. slutade med att jag vägde 56 vid skolavslutningen(vägde ca 52 ibörjan) 

jag mådde väldigt dåligt under våren. ville skada mig- men våga inte ifall jag skulle få en infektion i såren. Ville även inte leva längre. Ville bara dö, men stod ut till sommarlovet. under lovet låg allt på "is". Jag kunde inte göra något för att gå ner i vikt, pga mamma jobbade inte. och jag var i stallen osv. men bestämde mig för att allt skulle bli bra till hösten. ("bra"=gå ner i vikt=trygghet) 
när hösten började, bad mina lärare att jag inte skulle ställa så höga krav på mig själv, men lyssnade inte på dem. har endast respekt för en av lärarna, och tror jag tog åt mig lite av vad hon sa. Hon sa på utvecklingssamtalet att hon var orolig att jag skulle bli för stressad om jag fortsatte ställa höga krav, och att hon sett flera andra "som mig" som går in i väggen.. 

men jag fortsatte ställa höga krav, och minskade på maten. åt ksk 1-2 gånger i veckan under hela terminen lunch(på skolan), hoppa över frukosten 2 ggr i veckan och åt lite middag. ibörjan vägde jag 58 kg,och vägde som minst i okt-november. då jag gått ned 5 kg. (är 178 cm lång). men min bild i spegeln av mig själv var fortfarande lika stor och tjock. Frös hela tiden, vissa dagar, när det kunde dröjt uppemot 27 timmar mellan måltiderna(middag, kunde äta fyra ena dagen, åtta andra. )typ vart allt suddigt och kändes som att jag skulle spy/svimma och mina händer skakade och var dödstrött 24/7.sov ksk 5 timmar varje natt, vakna 3-4 ggr. kunde inte koncentrera mig. (mina kompisar sa jag såg ut som ett skelett, smal som en pinne, de undra varje dag varför jag inte åt, om jag inte skulle äta sallad ens, när jag sa en gång på gympan att jag var tjock, sa E***(som är snyggaste killen i klassen) att jag inte alls var tjock- jättesamal (han såg typ chockad ut när jag sa så, och han drog ihop magen allt han kunde. - för att visa "hur jag såg ut") skratta bort allvaret. 

Började skära mig själv… 

efter novemberlovet, bad min ena mentor(hon jag har respekt för) att få prata med mig. Jag var livrädd, visste inte vad hon visste, hur jag skulle ljuga mig ur detta, och om hon skulle ringa hem. Hon frågade hur jag mådde. "bra" -är det verkligen så? hon typ såg genom mig. men jag ljög, ja. hon sa att hon inte trodde de. Att hela klassen skrivit i loggboken(skulle skriva om man trodde någon mådde dåligt) att de trodde jag mådde dåligt, höga krav osv. Sen sa hon att jag alltid kan prata med henne, om jag inte ville prata med mina föräldrar, att hon var rädd att jag skulle "Bli någon annan" försvinna, som hon utryckte det. 

vid jul började jag äta, och gick på krot tid upp alla kilon. ibörjan av året vägde jag 60 kg. jag slutade äta helt i skolan, gick inte ens till matsalen. då var det lätt,sa bara att jag inte var hungrig. jag började spy, spydde upp maten va 3-4 ggr i veckan. fast jag hatade det från första början. gick dock inte ned så mkt, bara ca 3 kg. men så börja alla lärare bli jobbiga. Om jag inte gick till maten kom de å fråga om jag ätit, men trodde inte på mina lögner. babbla om att det var viktigt balblablablablbalalbal. de totalsågade mina bortförklaringar. så började gå till matsalen. men efter sportlovet fick jag nog. jag orkade inte med det här. hatade att skära mig själv, spy å inte äta. älskade innerst inne mat och bakning. kladdkakor mm. och ville inte må dåligt, har ju inget att må dåligt över. å hatade alla självmordstankar. Så jag bestämde mig för att söka hjälp- och om ingen skulle bry sig skulle jag hoppa. jag gick till kuratorn. gick dit ksk 8 ggr under 3-4 veckor. fick spec kost, väga mig(vägde normalt, 60kg, ) prata med skolsyster om mat osv. och kuratorn ringde hem. men ska jag vara ärlig nu, så känns inte det som att min familj bryr sig. mamma tyckte det var "fånigt", hon fråga va skolsyster sagt- att det var viktigt att äta, men det visste du väl redan eller?(hade mamma frågat) och sen är de så vidriga när det äter och bara kommenterar att det ätit, som "oj vad mätt jag blev" "nu åt jag för mkt" "usch vad gott det där var" å när mamma sa en kväll att om jag inte äter mer om jag ska träna mer så kommer jag försvinna. blablabla. 

iaf var allt bra två veckor, så sluta gå till skolkuratorn(som skulle skicka remiss till ngn ätstörningsak, men antar att hon glömt bort detXP) men så poff vart allt värre, åt mkt spydde osv. har ätit normalt sen påsk, spytt någon gång i veckan. och har sån himla ångest över det. specielt då jag måste äta lunch varje dag i skolan, måste äta frukost, lunch middag kvällsfika. försökte spy för någon v sedan, men kunde inte, min hals vart tjock och fick inte upp något. så har inte spytt på ksk 2 veckor… 

jag mår bättre men är samtidigt livrädd.. jag har ingen kontroll längre! blir hungrig om jag inte ät, har ingen självkontroll. (mina kompisar säger även att "nu är jag som jag var förut, rolig, glad, skrattande osv" (=fet). å om jag inte ät mkt till lunch, vill de att jag iaf ska äta sallad, "vi vill inte att du ska dö". 
men känns samtidigt som att ingen skulle ta mig på allvar, jag kan ju inte ha ätstörning längre, (om jag ens haft någon) eller? för jag äter ju, är normalviktig liksom. å skär mig inte längre pga snart sommar… "saknar" på något sätt att räkna kcal, känna lyckan av att ha gått ned i vikt… vad ska jag göra? vågar inte be om hjälp igen..