Annons:
Etikettjag-behöver-råd
Läst 1628 ggr
problem1
4/7/18, 7:11 PM

Kan inte sluta tänka

Jag är ny, vet inte riktigt alla regler, försökt läsa på mig men vet inte om jag kommer skriva något som blir opassande, jag hoppas inte det. Jag vet redan nu att detta inlägg kommer bli långt och rätt luddigt. Det är om (eventuell) ätstörning.

Jag vill ha råd, tips, osv. Sen jag var säkert 11, 12, jag såg för ''första'' gången en trosmodell, hon hade mellanrum mellan låren och där började det för jag märkte att jag inte hade det. Så, kortfattat, jag har i många år (är 19 nu), gjort så mycket grejer för att gå ner i vikt, för att bli smalare osv. Jag har aldrig tagit detta seriöst för jag blev aldrig så smal som mina vänner var. Men jag inser mer och mer att detta påverkar mig och hur jag lever mycket.

Jag kan inte sluta tänka på det. Förra året fick jag en pojkvän och för första gången på så många år slutade jag tänka ett par månader på vad jag åt, jag åt vad jag ville, när jag ville, jag  vet inte hur det blev så, men jag antar att jag hade tankarna på mycket annat. Det var den skönaste tiden jag någonsin haft med maten. Men, såklart märktes det ju på min kropp, och jag trivs verkligen inte med hur jag ser ut efter dom 10kg jag gick upp. Det märktes också när jag träffade släkt som började påpeka att jag gått upp i vikt och verkligen glodde på min kropp. Träffar jag någon kompis eller liknande tror jag bara på att dom tänker att jag ser ful och tjock ut… Kan inte ens njuta av tiden vi träffas och umgås

Senaste månaderna har det blivit värre igen, han har fått hålla om mig när jag bara gråtit och gråtit över det här så jävla många gånger nu, jag är så trött på det men ändå kan jag inte sluta. Jag känner ett ''tvång'' att kolla upp kcal i grejer, jag tänker på vad jag ska äta här näst så det inte blir för mycket, vissa dagar är lugnare än andra, vissa dagar äter jag pizza och chips och allt. Andra vill jag äta nudlar och en gurka typ. Men vad jag än äter tänker jag på det. Jag gömmer allt detta från min kille. För som sagt, i vissa perioder är det bättre än andra, det är svårt att märka antar jag, för han märker när jag inte vill äta. Det är mest tankarna som är SÅ jobbiga.

Sen har jag också perioder (hände mer när jag bodde hemma med mamma) att när jag är själv vill jag trycka i mig så mycket mat, allt gott jag kan tänka mig.Jag köpte en chipspåse och åt upp på tio min när min kille var med en kompis en gång och sen slängde jag den så han inte skulle se, skäms så mycket. Gör inte mer än så. Men jag gör det när jag får chansen. Det är dock inte ofta. 

Jag vill gå ner i vikt för att trivas med mig själv, men det känns inte som att jag kan, för jag hamnar alltid i samma spår, det kvittar om ja bara ska gå ut och gå en gång per dag, det slutar med att jag går 4 timmar i sträck två gånger om dagen och när jag väl känner att jag gjort det vill jag inte äta för jag känner mig så ''bra''.  Jag känner inte att jag själv kan göra något åt min vikt just för detta för jag vill inte bli så dålig som jag var men jag vill ändå gå ner, och det är det jag vill ha lite tips om.

Jag har gått hos bup och massa för ångest, delvis ångest över detta. För att få hjälp med maten med men jag bara känner att ingen förstår. Men med detta utvecklades också väldigt mycket ångest bland folk, mest på resturanger och åka buss själv, jag klarade inte av att äta ute, det har dock blivit bättre och idag kan jag äta ute bland folk men det ger mig mer ångest ju mer folk det är. Men att äta själv ute själv eller ens gå och köpa något ätbart ensam känns så långt bort, det känns verkligen helt omöjligt. Det blir jobbigare och jobbigare att gå ut för jag mår så dåligt över min kropp och hur jag ser ut.

Första dagen i gymnasiet när hela klassen skulle gå och äta tillsammans började jag gråta för det var så otroligt jobbigt, slutade med att jag själv fick komma in i lärarrummet och äta med min lärare. Min kusin utvecklade en ätstörning förra året, hon fick komma till en ätstörningsklinik för hon blivit underviktig men det känns som att det var så lätt för henne, vilket det också delvis var. Hon kom ur det så lätt. Idag äter hon som hon ska och behöver inte gå dit längre. Jag känner inte att jag kan gå till såna ställen för jag är inte underviktig, alls.

Jag försöker tänka att vägen till det friska är att äta vad jag vill, men samtidigt kan jag inte tänka på annat än alla dessa kilo jag gått upp, alla byxor som inte passar, att jag bara blir större. Allt på mig. Jag vet att om jag går upp mer kommer jag må sämre. 

Jag är 1,59cm och väger typ 68-70kg. Det mesta lägger sig om låren och höfterna, och som jag nämnde i början så är ju låren mitt känsligaste ställe, jag tycker det är jobbigast att se skillnaden där men det är också där den mesta av min vikt lägger sig och har alltid vart.

Snälla ge mig lite tips om hur man kan lugna alla tankar i huvudet. Jag tänker bara på detta, nästan dygnet runt

Annons:
shia
4/9/18, 10:25 PM
#1

Prata med någon, gå till skolsyster, lärare, bup, psykolog, Jag har alltid trott jag är för stor för stt söka hjälp, att jag måste vara underviktig. Men då det sitt i huvudet behöver alla hjälp. Tänk såhär först, om din kompis kom och berättade om hon da allt du skrivit och såg ut som dig, vad skulle du be henne göra då? Å gör det själv! Jag mena, inte skulle du säga åt din kompis att stanna hemma å äta nudlar fast du vet hon skulle vilja följa med på restaurang? Fick det tipset att tänka av en kurator, då dels ang ätstörning men öven självskadebeteende. Tänk dig själc som en kompis, din kropp är som en vän du kommer leva med hela livet. Behandla den som du själv vill bli behandlad :) vet det är tufft men du klarar det.

Upp till toppen
Annons: