Annons:
Etikettjag-behöver-råd
Läst 2026 ggr
shia
10/6/17, 7:24 PM

bestämt mig för sista gången att bli frisk

okej, nu får det vara nog. Haft ätstörningar sedan 3,5 år tillbaka nu, å självskadebeteende sedan 1,5 år sedan. (självmordstankar, depression, ångest, panikattacker längre men det är inte lika starkt) och har nu bestämt mig för att sluta upp med det och bli frisk. It just that, jag har försökt två gånger tidigare men ej lyckats. (över jul, åt i en må "normalt" men gick upp 10 kg då, var väldigt underviktig innan å gick till nästan normal, slutade skaka, frysa, tappa hår) men ångrade det å började åter svälta mig själv + skada mig själv mer+ spy. 

sen i maj orkade jag inte med mer å sökte hjälp, (hos kuratorn på skolan å skolsyster) och vart bättre, å börja äta, å åt nästan hela sommaren utan problem(tog ngr veckor att vänja mig, mådde bra, men börja sedan om igen) 

å nu när skolan börja ångrade jag att jag ätit under sommarn osv, å börja svälta mig igen. å skada mig, djupare. samt spy. 

ätit ca 300 kcal/dag och får panik över att äta mer, för när jag ätit mer så har jag sedan på kvällen tänkt att jag har ändå ätit för mkt så vrf kan jag inte äta ännu mer osv. osv..

men,grejen är den att även fast jag nått 1/3 av mitt mål(på totalt 12 kg, skulle vid 12 kg viktnedgång ha bmi på 13 å då skulle "jag " vara nöjd)  så är jag rädd för jag har ingen kontroll längre, å är rädd VARENDA DAG OCH SEKUND att ngn ska komma på att jag börjat om igen, att jag ska skvallra på mig själv osv och jag vill inte det. Sen så vill jag ta monte å körlicens nästa år(börjar i jan/feb) å om jag då inte ät eller så så orkar jag inte rida monte osv… Sen vill jag även sommarjobba i frankrike men om jag då är sjuk så kmr jag ej kunna få det osv. 

så jag har bestämt mig nu(tredje gången gillt?) att bli frisk, äta normalt  men behöver tips å råd…

känns nämligen väldigt overkligt att kunna äta 2000 kcal om dagen!!!(ngn lärare sa att vi tonåringar nog äter 2500-3000 per dag!!!!) när jag endast ätit 300-500(700 å jag sprungit i 2 tim)  2000 är ju liksom 4-5 dagars mat enligt min hjärna, å sen blir jag aldrig mätt eller hungrig, förstår inte de känslorna…Enda är väl att jag börjar tänka väldigt mkt på mat(som jag redan gör 24/7) å tittar på kakor osv, när andra ät.

hur hindrar jag mig själv från att falla tbx?

Annons:
[KatarinePierce]
10/6/17, 7:34 PM
#1

tänk att du är fin som du är! Och ät saker som du tycker är att jag t ex älskar sushi. När jag hade ätstörning så åt jag sushi och jag blev genast gladare,har du pratat med BUP? :) Men mitt tips ät saker du tycker är gott! INGENTING ÄR FÖRT FETTIGT

shia
10/6/17, 7:41 PM
#2

nope, skolkuratorn ville skicka mig till Bup/ätstörningsgrejs osv men då jag mådde bättre å sökte hjälp själv övertalade jag henne att låta bli. och känn mig inte så sugen på det, då det eg "räcker" med att jag far till stallet så blir jag lycklig och kan äta där utan problem, samt har vänner som stöttar mig mtk.

[KatarinePierce]
10/6/17, 7:42 PM
#3

#2 okej! Men tänk inte på det så mycket utan tänk " Jag vill bli frisk därför är ska jag äta "

Herveaux
10/6/17, 8:04 PM
#4

Nu har jag själv inte erfarenhet av just ätstörningar, men tampas med depression och ångest.

Något som hjälper mig med motivation är mål; upphackat i flera små, små steg och flera delmål på väg mot mina stora mål. Bilder på mina mål ger också mer motivation än bara text på ett papper tex. 

Var inte rädd för att ta hjälp av proffs, det är stora och tunga saker du stångas med på egen hand här, även om vänners stöd såklart är guld värt. ❤️
Jag har en fantastisk psykoterapeut som har hjälpt mig ta stora steg i rätt riktning.
Om du har fler människor som kan fånga upp dig om det börjar gå emot så behöver du inte falla tillbaka lika långt ner i mörkret innan du kan börja klättra uppåt igen.

