Kroppens signaler

Överviktig "bulimiker"?

2018-03-08 21:07 #0 av: Cirice

Är ny medlem här och vet inte om jg har lagt denna tråden i rätt grupp :)
Har 2 frågor som jag tar direkt: kan man verkligen vara överviktig bulimiker?
Hur reagerade eran kropp de första dagarna ni började äta?

Jag är 22 och har precis fått en läkartid angående mina problem med maten.
Jag hetsäter och spyr varje dag och kroppen och psyket började ta stryk, jg orkar helt enkelt inte. Jag har alltid varit överviktig (BMI oftast26). Det var mitt bästa argument för att jag inte skulle ha en ätstörning.
Enligt en hemsida kan man vara överviktig och bulimiker vilket gjorde att jag valde att söka hjälp.

Efter en tids googlande hittade jag ett schema som skulle vara för stillasittande personer med bulimi. Idag är första dagen som jag har ätit enligt schemat och jag håller på att dö en själslig död, min spegelbild säger att jag har gått upp minst 10 kilo. Jag som redan är överviktig är livrädd för att gå upp ännu mer.
Är det någon annan här som är överviktig och bulimiker? Och som sagt, hur reagerade era kroppar på mat regelbundet? Är det något speciellt jag måste tänka på?

Tacksam för svar.

Anmäl
2018-03-09 19:52 #1 av: shia

först vill jag säga vad bra du vågat söka hjälp och framförallt, fortsätt kämpa att bli frisk!! första steget mot att bli frisk (tror jag) är att inse att man är sjuk och behöver hjälp och söker hjälp

ja, man kan vara överviktig och ha bulimi. Läst väldigt mkt om bulimi, (specielt, men även anorexi osv)  och dem flesta som har bulimi är normalviktiga, vilket gör det svårare att upptäcka osv. 

Normalviktiga som börjar äta regelbundet och bra behåller ofta sin vikt/går till hälsosam. Underviktiga går ofta upp till hälsosam vikt och överviktiga ner till hälsosam vikt. 

min kropp, har reagerat olika varje gång jag försökt börja äta "normalt" och "rätt" beroende på hur långt det gått varje gång osv(om jag bara fallit tillbaka en vecka eller om jag har fastnat igen och är tillbaka på första rutan igen) 

tror mina ätstörningar börjde för 4 år sedan, men dem senaste åren(åk 6-åk 8(nu) har det blivit "På allvar" om man så säg. 

i 6 an gick jag ned en del,  hetsåt/spydde ej då, men sen när jag började äta hände inte så mycket, gick upp lite och ned och sakta upp igen i vikt. (mer än jag gått ned då jag växt osv) sedan i början på 7 an började jag om igen, och gick ned väldigt mycket.  Började även självskada  och spydde upp 1-2 ggr den höstterminen.

men, då jag var livrädd för att bli upptäckt och lärare började oroa sig mer och mer

(kan säga att jag är väldigt glad de gjorde det, nu i efterhand. Men just då var jag jäkligt förbannad, typ skrek å var skitarg på mina kompisar efter att min mentor velat prata med mig och pratade med mig i 30 min!!!(kan dock säga jag förberett mig inför att något sådant skulle ske, så hade typ tusen olika möjliga konversationer, vad jag skulle säga om hon frågade det eller det å vad de skulle få för följfrågor och konsekvenser och vad jag skulle göra osv) då jag trodde det var dem som gått till henne(dem hade varit oroliga och försökt prata med mig flera gånger, ensam och allihopa, bönat och bett och sagt rätt ut, var dock inte endast dem som gått till henne. hon hade bett på en sv lektion att vi skulle skriva i våran loggbok om vi misstänkte någon mådde dåligt och varför osv, och typ hela klassen  hade skrivit mig, å sen hade även massa lärare pratat med min mentor osv och mig) minns så tydligt, att jag var så irriterad å arg, och dem var helt förtvivlade och de sa att vi vill inte du ska dö, vi vill inte att du ska svälta ihjäl dig själv för det är exakt det du gör! du är ett vandrande skelett men ändå påstår du att du är tjock hela tiden! vi vill bara du ska få hjälp. )

började iaf då äta, då jag inte ville hamna i mera trubbel, och då reagerade min kropp med att gå upp allt jag gått ned och lite till, men var egentligen inte tjock heller men hatade att jag gått upp (Plus att ingen annan än jag verkade märka det, enda var en av mina kompisar sa att jag var som vanligt igen, och att jag inte skulle försvinna igen=

men började då spy, i kompensation att jag åt, var först en gång, sedan två och tänkte efter varje gång att jag aldrig skulle göra om igen, men likadant med självskadebeteendet men vart fler och fler gånger och krävdes mindre och mindre för det skulle ske och tilllslut skedde det 1-2 ggr/dag. 

mina kompisar och klass å lärare osv var fortsatt oroliga och övertalade mig att söka hjälp. eller ja, gav med mig på min kompis tjat som gick till kuratorn å bokade tid åt mig. 

då började jag äta, och jag gick upp lite men behöll sedan den vikten. och då jag insåg, att jag inte går upp i vikt av att äta frukost, lunch, mellanmål, middag, kvällsfika började jag äta så oftare och började äta "normalt"  och mådde mycket bättre, då började även allt annat runt omkring mig bli bättre, och jag var glad, lycklig, mådde bra även på insidan. Och den känslan, att hela tiden räkna all mat, försvann. minns en morgon jag vaknade, och tänkte det är något som inte är som det brukar vara. och hela dagen tänkte jag vad sjutton är det, på kvällen kom jag på det, det var ångesten, mattankarna, behovet av att skada mig själv, det var borta. jag tänkte är det verkligen såhär enkelt och slutade även då med hjälpen (gått till kurator, skolsyster i 4 veckor, typ 2ggr /veckan) vilket var helt sjukt, då jag föll tillbaka sakta sakta. sommaren var underbar, men började hoppa över måltider, spy, men även hetsäta. men "det är inget stort problem" "jag är inte sjuk" tankarna kom och brydde mig inte så mkt, och drog ned min kompis vilket jag ångrar grovt. 

och nrä skolan krascha allt. jag slutade äta, gick ned mkt, hetsåt, spydde, svälte mig, svimmade, skärde mig själv. försökte ta mitt liv å då fick jag hjälp av bup, osv. (och dem har inte gett sig lika lätt "turligtvis" utan måste komma en gång i månaden(gått ditt sen okt)

började då äta, och gick upp lite, och över jul gick jag upp något kilo till, men sen började allt om igen, och jag började svälta, hetsäta, spy(det mönstret) och gick ned och gick upp i vikt. spenderat massvis på att köpa onyttigheter under mina "afall". så började då äta normalt igen, men då jag fortsatte hetsäta, gick jag upp i vikt då jag ej spydde upp då jag försökte sluta med det men kunde inte sluta hetsäta. 

och det är väl just där jag är nu. jag äter helt okej, men skippar ibland måltider, funkar då men dagen efter står jag utanför ica med 500 gram choklad. 

min kropp försöker helt enkelt ta till sig all möjlig energi inför nästa svältperiod.¨

så, det jag tycker du speciellt ska tänka på är att äta regelbundet, följa schemat, inte straffa dig själv om du hetsätit eller något sådant, dessa gånger blir färre och färre om du fortsätter äta regelbundet. 

sluta ej med hjälp för tidigt utan avrunda sakta

och sist men inte minst, fortsätt kämpa, även om du faller tillbaka, tappa ej hoppet, en dag blir du fri. 

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.