Håller tummarna för dig!🌺


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

shia
10/6/17, 8:47 PM
#5

<3

berättat sanningen för mina kompisar, att jag börjat om på nytt igen som de misstänkt men att jag nu ska försöka bli frisk. (en av mina kompisar, frågade mig för ngn v sedan om jag börjat om igen å att jag skulle svara sanning, att halva klassen(8-9 st tjejer plus 3 killar!!!) också undrade. samt mina tre andra kompisar i klassen. 

De va stöttande och förstod. Så de kommer hjälpa mig att äta i skolan. Ska föröska(bestämt mig nu) att ta mat, en hårdbrödmacka med smör, samt sallad, sam dricka mjölk till. ska även be en av mina kompisar att följa med till skolsyster för att be om specialkost igen(hade de halva förra terminen)

[KatarinePierce]
10/7/17, 8:31 AM
#6

#5 Åh så bra! :) Vi håller tummarna

Annons:
shia
10/8/17, 10:32 AM
#7

fuck… vet inte hur jag ska göra nu… Vet inte om jag skrivit det ngn stans men  typ halva klassen(tjejerna) var oroliga för mig, de prata med en av de jag e med som fråga mig för någon v sedan ljög då att det inte var så osv. Nu så berättade jag då sanningen, och hon svara att det var bra blabla att jag berätta sanning men att de redan gått till min mentor ochs o lärare. ALLA de där tjejerna i klassen och mina tvä "närmaste" vänner i klassen! jag vet inte vad jag ska göra, har utvecklingssamtal snart desutom! 

han hade reagerat lugnt när de pratat med han å sa att han märkt att jag inte åt men att han inte hade några "Bevis". 

ska jag prata med honom eller å berätta sanningen. att jag ska börja äta igen osv eller? för vill verkligen inte att han ska ta upp det på utvecklingssamtalet! (han får prata å vad som helst med mina föräldrar, men jag vill INTE prata med mina föräldrar eller att de ska prata med mig!) har verkligen grävt min egen grav…

[KatarinePierce]
10/8/17, 10:52 AM
#8

#7 Berätta sanningen,vad är det du är rädd för? :/ Är det att dina föräldrar inte kommer älska dig längre?

shia
10/8/17, 11:07 AM
#9

de slutade älska mig för länge sen, så det bryr jag mig inte om. Men är rädd för att de ska dra igång en massa saker, Hålla koll på mig hela tiden att jag ät osv. Min syrra äter inte så där super och de blir så jobbiga när de ska få henne att äta å mamma blir jättelätt irriterad och sur, likaså pappa. å om jag ngn gång säg emot eller så när jag tycker något är fel, så hotar de direkt med att stallet åk osv.

för förlorar jag stallet, förlorar jag mitt liv. I stallet så är det som att jag inte har problem med maten, där ser folk mig som en människa som lever. 

där är jag glad, frammåt, inte blyg och osäker utan trygg. Jag är positiv och skrattar mycket. och inatt hade vi en aktivitet(kväll med övernattning) och de litar på mig, eller hur man ska säga. "barnen" (haha, asså vi som håll i är 14-15 å de som kommer än 9-12) ser mig som en förebild, typ. 

kan inte glömma de de sa igår, de tyckte jag hade jättefint långt hår, var så positiv och frammåt och rolig, snäll, å när vi gick i skogen så ville de att jag skulle prata, berätta om hästar, mig själv, allt. De tyckte det var lugnande när jag pratade och att jag hade ett så spännande och händelserikt liv, och att jag verkade "perfekt". förklarade då för en tjej som jag hämtade pinnar med när hon sa att jag verkade så lycklig osv. (hon är typ i min ålder nästan, 1-2 år yngre men mogen) och jag sa då att allting har en baksida, och att även om jag verkade perfekt, så har jag mina nackdelar också. Att jag har ätstörningar, varit mobbad men att man aldrig får sluta kämpa. Att hon och alla andra ska vara sig själva, och veta att det inte bara är de som har dåliga dagar:) hon såg ärligt talat förvånad ut när jag berätta det. Jag minns själv när man var mindre å tänkte på att alla andra hade det perfekt, perfekta mammor , liv osv.

de ser upp till mig, och det har ingen gjort förut. har jämt varit den som folk ser ner på osv. Men i stallet så är jag någon. och jag är mig själv. och just det är jag rädd att förlora, för det är mitt allt. För om mina föräldrar tar bort stallet,så kommer jag göra dumma saker är jag rädd.

[KatarinePierce]
10/8/17, 11:36 AM
#10

Men berätta sanningen,till någon du litar på!  :) Och våga sök hjälp hos BUP

shia
12/25/18, 4:16 PM
#11

Oj… Denna tråd var länge sedan…. Höll typ på gråta när jag läste det jag skrivit… Följande vecka åt jag "som man ska" knäckemacka, mat, sallad, mjölk osv. Jag hamnade dock i mer bråk med min kompis som bland annat skrev tillslut att typ 112 står skrivet på min telefon å vänta på å få samtal om jag fall ihop. Typ att jag får skylle mig själv om jag svält ihjäl mig blablabla… Iaf gick jag till läraren… 13 oktober. En fredag. Jag berättade.först om min å min kompis bråk å han försökte reda ut det. Han hämtade henne och hon vart fly förbannad på mig. Och skrek på mig å gick iväg. Sedan parade min mentor med mig å fråga massa saker osv… Det var på fredagen. På måndagen 3 dagar senare så ja… Försökte jag hoppa. Känns bara så konstigt å hitta gamla trådar jag skrivit från innan. Alltså veckan innan…. Typ…

Shia1
9/30/19, 10:04 PM
#12

wow… fick en chock att läsa allt, snart två år sen jag startade denna tråd(btw är Shia, men bytt konto pga vissa anledningar.

Nu har jag haft ätstörningar sedan 5.5 år sen. 

Gått till ca 18-19 olika kuratorer, psykologer(skolkuratorer 3 olika, ungdomshälsan 1, vc 2-3, bup i annan stad 1, och resten på BUP här i staden…

Slutade gå till Bup förra hösten, för mådde bara sämre av att gå dit då jag ej kunde vara ärlig-rädd att förlora ridningen. 

sen i våras… vart allt riktigt kaos, mamma kom på mig å vips for vi hit å dit å bud å utredning å en massa…Fick ätstörning på papper, samt depression osv. 

rasade i vikt, men började stanna upp. då, tog de bort ridning, skola, träning ALLT…

Där dog jag inombords. den sista gnista jag hade inom mig slocknade. (min ena lärare var helt förskräckt när jag kom tillbaka efter massa BUP möten(sista dagarna jag va i skolan, sen var jag knappt där på 5-7 veckor) Hon frågade vad de gjort mot mig, att jag förra veckan hade lite glädje och gnista men att jag nu såg helt tom ut. sa de tog bort hästarna från mig. Hon blev förbannad på dem, för hon såg hur allt blev värre å värre. 

som tur var, fick jag vara i stallet 1-2 förmiddagar i veckan- under förutsättningarna att travtränaren såg till jag åt förmiddagsfikat å jag åt lunch hemma. Fick inte mocka,hämta spån, leda hästar, rida, köra. Basic endast sela ,borsta och smörja. Men var bättre än inget.

Kom ifrån hemifrån… Den där tiden var hemskt för plötsligt hade jag inget mer att förlora=kunde börja skrika hemma vid matborden, vägra äta, svära skrika fula ord, gråta, skada mig, för… vad mer skulle de ta bort från mig? insåg dock att jag inte fixade att inte rida… mådde jätte dåligt och mådde sämre än när jag försökt ta mitt liv… var påväg flera gånger men hejdade mig, visste det skulle ta längre tid då att få börja rida igen så började spela med att jag blev bättre. 

iaf… överlevde allt det där och fick börja rida inom 6-8 veckor om än det tog veckor att komma tillbaka fullt ut… tappat så mycket. 

i sommar drev jag ett sommarcafe, bakade 12-14 h/dag och började bildgymnasiet i höst.

Lona
10/1/19, 1:51 AM
#13

Tänker mycket på dig! Har inte ätstörningar men mår ju skit på andra sätt och stallet har varit räddningen.❤️
(Och har ruskigt dåligt samvete för att jag inte svarade på ditt PM.😞)


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Annons:
[mariia]
10/1/19, 2:58 AM
#14

Vill säga hej till Shia1 , #12. Vill säga att jag har läst och känner med dig. Har själv gått till psykiatrin i tiotals år och en massa problem. Mår bit för bit mycket bättre nu men har ätstörning kvar. Läser gärna om du vill dela med dig mer. Känner verkligen med dig. Fyllde i "bra inlägg" men menar bara att jag deltar.

Shia1
10/1/19, 12:31 PM
#15

#13/14 <3

(har jag skrivit pm ?XD)

Alltså.. det här när jag börjar rota mig i hur allt började, inser mer å mer alla steg som gick fel, och kan börja knyta ihop hur det blev som det blev. Däremot att undvika att göra samma misstag igen….. jäkligt svårt….

För, där å då såg jag inget komma, kunde bara gissa. nu ser jag ju hur det gick då…

samtidigt som jag på många sätt är starkare nu, och mår ändå bättre. men är som när jag mår riktigt dåligt minns jag ej hur det känns att må bättre, å när jag mår bättre kan jag inte minnas hur dåligt ja eg mådde. tror därav det är bra jag skrivit av mig på många olika ställen för händer ofta. jag får panik och raderar mkt, men då finns det kvar någon annan stans. 

det jag är mest rädd för är att jag skulle försöka ta mitt liv igen, men tror inte det kommer hända. Med tanke på att jag har så mkt jag skulle förlora då. Om än tankarna kommer komma å existera tror jag inte jag kommer göra verklighet av dem.

jag trivs väldigt bra i min klass, skola och lärarna. Det känns inte heller så allvarligt som jag trodde det skulle göra. Lärarna vet om mina problem(de flesta kring att jag har så höga krav, och mina mentorer/spec pedagog min story… när de fick veta(via kuratorn, sa han fick göra de) så bad ena att få prata m mig å hon såg typ förskräckt utXD

Men å andra sidan, de har väl sett mig som glad, engagerad, positiv, pratglad, skonsam, lätt för skratt. Och nu får de veta ätstörning, självskadebeteende, ångest, depression, panikattacker, självmordstankar och självmordsförsök ….. =P

Iaf sa typ min mentor att vi verkligen skulle undvika att jag gick in i mer väggar. Att det viktiga inte är betygen utan att jag ska må bra, ha roligt och lära mig så mkt som möjligt. och sen frågade hon om det fanns något de kungöra för att hjälpa, att jag alltid kan komma till dem och så tvingade hon halverat mig att lova att säga till någon om det blir för mkt stress osv i skolan, då det alltid går att plocka bort prov, inlämningsuppgifter osv. 

kind of cringe är också att min mentor var typ bästa kompis med min faster när de gick i skola XD(min faster e död nu dock)

så hon känn halverst pappa/farmor. Även min sv lärare, han gick i samma klass som pappa och mindes vad min farmor och farfar jobbade med. 

Får dock typ klaustrofobi av att sitta i ett rum å snacka m lärare XD om än jag borde vara van det vid det här laget. (heh, hade typ alla möjliga samtal m alla lärare i våras….)

Har verkligen bra klasskompisar och flera nya kompisar. Alla vet dock kind of mina problem, alltså ätstörningen osv har typ blivit en självklarhet. mina närmaste kompisar vet även om lite mer kring i våras, men ingen vet om mina självmordsförsök osv. och hur allt verkligen är. försöker som att när vi pratar om det ha en mer skrattasam diskussion kring det. (fixar ej att vara allvarlig)

ex hade jag och en av killarna i klassen en tävling mellan oss kring kcal XD sjuk men va tusan. har jag pluggat in allt det måste jag ju använda det för nöjet också. 

han har typ asperger eller något så det hade väl typ intresserat honom ett tag.

iaf körde vi typ 100 g äpplen, 100 g päron osv och båda sa vad vi trodde å googlade sen upp det. Han låg ganska nära men jag var för tusan exakt på pricken XD tom de jag eg inte hade en susning om. min kompis tyckte vi var sjuka i huvudet XD

däremot var vi inte överens om hur många kcal man behövde xd han såg ur ett friskt perpektiv, jag heh, ur mitt perspektiv…

vill inte sabba allt igen, och just nu är det väl den här lugna perioden. ,men vet att mycket kan hända, och väldigt snabbt.

Shia1
6/26/20, 2:55 PM
#16

wow…lika chockad varje gång jag läser igenom allt. 

slutet på juni. gick ut ettan för 3veckor sedan. 

trots corona nu på slutet å därav distansundervisning, var det utan tvekan det bästa skolåret någonsin. 

det var tufft en del under hösten. men blev sakta bättre. 

hjälpte mycket att gå till skolkuratorn. har fantastiska lärare och klass. 

många gånger var jag rädd att sitta själv, att bli lämnad ensam, att inte ha ngn att prata eller sitta med. 

men. Jag var aldrig ensam. De svårare dagarna vid maten, osv. De kommenterade aldrig när jag inte åt, att maten ej var god, dåligt eller någonting sådant. de pratade alltid positivt kring maten, hur god salladen var, brödet, maten, osv. 

minns en lunch. kämpade men fick inte i mig mer än en halv brödskiva och ett glas mjölk. kände mig helt misslyckad över att ej fixa äta den gången, men så sa en 

"blir seriöst stolt över dig att du ändå tog en halv macka"

det tog ett tag men efterhand började jag även kunna slappna av vid luncherna och inte enbart typ stirra på min mat och vara "Borta". 

Dock började en kompis till mig må dåligt här. hon gick tidigare i min gamla parallellklass, men nu i klassen(om än vi ej umgicks så mkt)  och… hon hade planerat att ta sitt liv…

hade sett hur hon blev sämre å sämre… hade misstankar men var sjukt osäker om det var så eller om jag bara inbillade mig. även rädd på vad som skulle kunna ske…

men en dag… mitt under en bildlektion frågade jag om vi kunde snacka och vet inte hur länge vi satt… allt bara brast för henne… och fick mina oroande bekräftande…så gick m henne t skolsystern. gick sedan tbx t klassrummet… men kunde inte tänka, allra minst måla. var helt i chock. tog undan mina saker. gick in på toan å bröt ihop. för sen torka tårarna, hämta min kompis saker och gick till henne hos skolsystern. 

satt m henne där sen tills hennes pappa kom, som kom å de satt å snackade alla, och sen for. 

hennes pappa såg ut som min ungefär när jag försökte… 

följande veckor var jobbiga. den där dagen när allt brast, väckte många tillbakablickar för min del. och tänkte på mina två kompisar,,, som i panik sprang t kuratorn å sedan en av de som följde med kuratorn å fritidsledaren i bilen på jakt efter mig vid bro… min kompis som stod förskräckt, jag skakandes grät Och skrek… 

min andra kompis som ej kunde följa pga få bilplatser som satt i klassrummet i panik och inte visste vad som hände… 

pratade m min mentor ett antal gånger… då jag blev mer orolig för henne. och även för mig själv… 

för första gången slöt jag inte hur jag själv kände eller mådde utan när min mentor frågade var jag ärlig. 

men iaf. hon mår mkt bättre nu, går regelbundet t bup osv. 

mina lärare har varit bra på att "ha koll på mig". Om än jag blivit lite tokig på det ibland så känns det bra ändå att veta de finns där. 

som på skidorna när jag å en till tog ett extra varv och "tävlade". XD tog i som tusan = satt mig ner när jag kom tbx för hämta andan. (dock ingenting här m min ätstörning eller så, utan bara sådär normalt slut när man tagit i som tusan) 

varpå extraläraren (som är på typ alla våra lektioner) kom å frågade hur det var å att jag skulle ta det lugnt och ej stressa upp utan vila så jag ej svimmar å så hur viktigt det var jag fick i mig vatten att dricka och mat i magen, så jag ej skulle kollapsa under eftermiddagen och göra illa mig. 

- okej var faktiskt tvungen att hålla mig lite för skratt här, för har aldrig svimmat på skolan där XD och jag hade faktiskt tänkt käka den dagen. när sedan idrottsläraren frågade sen när jag lämna tbx skidorna hur det kändes osv XP

senare den veckan kom dock extraläraren in i precis fel tillfälleXD vi hade gymmet på idrotten man kunde välja, så sprang på löpbandet. hade precis spurtat i full fart sista 5-600 m efter 4 km springtur, så var andfådd å slut så satte mig då ned pålöpbandet å vilade då jag även var trött efter lång skoldag och "lat" XD och precis då kom då extraläraren in. Varpå det från hennes syn verkade som jag tagit ut mig till 100 och att jag skulle svimma trodde hon. 

såå lite sånt där ibland men samtidigt. hade det varit för 1 år sen på min gamla skola hade det nog varit som de trott. 

när Corona kom å skolan stängde var jag rädd allt skulle bli kaos igen. var stressigt första veckorna men hittade lugnet såsmåningom och började lägga ned lagomt m tid på uppgifterna. och gått ut ettan med av de betyg jag vet om bra!

vet enbart svenskan, matte, Naturkunskap, historia- A i alla dem. idrott liggedag c+ på men har den i tvåan också. resten har jag ingen aning om. men några kurser fortsätter i tvåan också.

Men det jag är mest stolt över är att ha avklarat ett helt skolår i gymnasiet. var enbart borta 2 dagar (dunderförkyld) totalt. överlevde, kraschade aldrig. 

och nu även varit skadefri i ett halvår :)

avslutade sommarföretagskursen igår, var med i en tidning i reportage förra veckan, en snutt idag och så kommer reportage ut i annan tidning till veckan. var även med i radio igår. öppnar igång cafet i helgen för sommaren, öppet om helgerna. min häst är superfin att rida nu och allt går allmänt bra!

Upp till toppen
Annons: